Adventskalender - andra december

Ja, så idylliskt började livet för vår minigris, Nöffe fyra.  Det var gårdens ägare som kallade henne så, av sin mamma hade hon ju ännu inte hunnit få något namn. Föga anade Nöffe fyra att denna Alice, som hon höll av fast Alice inte hade några spenar, skulle krossa idyllen. Krossa den utan att blinka, med ett leende så stort att hennes fräknar flöt ihop på kinderna. Till Alice försvar ska sägas att hon inte avsåg att vara brutal, tvärtom upplevde hon sig själv som väldigt kärleksfull.  Den hemska dagen hade hon både jackfickorna och jeansfickorna fyllda med knäckebröd och russin. Så Nöffe fyra tyckte först att dagen var extra idyllisk, så mycket gott hade hon aldrig fått. Och Alice hon kramades, klappades, buffades och pussades. Och skrattade. Hennes skratt fick Nöffe fyra att tänka på när vinden lekte med klockorna utanför det höga huset.

Den här dagen, den knäckebröd- och russinfyllda dagen som skulle sluta så tragiskt, så hittade Alice på en ny lek. I alla fall var det så Nöffe fyra uppfattade det hela. Hon hade tidigare varit i höet som låg i spiltan och i gräset som växte utanför deras hus. Både höet och gräset var väldigt skönt att böka i. Idag fick hon böka i en filt, en blå filt med rosa hjärtan på. Filten var mjuk och luktade precis som Alice. ”Jag har haft den i min säng” sa hon, ”för att du ska känna dig som hemma”. Det var snällt av henne tyckte Nöffe fyra fast hon var ju redan hemma. Efter en stund stoppade Alice in filten i en stor, blank sak. Hon stoppade även in Nöffe fyra där och klättrade sedan in själv. En pappa klättrade också in men det var inte Nöffe fyras pappa, det var hon säker på även om pappan hade haft lite samma fina färg som henne och hennes syskon.  Det var efter att han hade skrikit till och hoppat in bakom ett träd när tjurarna kom rusande för att få mat. Fast färgen försvann efter en stund.

Sen började filten guppa och kana fram och tillbaks vilket gjorde den ännu roligare att böka i. Och Alice hon skrattade sitt klingande skratt medan hon förde bort den inget ont anade Nöffe fyra från allt som var henne kärt.