Idag har jag varit kär

Och arg. Och uttråkad. Och en massa annat. Mer eller mindre framgångsrikt. Går en kurs i improteater. Det är svårt. Och otäckt. Och bitvis alldeles, alldeles underbart. Hur gestaltar man egentligen känslor med kroppen? Uppmaningen "överdriv" fick mig att vilja klippa till ledaren, och då skulle jag spela anti och inte arg... Så frustrerad blev jag över att inte nå fram med det jag skulle visa och inte veta hur jag skulle göra för att spela ut mer i att jag var anti. Sen klappade jag höns och kände att i den övningen hade jag bättre flyt.

-Varsågod...
-Åh en...

Sånt övar vi mycket på, vad fick jag? Hur reagerar jag på det?

Föreställningar har jag gått på och där ser det så lätt ut, så självklart. Ingen förstenande rädsla syns där inte. Ibland sporrar det och ibland får det mig att vilja ge upp. För att de där "alla andra" är så mycket bättre. Men jag kämpar på.

Vill man skratta och ha kul i Stockholm så rekommenderar jag Improvisation & co

Glad minus andra advent

Idag vaknade vi inte hemma så två andra ljus fick rycka in. Tanken var att pensla saffran på croissanter innan de bakades men den medtagna saffranen lekte kurragömma så det blev croissant au naturel, gott det med. På vägen hem smyghandlade jag lussekatter så det blev lite mys även här när vi tände de rätta ljusen.

I övrigt har jag börjat samla tomma toarullar, har en idé som bygger på massor med julgranskarameller. Får se hur det blir. Mycket pyssel hägrar nu: imorgon får jag återkoppling på min bilderbok om den glömska häxan och om en vecka ska det pysslas julkort med kompisen och hennes son. Ser fram emot det.

Sista läxan - om den glömska häxan

"Skriv en bilderboksberättelse om en häxa som har glömt sin trolleriramsa." Så lyder barnbokskursens sista läxa. Vi fick börja skissa på berättelsen på gårdagens lektion och jag hade så kul så jag satt och skrattade för mig själv. Idag har jag gett mig på att illustrera den. De där lapparna som jag använde till tranor  passar även utmärkt att bygga bilder av så idag har jag haft roligt med sax och pennor. Det saknas fortfarande en del detaljer och bakgrunderna ligger på tork, vattenfärg använde jag till dem. Jag gillar att måla med mycket vatten, det ger vaga kantlinjer vilket funkar bra för lekmålare som mig själv. Det nygamla bordet gillade dock inte mycket vatten. Eller så gillade det färg för trots att skivan känns plastig så sög den upp vattenfärg.. Blev till att skrubba, gnida och sudda innan jag hade fått bort det mesta.

En sån där inspirerande person

Jag hade med det här föremålet. En person skrev om det men jag vet fortfarande inte vad det blev för berättelse. Aningens nyfiken.

Ni har ju redan tidigare fått träffa Pip. Honom lärde jag känna i somras när jag gick en lekfull skrivkurs. I välkomstbrevet så hade vi fått i uppgift att ta med något utan att veta varför.  En dag blev vi ombedda att, utan att säga något, ställa våra saker på ett bord. Sedan fick alla utse ett föremål att inspireras av. Jag blev så nyfiken på denna kaxiga fågel så jag traskade runt i slottsparken och tänkte på honom. Det blev inte så mycket skrivet just då men jag upplevde parken genom hans ögon, fotade lite och samlade en del löv och annat. Senare började jag skriva på berättelsen och när jag upptäckte en liten studiecirkel i att skriva barnbok så hoppade jag på. Nu när det bara är två gånger kvar så har jag hunnit med lite olika versioner av berättelsen. Ska det vara en bilderbok? Eller en slukarbok? Just nu gör jag båda parallellt. Eller gör och gör, jag håller på att lära mig ritprogrammet Gimp så att jag kan få till roliga fotomontage. Vet hur jag vill att det ska se ut men vad svårt det är att få till det. Inte blir det lättare av att jag vill ha med barn i berättelsen och då borde jag rita dem men... Visst går det kanske att lära sig men det känns som om jag och mitt tålamod är rejält överens om att detta med tecknande är ett dåligt projekt att försöka sig på. Lekmåla - ja tack! Teckna och måla så det syns vad det är - nja...

En som inte verkar ha svårt att få till de där underbara bilderna är illustratören och författaren Louise Jacobsson. Hon har hälsat på oss på kursen och berättade och visade hur hon gör och hur barnboksvärlden funkar. En otroligt härlig människa; givmild med tips och uppmuntran.  Sådär alldeles, alldeles underbart inspirerande kväll som jag lever länge på. 

Och så fick vi varsin pixibok! Tänk att både kunna rita och skriva berättelser.

