Jag älskar mig - om vikten att bli sedd

För några veckor sedan var jag på en drös workshops med tantrainriktning. Förutom det lekfulla och njutningsfulla som lockar mig så var det moment där en person fick en eller flera andras totala uppmärksamhet. Det är något speciellt med de känslor detta skapar, hur sedd och viktig jag känner mig trots att jag inte alls känner de andra personerna. Genom att de ger mig sin odelade uppmärksamhet så ger de mig egenkärlek, min kärlek till mig själv växer. Likaså är det häftigt att se hur vackra och sexiga andra blir när man ger dem den där uppmärksamheten, när de älskar sig själva.

Helgen efter besökte jag en vän och dennes barn, en förskoleklassare. Barnet och jag tillbringade några timmar på tu man hand och barnet valde att vi skulle gå till en lekpark. Inte för att leka tillsammans som jag trodde utan jag blev placerad på en bänk i närheten av barnets aktivitet med uppmaningen att titta. Detta upprepades varje gång barnet bytte aktivitet, jag placerades på en ny sittplats i närheten av nya aktiviteten. Av vad jag kunde se så gick barnet in i alla aktiviteter, det var av och till en meditativ känsla i lekandet, och så plötsligt söktes ögonkontakt med mig. Vi pratade i princip utan ord, det lilla jag sa var mer en bekräftelse av vad barnet gjorde, att jag såg vad barnet gjorde. Inga värderingar i bra eller dåligt utan mer att jag såg att den torra och den blöta sanden bildade mönster eller att det såg ut som om barnet låg och sov i kompisgungan. Och plötsligt säger barnet "nu ska jag titta på dig" och så placerades jag framför ett periskop medan barnet tittade och berättade vilka delar av mig det såg.

De där timmarna i lekparken har verkligen stannat kvar hos mig och jag tänker på hur viktigt det är för oss människor att bli sedda. Och jag hoppas att jag med mitt tittande kunde bidra till att öka barnets egenkärlek på samma sätt som workshopsdeltagarna bidrog till att öka min egenkärlek.

Bä bä färgglada lamm

Leksaker var månadens tema hos Monthly Maker och jag klurade på en massa saker och kollade efter begagnade leksaker i hopp om inspiration men landade, som så ofta, i att det jag kunde göra inte var något jag behövde eller ens ville ha. Så igen kände jag att detta blir nog temat som jag avstår.

Men så var jag hemma hos mina föräldrar och passade på att gå igenom ytterligare lite saker som tillhörde mig. Det är många år sedan jag flyttade hemifrån men ändå dyker det fortfarande upp utrymmen där det ligger något som är mitt. Den här gången bar det bland annat en liten låda med mestadels plastleksaker. Det var sådana där brickor fulla med hål och svampliknande plastpluppar att sätta i för att skapa sitt eget motiv. Det var tre snoddar att sätta över barnvagn och dockvagn, sådana där med figurer. Och lite annat smått och gott. Just gamla plastsaker tycker jag är så svårt, ohälsosamma mjukgörare gör att jag inte vill lämna vidare eller lämna in på loppis så dessa saker fick hamna i soporna. De svampformade plastplupparna var i hårdplast så jag satt och plockade med dem och funderade på villa färgglada svampskogar jag skulle kunna bygga men så var det ju det där igen med att inte vilja ha det skapade alstret... Men de fyra lammen från snodden till babyvagnen bara ville jag spara. Logiskt tänkte jag att det räckte med ett men så slog det där knäppa besjälandet av saker till, inte kunde jag skilja på dem..?

Så fyra små lamm fick följa med mig hem men vad gör man med fyra små hormonstörande typer? Eftersom de har suttit på snöre så har de hål i baken, vilket inte stör mig så mycket, och i bröstet, vilket stör mig mer då jag associerar det till att de har blivit skjutna. Och även om jag äter kött ibland och även om jag kan gilla morbida saker så kändes det här för sorgligt. Stackars små lamm liksom...

Men med en liten klocka från prylförrådet så ser det mer ut som om de är på bete utanför någon gård och deras pinglande får glada barn att komma springande för att klappa och mata med repat gräs.

Och såklart har så här söta små lamm stora hjärtan.

Ännu ett bidrag som är mer fixande än skapande men det är just det som just nu ger mig glädje. Skön upptäckt där jag satt och krusade band till födelsedagsöverraskning.

