Tjugotredje december

”Det är väl bäst jag packar då.” säger Anders och tar fram resväskan. ”Du ska inte följa med såhär sista gången?”

”Du vet att jag tröttnade på turnerandet för flera år sedan. Något lite jippo på stan kan fortfarande vara kul, folk blir alltid så glada, men det där flängandet och farande det får du allt sköta själv.”

”Tänk ändå vad många människor vi har träffar över åren. Vissa har jag sett från de var nyfödda och nu har de egna barn. Och alla dessa olika traditioner att hålla reda på, julstrumpor här och paketutdelning där. Det gäller verkligen att se till att hålla tidtabellen.”

”Jag tyckte alltid att det var så sorgligt när någons julstrumpa var borta men det är väl tidens gång antar jag.” säger hon och torkar en tår.

”Det känns lite konstigt att inte kunna säga hej då men vi är ju beroende av att myten lever vidare.”

”Som fantomen!” skrattar hon och går ut i hallen när hon hör mobilen plinga. ”Det är från Bore” ropar hon.

”Är han på ingång?” frågar han upphetsat.

”Tvärt om, han skriver att han hela tiden har planerat att komma men så var det någon strandfest och någon utflykt och nu är det så sent så det är ingen idé tycker han.” svarar hon.

”Läs högt!”

”Ursäkta att jag inte har hört av mig tidigare. Hade jag vetat att jag skulle bli kvar här så hade jag meddelat i er god tid men jag tänkte hela tiden att jag skulle komma, bara inte just då. Ni vet hur det är, en fest på stranden och en tur till vulkanerna...”

”Jo, de där vulkanerna är intressanta det måste jag medge men att inte höra av sig. Det hade jag inte trott om honom. Skriver han något mer?”

”Ja, han har pratat med sin ekonomiska rådgivare, han ska tydligen sälja bostadsrätten i Stockholm och bli bofast på Martinique, gå i pension.”

”Ja, det vore ju inte helt fel. Ska vi flytta dit också? Vi har ju råd att köpa oss ett hus.” säger han och kan redan känna sandens värme mot fotsulorna.

”Nja, det blir så långt till barnbarnen.” svarar hon men ser inte helt övertygad ut. ”Men nu får du ta och packa klart, man skulle ju kunna tro att du hade lite rutin efter så många år men du verkar virrigare än någonsin.”

”Men det är sista gången nu, det måste bli perfekt. Ser jag för smal ut i den här rocken? Har du packar mina matlådor?”

”Ja, jag har märk upp lådorna så du får rätt antal kalorier varje dag. Men du kommer väl ändå att ta smakprov hos alla så jag förstår inte vitsen att köra fastedagarna nu.” suckar hon.

”På tal om mat” säger han och skrattar, ”du kommer väl ihåg att ställa ut gröten till kusinerna från landet.” Och med det slår han ihop sin väska och gör sig redo att bege sig till flygplatsen.