onsdag 26 april 2017

Önskelista (eller brist därpå)


Nu när rs-viruset verkar ha klingat av så har vi börjat välkomna familj och vänner för att träffa Liten. Detta besökspåsläpp har gjort att vi flera gånger fått frågan om vad man kan köpa till Liten. Än uttrycker hen är ju inga egna önskemål i detta och vi föräldrar ser just nu inte något behov av varken kläder eller prylar. Liten kör oftast blöjmodet och har därutöver loppisköpta eller ärvda kläder. Känns skönt både utifrån minskad miljöpåverkan och utifrån att gifter i kläderna är urtvättade långt innan kläderna når Litens hud. I linje med miljötänket så har vi även valt  bort plastleksaker, tänker att vi ska satsa på tyg och trä (bortsett från ärvt lego, lego är för coolt för att avstå). Men inte heller leksaker önskar vi oss för Litens del då hen ännu inte visat intresse för de saker som redan finns här.

Vi funderar av och till på att skaffa ett bankkonto i Litens namn och säga att om man vill kan man sätta in en slant där inför framtida inköp men vi vet inte om det är en bra idé. Det känns liksom fräckt på ett dåligt sätt. Likaså har vi funderat på att önska att presentpengar går in till något konto för barn som inte föds in i den grundtrygghet som Liten gör men även det känns inte helt bra, kan vi verkligen välja att ge bort Litens presenter sådär? Kanske önska personliga presentkort med aktiviteter som kan lösas in när Liten är lite mer med? Typ "Den här boken ska jag läsa för dig" eller "En timme i lekparken". Vi vet inte riktigt och tar gärna emot tankar och idéer.

Och om man väljer att köpa något så blir vi väldigt glada för om Liten får vara en människa och slipper bli nischad som pojke/flicka genom kläder och leksaker. Det kommer hen få hantera tids nog, det behöver vi inte börja med redan nu. "Ge ditt barn tusen möjligheter istället för två" som det pratas om. Och, när jag ändå skriver om kön, om det skulle bli så att Liten inte känner sig som det kön som kroppen angett så hoppas jag att vi som föräldrar är tillräckligt uppmärksamma för att se det. Och att familj vänner inte är rädda för att påtala det om vi skulle missa.


Åter till prylar så var det en sak som jag ganska snabbt insåg att vi behövde mer av här hemma, saker att fästa blicken på. Samtidigt vill vi inte ha fler prylar så jag löste det genom att hänga  upp tre smycken i gardinstången i vardagsrummet.

Och nu när temat på Monthly Makers är djur så passade jag på att göra en _väldigt_ enkel rad med vimplar. Enkelheten till trots så kan jag lova att när man spenderar den mesta tiden med att vara en ko så känns det otroligt lyxigt bara att få välja ut clipartbilder, skriva ut dem och klistra upp dem på ett snöre. 

Nu är det ju inte så att all denna njutning skedde i följd utan det här projektet har löpt över två veckor då jag tar mig en liten stund här och en liten stund där mellan sömn, egen mat och amning. Det är Litens fascination för mumintyget som fick mig att vilja göra något mer blickfång i svartvitt. Jag funderade på att sy något (hur många månader hade inte det tagit?) men landade i att pappersutskrifter är precis så där tillfälligt som jag vill att det ska vara. När Liten tröttnat på dem så kan de användas som kladdpapper. Om inget besökande barn vill färglägga dem förstås. Men först ska de upp på väggen, ett projekt som plötsligt består av tusen delprojekt som antagligen kommer att behöva göras pö om pö; leta fram betongspik, mäta upp längden på snöret, mäta upp motsvarande på väggen, hitta ett tillfälle där Liten varken sover eller äter utan att det fungerar att hamra, leta fram vimplarna och fästa snöret i krokarna. Får se hur lång tid allt det tar... :-)

måndag 24 april 2017

Med en enkel turkish delightros på bemärkelsedan


Idag fyller DenDär år. Liten verkar ha börjat partyt redan inatt, här skulle inte sovas utan här skulle socialiseras. Vi föräldrar var dock trötta och trista och inte alls med på tåget. Men en enveten Liten fick till slut sin kära mor att sätta Liten i sjalen och dansa till Mafikizolo. Ett Sydafrikanskt band som jag gillar och som får Liten storögd och med i några låtar och sedan somnar hen gott i sjalen. Det sistnämnda gör att jag numera uppskattar musiken på ett helt nytt sätt...