Bye, bye love

För flera år sedan köpte jag hårda plastflaskor som ska vara fria från skadliga ämnen, i alla fall de som vi i dagsläget känner till. Flaskorna tål även kokande vatten och fungerar bra både i vardagen och på utflykten. När jag köpte dem kändes de som bästa valet, och jag tycker fortfarande att de är tillräkligt bra, men med utbudet som finns idag så hade jag nog valt en glasflaska istället.

Men till förra Pride i Stockholm kom så en bubbelvatten med smak av kärlek. Jag blev aningens kär i denna flaska, budskapet alltså och inte den syntetiska smaken, och har sedan dess haft den som min vardagsvattenflaska. Det har känts fint att plocka upp en flaska med hjärta och regnbågsfärger på samt baksidans konstaterande att kärlek kommer i många former och smakar olika för alla.

Men så påminde mig min mamma om att plastflaskor av typ1-plast inte ska återanvändas då de riskerar att släppa ut gifter i vattnet om de blir solvarma. Den kärlelsfulla flaskan fick alltså följs med på en sista utflykt till pantmaskinen.

Som tur var så kunde den fortsätta sprida kärlek i form av trädplantering.

Men jag måste erkänna att det kändes lite kymigt när kvittot matades ut... Det var det trädbidraget det... Bad personalen programmera om så att biståndskvittot inte innehåller så mycket text och bild men det kunde de tyvärr inte.

Kategorin sådant där man ibland svär över...

... och ibland är glad över att man sparat.

I

Länge, länge sparade jag fint present- och julklappspapper samt snören. Och även när jag slutade hamstra vid varje paketöppning så fanns ju det där redan hopsamlade lagret kvar. Ofta, vid varje flytt och varje rensning, svär jag över min oförmåga att göra mig av med det. För två flyttar sedan sålde jag och gav bort i princip allt "fin"material, sådant där motivtryckt papper, färdiga figurer att montera på etc. För jag blir mer kreativ med basmaterial där allt är möjligt och ingen redan har tänkt åt mig.

En del paketpapper, oftast de med färgmönster och inte motivmönster, fick bli kvar och så massor med presentsnören. I julas tokpyntade jag några paket i ett försök att minska mängde och jag funderade på att hiva det som blev över men det gick liksom inte. Och nu är jag glad för det!  Om en dryg vecka fyller en vän år och hemlis är planerad. Och då kom en drös presentsnöre väl till pass!

Och mitt i krusandet och hemlisförberedande så blev jag bara så glad. Jag gillar ju att skapa upplevelseöverraskningar! Så skönt när den känslan tittar fram igen, kreativiteten har ju liksom gått på långledigt men här fanns helt klart en ljusglimpt.

Så nu hoppas jag att alla håller sina tummar och tår för friska dagar nästa helg. Vi har ibland lite otur med förkylningar och sådant när vi har planerat att ses och eftersom vi bor i olika städer så är det inte bara att byta dag. Men nästa helg ska banne mig gå till historien som århundrades friskaste, så det så!

Tomater, tomater, tomater

För någon vecka sedan fick två av mina krukor med tomater flytta in för bladen börjadese ledsna ut i höstrusket och tomaterna höll fast vid sina gröna färg. En kruka står kvar ute för dels står den mer skyddad och dels så har nästan alla tomater mognat där. Plantorna i de två krukor som flyttade in fick sig en rejäl frisering, bort med alla kvistar som inte hade tomater och bort med alla blad som skymde tomaterna från solljuset. "Tack" sa tomaterna och mognade supersnabbt. Varje dag går jag och mumsar, lyxigt värre.

Oftast är tomaterna runda men ibland får jag mig ett gott skratt.

Tomaten ovan tyckte tydligen att den satt lite för trångt men löste det med att delvis växa mellan de två grenarna som, nästan, stoppade den.

Tomaten nedan åt jag inte upp men den gjorde mig glad ändå. Tokroligt ansiktsuttryck och tofsen käckt på svaj.

Feed my soul

Hösten. Färgexplotionerna. Lukten av multnande växter som blir näringsrik jord åt nästa års grönska. Känslan av nystart.

Jag brukar tycka om hösten men i år känns den som en grå räcka av tid som knappt ens passerar. Som om jag är fast i ett ingenting utan någon som helst lust till någonting.