-3:e advent

Idag är det ju fars dag. Från och med i år firas här även -3:e advent. Jag bara älskar adventsmys och tycker det är extra roligt att advents- och julpyssla så när kompisen hade denna ärvda ljusstake så beslöt jag raskt att den ska vi ha som adventsljusstake. Idag tändes första ljuset och vi fikade på nyinköpt lussete, honey gingerbread with dark chocolat och chokladdoppad gris.

Lusseteet brukar jag bunkra upp med i slutet av december men ändå hinna få slut på och längta efter tills det börjar säljas igen. Och det är på sitt sätt trevligt att vänta och längta efter vissa saker. Och att sen njuta. Det är ett svart te med smak av safflon och rosépeppar. Och om man inte gör som jag gör och rensar bort skalbitarna så smakar det även apelsin. Pepparkakorna var en lyckad chansköpning på Lidl. Jag brukar inte handla där då de har ett sånt litet utbud av ekologiskt och rättvisemärkt men inför jul gillar jag att botanisera i olika länders julkakor och julgodis. De som vi åt idag var som knäckesega mjuka pepparkakor med ett överdrag av choklad. Rekommenderas!

De första tre ljusen är förresten dekorerade med röd paraffin från en ost. Kul att ta tillvara och ljuspyssla med. Stjärnorna är utstansade med kakformar. Då jag har fått en ny favoritost som har mörkgrönt paraffin så funderar jag på att skära ut granar till de röda ljusen.

Det är mycket fåglar nu

Jag skriver om fågeln Pip och jag viker tranor.

Tranor lärde jag mig vika för massor av många år sedan under en resa i Japan. Sen glömde jag delvis bort det, kom ihåg alla moment utom ett vilket innebar flera frustrerade försök men nada tranor. Tur då att det numera går att hitta pedagogiska videor på nätet. Den lilla bok som jag fick under resan gör raskt ett skutt från kvadratiskt ark till en grundfigur. Smidigt om man som många japanska barn verkar lära sig grundformerna typ innan man kan prata men fullkomligt oförståeligt för en ovan vikare som undertecknad.

Så idag har jag kollat på denna instruktion och vikt en massa tranor. Av någon anledning så vill jag vika struten åt fel håll så idag har jag suttit och sagt "fladderfladder" varje gång jag har gjort det momentet. Får se om det fått hjärnan att minnas att det är den fladdriga delen som ska vikas till en spets. Momentet i instruktionen att, efter strutvikningen, göra en kuvertvikning lärde jag mig inte i Japan men oj vad det underlättar nästa vikning, båtvikningen. Den del som jag alltid har svutit över och likaså den del som jag glömde bort. Eller kanske förträngde...

Och nej, mina namn på de olika vikningarna är hittepå för att komma ihåg så de heter nog egentligen något helt annat. Nu ligger i alla fall dessa tranor tillsammans med ett snöre medans superlimmet, förhoppningsvis, härda fast dem i varandra. Återstår att se hur många fåglar som tar sig en flygtur när snöret hängs upp.

Och som vanligt på nätet så får man ju förslag på en massa liknande grejer så nu har jag en drös länkar sparade. Lär bli fler djur framöver.

Säg hej till Pip

”Hej Pip. Vad kul att du ville komma hit.”

”Tjenatjaba” svarar han och gungar från hjul till hjul så att hans blå näbb svajar.
”Kan du inte berätta för mig vad du tycker om att göra.”

”Leka” svarar han och tittar åt sidan. Jag följer hans blick och ser vinden lyfta några gulnade eklöv.

”Leka vad då?” försöker jag.

”Lekar.”

”Vilka brukar du leka med?” Jag för handen till munnen när jag gäspar. Inte för att han skulle märka något men ändå.

”Mina kompisar.” Blicken fortfarande fäst vid lövens dans.

”Gillar du löv?”

”Ibland.” Han flyttar blicken från löven, tittar på mig. Huvudet på sned, väntar. På vad? Jag väntar jag också, härmar hans huvudrörelse och ler. Uppmuntrande hoppas jag.  ”Varför frågar du så mycket?” Han vippar med stjärten och håller kvar min blick.
”För att jag är nyfiken på dig.”
”Det är jag med! Fast inte på mig. Jag är ju Pip.” Ögonen så vidöppna så det känns som om jag skulle kunna se rakt in i hans snidade kropp.

”Så vad är du nyfiken på då?

”Allt! Var löven blåser på hösten. Varför det regnar nedåt. Det kunde ju lika gärna regna uppåt. Vad jag ska få för mat idag. Jag älskar pannkakor. Och krympsylt! Fast inte till mig, utan till dom.”
”Till dom?”
”Ja dom! Dagisbarnen. För då kan vi leka så roligt.”
”Vad leker ni?”

”Gömma. Och dom seglar båt. Det vill inte jag för jag tycker inte om att bada. Och man kan trilla i fast man har flytväst. Jag tycker om att duscha när det regnar. A å jag är nyfiken på vad dagisbarnen gör när jag inte är med. Och när dom är hemma.” Hans blå prickar dansar på den röda kroppen när Pip studsar från hjul till hjul.