Tidigare år har jag gjort olika tårtfrukostar till DenDär men i år tänkte jag skippa det, bara att få i sig mat känns som en stor bedrift just nu så att ställa sig att baka gick totalbort. Men i fredags var vår första besökare här och inför utsikten att få amma i soffan samtidigt som jag moffade ost och kex i trevligt sällskap så fick jag en energikick och gjorde lite godis. Liten hjälpte till genom att sova gott hela tiden :-) Till mig gjorde jag en stubbe med chokladdränkt lakridsmandelmassan och till vännen och DenDär chokladdränkta stubbar med nougat och mandelmassa. Mitt i rullandet fick jag för mig att bygg en minitårta.
Den dränkges också i choklad och på toppen satte jag en tillklippt bit av turkish delight med rosensmak. Det blev en söt liten konfekttårta som DenDär nog svalde i en tugga. Själv låg jag och ammade så någon direkt födelsedagsfrukost blev det ju inte men traditionen med tårta upprätthölls i alla fall. Tänk att nästa år har jag en ettåring att baka tillsammans med. Avlägset till max men häftigt att tänka på.

onsdag 19 april 2017

Katarina Ko (tankar om amning)


Just denna kväll har Liten funnits här ute i tre veckor. En evighet och en vindpust i tidens gång.  Våra dagar och nätter består mestadels av att sova och äta och så en massa blöjbyten. En stor dos gos finns också med även om jag inte längre måste snosa på Liten för att kunna tro att hen faktiskt är verklig. Mitt i all denna närhet så kan jag ibland få ett stort behov av att sitta för mig själv, att känna att jag är något mer än mina bröst. För är det en kroppsdel som Liten har fokus på så är det brösten. Vi kan sitta och prata, ha ögonkontakt, och så plötsligt förflyttar Liten sin blick till mina bröst och så börjar hen smacka med tungan oberoende om det åts för två timmar sedan eller två sekunder sedan.

Och dessa bröst tillhör tydligen inte längre mig utan de tillhör Liten, hen kan väldigt bestämt ta tag i mitt finger och dra bort min hand från mitt bröst. Tydlig unge det här :-)

Mina bröst verkar ha kopplat upp en direktkanal till Liten, minsta lilla gny får mjölken att börja droppa och vid ett hungersvrål, så där som att hen inte har fått mat på två år, så kan det spruta till. Jag skrattar mest åt det och tycker att det känns lyxigt att amningen fungerar så bra. För det gör den och har gjort från start. Inte min förtjänst utan en Liten som väl visste hur det skulle vara så det var bara för mig att hänga på. Efter några dagar med råmjölk så började Liten plötsligt klunka, då var det vanlig bröstmjölk i tuttarna vilket gjorde det mer lättsuget och med det så blev både Liten och jag lata och glömde allt vad stort tag om bröstet hette och Liten snuttade på själva bröstvårtan. Det straffade sig kan jag säga, dryga veckan efter Litens ankomst gjorde bröstvårtorna plötsligt så ont så jag nästan skrek ”ersättning”. Istället rusade jag till apoteket och köpte plasttuttar som en hungrig liten accepterade tills hen hade ätit sig mätt och fått tillbaks kämparlusten, då skulle de bort med hjälp av händer och gom. Men kossan var lika envis hon under natten och dagen därpå hade bröstvårtorna tack och lov börjat återhämtat sig. Men ammandet var inte längre lika mysigt för så fort Liten gick över till att snutta så kände jag att det onda stod där redo att hoppa fram igen. På söndagen ringde jag till Amningshjälpen, en underbar grej där amningsvara privatpersoner är tillgängliga för att hjälpa andra. Bara att få prata av sig hjälpte mycket och jag fick tips och pepp och höra att jag fick ringa igen när som helst.

Vi landade i att återgå till hur vi ammade i början, ställningar som vi visste fungerade, och startade ett träningsläger här. Kan låta enkelt men gudars vad elak jag kände mig som om och om igen avbröt amningen och tjatade om ”stort tag” men frustrerad Liten till trots så hjälpte det efter några dagar. På måndagen hade jag ringt till Amningsmottagningen då jag önskade få kolla om vi var på rätt väg i vårt tänk, fick en tid dit på onsdagen och när vi kämpade på med vårt träningsläger här hemma så kändes det jättebra att veta att vi skulle få träffa amningsmottagnigen snart. Väl där så fick vi beröm för det vi hade gjort och tips på fler ställningar som ofta fungerar bra för ”stort tag”. Peppade och med mer kunskap begav vi oss hemåt där vi har fortsatt med detta ”stort gap” men tack och lov behövs det mycket mer sällan än då för dryga en vecka sedan. Fast ibland fuskar jag fortfarande, har inte hjärta att avbryta när Liten snuttandes håller på att somna. Om hen somnar där och då så går det bra men lika ofta rycks det till och börjar snuttas frenetiskt och då gör det ont. Vi har köpt napp för att se om Liten kan tillfredsställa sitt snuttbehov där men än godkänns den endast en kort stund innan den ilskets spottats ut. De egna fingrarna fungerar ungefär lika länge. Men är man bara tre veckor så är ju allt fortfarande nytt och man behöver få ta sin tid, försöker jag tänka när frustrationen slår till. Och när vi får ögonkontakt så rinner den där frustrationen av mig direkt och jag vill bara pussa och krama detta lilla underverk.

lördag 15 april 2017

Glad Påsk

Det blev ett påskris här hemma, eller mer grenar än ris egentligen. Under en promenad runt kvarteret såg jag en rejäl gren som hade blåst ned från ett träd så jag bröt av de yttersta delarna och tog med mig hem. Ska bli kul att se vad det är när knopparna slår ut.