Jag skulle ha börjat på en spännande fördjupningskurs i improvisationsteater men jag avanmälde mig. Efter en helg på en improfestival stod det klart att jag inte orkar just nu. Jag är för trött och för hostig och att gå på en workshop innebar ett vilande både före och efter för att orka. Inte för att jag orkade fullt ut i alla fall, jag fick avstå fler övningar än normalt och i slutet var energin helt borta och det var tur att jag bodde så nära för det kändes som att jag släpade mig hem. Hem till sängen så att jag kunde sova. Det fanns inte utrymme för något mer, inga nya bekantskaper, inga föreställningar.

Med den upplevelsen i bagaget insåg jag det jag hade vetat redan när augustis förkylning gav mig först febertoppar och sedan extremhosta, att jag inte orkar med impro just nu.

Men jag behöver något varje vecka att se fram emot. Behöver något så att inte allt blir bara en grå gröt där jag försöker navigera bland myndigheters diametralt olika bedömningar och beslut. En evig väntan på att få veta vad jag har att förhålla mig till. För det vet jag inte idag och det gör att det inte är någon idé att planera. Ett beslut, ett direktiv, kan nämligen ändras från ena minuten till den andra och om jag inte följer så blir det sanktioner i form av avstägning och utebliven inkomst. Snacka om att effektivt kväva all alla försök till att påverka sin situation till det bättre. Inga initiativ är bra, utom när jag i efterhand får reda på att just det initiativet som jag blev bannad för var ett sådant som jag enligt de nya bestämmelserna borde ha tagit. Då. Nu är det försent.

"Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva." 

Så tror jag det stod på ett vykort som jag såg för länge sedan. Visst finns det situationer där överlevnad är det primära, vi ser det dagligen i hur människor riskerar livet för att överleva. Men när man väl vet att man överlever, då vill man gärna leva också.

Jag vill skapa något och gärna i samspel med andra. Jag vill inte ha fler prylar men jag vill skapa något fysiskt. Länge har jag velat lära mig att sy och nu funderar jag på om det är en sådan kurs jag ska gå. Önskar få stöd både i att sy nytt och i att sy om gammalt. Önskar få se och inspireras av vad andra gör. Önskar få en samvaro som också har utrymme för att gå in i sitt eget.

Papperfix med trasig motor

Ett bra tag nu har jag varit totalt okreativ. Inte sådär som att det känns motigt men sprakar igång när jag väl sätter igång utan som om kreativitetens motor är helt kaputt. Jag gör några få saker men i mig känns det mer som fix än som skapande. Det är mycket väntan i mitt liv just nu, och har varit under en lång period, en väntan på beslut som jag inte längre kan påverka. Jag tror det är det som har slagit ut motorn och jag har tänkt att det får vara så just nu. Men när så pappa fyller år så känns det ändå trist för jag vill göra ett härligt grattiskort till honom och jag försöker uppbåda lekfullheten men tårtan jag gjorde känns mest platt och tråkigt. Inte blev det bättre av att mitt limstift hade torkat till en gummiartad stång eller att det enda lim jag hade hemma var superlim vilket färgar igenom pappret. Jag försökte rädda upp det hela med att måla med tusch på, gick sådär.

Ett bra lim till papper behöver verkligen införskaffas. Tips???

Jag försökte liva upp kortet genom att skriva hälsningar på stjärnor och just det blir jag nöjd med. Rotade fram distanspluppar att limma fast dem med och gillar effekten.

Och så rotade jag fram ett passande frimärke som jag har sparat för att det är så fint. Det fick sällskap av två stjärnor.

När jag ändå höll och gjorde stjärnor så gjorde jag fyra till för att göra ett tack-kort till ett par i kvarteret som delar med sig av sina äpplen. De ställer ut en korg vid grinden och första gången vågade jag bara ta några stycke , ville ju att det skulle räcka även  till andra, men sedan träffade jag på ena äppelägaren och han sa åt mig att jag kan tömma korgen för de har i överflöd och fyller gärna på. För att hålla mig lite till temat så klippte jag ut ett äpple och klistrade stjärnorna på det. Men även äpplet känns tråktrist, jag orkar liksom inte med finlir så det fick ha kvar papprets röda färg utan minsta tillstymmelse till färgskiftning.

Så nu hoppas jag att det är tanken som räknas och att budskapet skapar glädje även på kort som saknar det där lekfulla. ocb så hoppas jag på många tips på bra lim till papper.

