söndag 21 december 2014

Adventskalender - tjugoförsta december



Efter en frukost där Alice hade tänt det fjärde ljuset så klär hon och pappa på sig för att gå och handla det sista till dagens julstök. Hejkon Bacon vill gärna följa med men pappa säger nej, han ska bära både ryggsäck och kassar med mat från affären och har inte plats för att bära Hejkon Bacon.
”Men om hon går i koppel?” frågar Alice och tittar bedjande på pappa.
”Det har vi inget. Nu går vi.” svarar pappa som börjar bli varm i sin jacka.
”Vi kan låna av grannen” säger Alice och innan pappa har hunnit svara så har hon hoppat ut i trapphuset och plingat på dörren bredvid. Och grannen har just kommit hem från en långpromenad och kan låna ut sitt koppel. Alice och grannen hjälps åt att sätta halsbandet på Hejkon Bacon medan pappa står och stammar att det verkligen inte behövs, de vill absolut inte vara till besvär.
”Hon är ju lite liten så halsbandet sitter inte åt ordentligt men ni ska väl inte så långt?” säger grannen.
”Bara till affären” svarar Alice och så är de klara att gå.

”Grisar får inte följa med in” säger pappa och så knyter han fast Hejkon Bacon vid en krok utanför affären. Där sitter redan en hund fastknuten.
”Är du en minihund?” frågar Hejkon Bacon.
”Vilken fråga!” fnyser hunden, ”ser du inte att jag är en Terrier? En fullvuxen Jack Russel Terrier.”
”Jag är en gris jag.”
”Ser jag väl. Jag kan de flesta djur, har jagat i många år.”
”Jaha” säger Hejkon Bacon och tänker på de bollar som Pontus och Alice har försökt få honom att jaga. ”Vad heter du? Jag heter Hejkon Bacon.” och då brister Terriern ut i ett skallande gapskratt.
”Ursäkta” flämtar han sen, ”Du kan inte rå för vad människorna satt för namn på dig. Blixten heter jag. För snabbhetens skull.” Ett trist namn tänker Hejkon Bacon, rimmar inte alls. Men så är det ju en trist hund också.
”Jaha… Jag ska bara vara här en liten stund för de ska bara handla lite snabbt, sen ska vi hem igen så jag kan fortsätta att göra jul. Mycket att stå i, när man är gris alltså. Ni hundar har ju inget ansvar så det kan ju inte du veta.”
”Inget ansvar?” skäller Blixten, ”Utan mig skulle det inte bli något kött på bordet. Och vaddå göra jul? Den kommer ju varesig man vill eller ej. Och sen kommer nyår och en massa smällare, då kommer du väl gömma dig och darra men en annan är ju van.”
”Kommer ändå”, tjuter Hejkon Bacon och önskar att hon också kunde skälla sådär högt, ”om du visste vilket jobb det är. Det ska göras pepparkaksgrisar. Och sen ska det göras marsipangrisar. Och idag ska vi griljera grisen. Grisar, grisar, grisar. Det är vi som gör så det blir jul.”
”Hörre du Hejkon Bacon. Vet du förresten vad Bacon är? Nä, det förstås, du är ju bara en liten gris. Grisar kanske gör så det blir jul, julmat i alla fall. Det är ju er som människorna äter upp. Jag också när det blir rester.” säger Blixten med höjt huvudet.
”Mitt namn är jättefint!” ylar Hejkon Bacon.
”Och gott också.” säger Blixten och buffar till Hejkon Bacon i sidan.  ”Och griljerad gris, det är det här det.” och Hejkon Bacon får en knuff på ändan.  ”Då skär man bort den, brer på senap och ströbröd och så in i ugnen.”
”Äter människor grisar?” säger Hejkon Bacon och även om hon inte tycker om den här dumma hunden så darrar hon lite på rösten.
”Varje dag. ” nickar Blixten.
”Det tror jag inte alls på” tjuter Hejkon Bacon, ”du kan inte bevisa det!”
”Jo då, och till jul äter även vissa fötterna och sånt där.” säger Blixten och pekar med tassen mot skyltfönstret bredvid. Där finns massor med fina ljusstakar, skålar och…

”Fast familjer brukar inte äta sina husdjur.” ropar Blixten efter den springandes grisen. Men det hör Hejkon Bacon inte.

1 kommentar:

Lämna gärna ett avtryck.