På matbordet stod osten och svettades. Smöret hade redan
skapat små bäckar och brödet började torka i kanterna. I kökssoffan satt pappan
och petade bort ett russin från strumpan. Suckande tänkte han att han både borde
duka av bordet och svabba av det russinkladdiga och knäckebrödssmuliga golvet men…
”Varför låter hon sådär hela tiden?” frågade Alice rakt ut i
luften där hon satt i röran omgiven av lastbilar och apan Hasse.
”Hon saknar nog sin mamma och sina syskon.” suckade pappa.
”Jag är ju hans mamma nu och vi ska leka!” Alice blängde på
sin tjutande gris men log sedan. ”Här, du kan få låna min allra finaste
lastbil.” sa hon och puttade en stor röd lastbil framför sig. ”Hade ni
lastbilar på gården? Det hade ni säkert så att ni kunde köra hö och andra
saker. Nu vet jag!” Alice hoppade upp. ”Du får ligga i lastbilen, då känner du
dig som hemma” pustade hon medan hon lyfte upp grisen. Vinglandes stjälpte hon ned
henne på flaket. ”Blir du glad nu?” frågade hon men grisen skrek bara ännu
värre.
”Hon kommer aldrig att glömma sin familj” mumlade Pontus
under sin svarta lugg medan han knäppte ned smulor från bordet. ”Hon kommer att
dö av brustet hjärta.”
”Du är dum” skrek Alice, ”jag önskar att jag hade en
storasyster istället.”
”Nä, det är sant, det har vi läst på biologin.”
”Näääääääääää” vrålade Alice med händerna för öronen. Hon
stegade iväg så att lastbilar for åt alla håll. Dörren slog igen bakom henne så
att planschen med Yohio fladdrade.
”Pontus…” suckade pappa, ”Var det där verkligen nödvändigt?”
”Skyll inte på mig, det var inte jag som skaffade en
vrålapa” fräste Pontus och stegade iväg han också.
”Jaha… då var det bara du och jag då” suckade pappan och grimaserade
i riktning mot grisen. ”Highway to hell, I´m on the highway to hell” nynnade
han när elgitarren drog igång från Pontus rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett avtryck.