En låda kommer lastad med mat

Min lilla kokvrå har på sin sida berättat om Smartbox, en kartong med mat på olika teman. Under juli så ordnade hon en tävling där vinsten var en smakbox på temat "nya vanor". Jag dras ju alltid med en kronisk hosta efter att jag bodde i en lägenhet med mögel i väggarna och just då var jag inne i en väldig dipp och orkade inte alls ta mig an några nya vanor på egen hand så jag önskade mig denna pepp. Och jag vann!

I mitten av augusti, när jag var totalt däckad av feber, hosta och ökad hosta så kom min box! Det kändes som rena julafton att plocka upp sak efter sak ur lådan. En del har hade jag smakat tidigare och en del var nytt. Och en grej var ett totalt frågetecken, vad är det här till..?

Efter lite bläddrande bland medföljande papper så fattade jag att det är en sockel som gör att man kan ställa tetror som har kork upp-och-ned i kylen och på så sätt lättare få ut även det sista. Smart grej. Som ska få vandra vidare till någon annan för jag kör på den andra typen av yoghurtpaket, tycker de är lättare att klämma ut allt från.

Och ja, det som skymtar i skålen bakgrunden är det sura godiset som jag direkt hällde upp.

Den produkt som jag var mest nyfiken på var havreringarna med blåbär. Jag har de naturella sedan flera år och gillar dem så mycket att jag även kan äta dem som snacks. Tyvärr blev jag besviken på blåbärsvarianten, jag vet inte om det var den tillsatta blåbärsaromen eller extra havren som gjorde att jag upplevde den som för söt. Och så var ringarna mycket mindre och inte alls lika knapervänliga som de naturella. Tyvärr för dels var blåbärsvarianten ekologisk. Provpaketet fick mig i alla fall att maila tillverkaren och efterfråga ekologisk havre även i de naturella ringarna.

Jag har testat varorna lite allt eftersom och det har känts lyxigt att prova nytt. Ett tag var jag inne på att testa den här tjänsten mer men det föll på att jag vill ha ekologiskt och gärna mat utan citronsyra (utesluter den om det inte står att den är från citroner) och tyvärr levde inte alla produkter upp till det.

Glädjen över boxen delade jag förresten med min pappa för chokladen som var medskickad hade smak av kaffe och det är något som jag inte kan med men det kan han :-)

Flodhästar på picknick

När en ny kyl behövde inhandlas så upptäckte vi att kylar för inbyggnad är tystare än vanliga kylar och det kändes viktigt då vi bor med öppen planlösning. Vi sa direkt att vi skulle sätta på dekorationsplast för att täcka den väldigt silvriga dörren, en dörr som ju egentligen skulle täckas av en skåplucka. Vit dekorationsplats blev snabbt inköpt och las tillfälligt på frysen. Sådär flera månader tillfälligt.... Vi vande oss nästan vid den silvriga dörren men ibland suckade vi och sa att det här borde vi verkligen ta tag i och sedan gick det någon månad till och så suckade vi igen... Tills vi fick ett ryck och fixade det. Trist nog så var ju dekorationsplasten inte tillräckligt bred så vi fick skarva vilket såg väldigt fult ut. DenDär kom igen på att vi kunde använda min mönstrade tejp, jag förstår inte varför inte JAG kommer på att den kan användas till sådana här saker. Men nu har vi världens finaste kylskåp!

Krya-på-dig-kakor och tankeläsning

Den 12/8, mitt i den långa sjukperioden som fick mig totalt uppgiven, sände jag iväg ett SOS-sms till min pappa. "Hej Här i feberdimman blev jag plötsligt väldigt sugen på dina pepparkakor. Om du har några till övers så får du gärna ta med när vi ses den 27:e."

Min pappa är nämligen världens bästa pepparkaksbagare och jag tänkte att jag skulle ha något gott att se fram emot. Så länge som till den 27:e behövde jag dock inte vänta, några dagar senare låg det ett vadderat kuvert i brevlådan! Och innehållet? Ja, ni kan säkert gissa!

Av brevet som följde med står det helt klart, även om jag ibland har anat det, att mina föräldrar är tankeläsare.

Pepparkakorna var packade och klara redan när jag skrev mitt sms!

Febern försvann bara någon dag efter att jag hade intagit alla krya-på-dig-kakorna. Såklart. Och sen ställde sig min pappa och bakade fler pepparkakor så jag fick en ask är de hälsade på. I förebyggande syfte liksom.

Extra plus för det supermysiga brevpappret, det fick min bror när vi var barn och jag har alltid suktat efter det. Nu har jag ett ark, med kärleksfull hälsning och allt, och funderar på att rama in det.