Påsklådan står inträngd i ett överfullt källarförråd så den orkar vi inte ens tänka på att ta fram. Men jag hade ju lite målat sedan Monthly Makers tema förra månaden så dessa två saker fick flytta in i riset.
 Och på dörren sitter det gula pappret med detaljer som gör mig glad. Påskkycklingen, som jag impulsivt ritade dit direkt på pappret, är den jag tycker mest om. Gillar den busiga uppsynen, hur den liksom kikar in från sidan.
Regnbågsägget tycker jag inte känns direkt påskigt men färgerna, och budskapet, gör mig glad.
Påskbrevet som jag dekorerade med är det enda som jag har, inga påskkärringar hittade hit på skärtorsdagen. Har blivit förvarnad om att det kan komma även på andra dagar så än har jag inte vågat äta upp det påskgodis som jag införskaffade.
I övrigt är här opyntat. Imorse fick jag en knäpp idé om att måla mina bröst som påskägg, det är ju ändå de (brösten alltså) som är i fokus här hemma men det känns som om det mest hade resulterat i extra tvätt. Liten började dock dagen med att dekorera DenDärs lakan i fint påskgult. Fast det fotade jag inte utan sköljde ur och la i blöt. Får bli bättre på att dokumentera konstverken när Liten blir äldre :-) Efter blöjbyte så avnjöt Liten en långfrukost. För en annan så känns långfrukostar som en avlägsen lyx, nu är det lyxigt om man får dricka hela koppen te medans den är varm :-) Men Liten är en sådan lyx i sig att allt annat för det mesta känns som petitesser.

lördag 8 april 2017

Kärlek


Sedan vi kom hem för en vecka sedan så har vi hållit oss här hemma med korta promenader i kvarteret. Dels för att vårt fokus är på att gosa, äta och sova men också för att RS-viruset verkar vara extra elakt i år så vi håller oss borta från kollektivtrafik och ber alla som vill hälsa på att vänta några veckor. Förhoppningsvis gör det att liten slipper bli smittad. 

Så hemma var var vi befann oss igår när en person tyckte att det var en bra idé att sno en lastbil och köra in i en folksamling. Ingen av de våra är bland de drabbade så vi är lyckligt lottade. Och det är väl därför som jag kan tycka att vi fortfarande är lyckligt lottade som bor i ett land där attentat som denna inte är vardagsmat. Jag blir glad när jag på nätet ser hur folk ställer upp för varandra, öppnar sina hem för både kända och okända. För det är det enda sättet vi kan möta försök att splittra oss, genom att fortsätta se varandra som människor, fortsätta räcka ut den där handen. Och till det kommer att fortsätta ge en fristad till människor som flyr från platser där attentat som detta är vardag, från platser där det aldrig är säkert om du överlever dagen.

Och jag önskar att liten ska få leva i en värld där kärleken regerar. Få älska och älskas, oberoende av om det är en eller flera, oberoende av om det är personer av samma eller motsatt kön.

Kärlek är vad vi har ägnat oss åt här hemma idag. Vi nästan bosatte oss i sovrummet och gosade, sov och åt dagen lång. Ibland smet jag ut i köket för igår hade jag tänkt baka och påbörjade ett fluff. Idag blev kakan gräddad och blev till hjärtformade bakelser. Och när jag hade gjort våra två så kände jag ett väldigt starkt behov av att ta ut ett hjärta till liten även fast det är bröstmjölk som gäller där.



söndag 2 april 2017

Får man säga att man har fått barn?

 Det betyder ju "lada" på engelska...


Igår lördag kom vi hem från bb och med oss hade vi en liten. Det känns underbart och ofattbart på samma gång. Efter några dagar där vi alla tre nästan konstant har varit i samma rum så gick jag igår ut i köket medan liten och hans pappa var kvar i vardagsrummet. Jag tog mitt vanliga vattenglas, spolade kranen så vattnet blev kallt, fyllde glaset, tog en klunk och mitt i detta väldigt vardagliga så kändes det som att det som hänt de senaste dygnen inte kunde vara sant. Jag var tvungen att gå in i vardagsrummet och faktiskt se att liten fortfarande var här, vardagsgöromålet till trots.

Så mycket vardag har vi annars inte hunnit få, fokus för oss alla tre är att äta och sova och ni kan ju gissa vem som har bestämmanderätt på när :-)

Vår önskan är att liten ska få vara just ett barn, en egen liten individ oberoende av vad som finns mellan benen. Få vara söt och tuff, ta för sig och dra sig tillbaka, få vara arg och ledsen och alla andra känslor också. Vara en människa helt enkelt. Under graviditeten har vi inte berättat vilket kön liten hade och även om vi inte kommer hemlighålla det nu så önskar vi verkligen att liten slipper trängas in i förutfattade meningar om hur en bör vara.