”Så var är du när du inte är på dagis?”

”Asså, jag går inte på dagis. Jag bara hälsar på.”

”Jaha.”

”Ja, och nu är barnen och jag kompisar. Jättebra kompisar.”
”Hur är man en bra kompis?”
”Man leker. Och alla får vara med. Och när man blir dumma så säger man förlåt sen så ingen är ledsen länge. Och man kramar den som är ledsen.”
”Är du en bra kompis?” Löven bredvid oss prasslar och prickarna är stilla. ”Det kanske var en svår fråga.”

”Nä. Jo. Det är jag… fast ibland är jag en dum kompis.” Sättet han blickar ned i marken får mig att tänka på isen när den just har lagt sig och jag huttrar till.

”Hur är man då? När man är en dum kompis?”

”Man är dum fast man inte bråkar. Man säger näää när någon vill vara med för man vill inte leka med alla. Ibland vill jag bara leka med en.  Vet du, jag tycker man ska få leka med bara en. Fast inte när jag vill vara med, då vill jag att jag får det.” Hans panna rynkas när han fäster blicken på mig.
”Jo, så kan det ju…”

”Vet du” och Pip skakar till på kroppen, ”man kan leka roliga saker och spännande saker.”
”Berätta något spännande som du har gjort.”

”En gång när det blåste jättejättemycket, då satt jag i en stoooor gran. Och vet du, den gungade massor. Men jag trillade inte ned för jag är bra på att hålla fast mig. Jag ska bli cowboy. Kanske. Och så har jag sovit över hos en kompis Det var första gången jag inte sov med min människa.”

”Hur var det att sova över?”

”Kul. Och läskigt! Du vet, sådär bra-läskigt. Så prickarna liksom pirrar för att allt är så annorlunda. Då är det spännande! Vet du nått mer som är spännande?” Han tittar stint på mig och jag tror faktiskt att hans prickar vibrerar.

”Nä, berätta!”

”Dagisfröken, hon som hade krympsylt, hon ska koka växasylt. Som bara jag ska få. Och då kan jag också åka rutschkana och kissa på deras toaletter. När jag är liten så får jag inte göra det för jag kan trilla i.”

”Växasylt, det låter spännande. Tror du att jag också kan få smaka?”

”Nääää” säger han och vippar med tofsen, ”du är ju redan stor”.

”Men jag kanske vill bli ännu större.”

”Nä, då slår du huvudet i taket.” och nu ser tofsen ut som om han försöker vispa ihop en pannkakssmet. ”Tänk om taket går sönder då. Då skulle alla bli blöta när det regnar.” Och hans skratt påminner om ett lätt regns lek mot trädkronorna.

”Då kan vi duscha inomhus” säger jag och faller in i skrattet.

”Ja! Jag ska fråga dagisfröken om vi får det. Annars kan du få krympsylt istället. Två skedar för du är så stor redan. Sen kan du leka med oss. ”

”Det låter kul!”

”Mmm. Men nu ska jag gå. Till mina kompisar. Tjenatjabahejdå.” Och så vippar han iväg. Det prasslar när hans små hjul rullar över höstlöven.

”Hej då Pip” säger jag men det hör han inte.

Höstkänsla inomhus

Det är något särskilt med fritt växande slingerväxter, häftigt att se var de tänker ta vägen och hur de tänker stanna där. Från början var min tanke att ansa dem och lirka in dem i tornet nedifrån och upp, istället blev det ett enda stort slingerslanger där de under sommaren smet ut genom balkongdörren och försiktigt fick trasslas in när dörren skulle stängas. Att de bestämde sig för att gardinstången var en bra klätterplats var ok, däremot blev det lite besvärligt när de även tog rullgardinen i besittning.

Så idag har här ansats. Och trasslas. Den härliga djungelkänslan är tillfälligt borta men känner jag dessa växter rätt så är den snart tillbaks. Gäller bara för mig att vara snabb med att peta in dem på rätt spår, ingen mer anarki. De självvattnande krukorna, som var väldigt lätta att fixa själv, är guld värda när man som mig är dålig på att pyssla om sina blommor.

 Och jag behöver inte längre gå ut för att få höstkänsla : )

Skördetid

Under några år hade jag en odlingslott. Jag älskade att för-så och driva upp små plantor inne, att planerat ut dem och att skörda. Däremot så var jag extremt dålig på att ta tag i det där med ogräsrensandet. Ett år odlade jag zucchini, väldigt tacksamt dels då den var marktäckande (läs ogräsdödande) och att jag fick fler zucchini än vad jag klarade av att äta själv (läs glada grannar).  Så flyttade jag då till en lägenhet utan odlingslott och förra året var mer än halva min balkong fylld med krukor. Det blev lite ont om plats för mig själv så i år skulle jag bara odla busktomater (guds gåva till de som inte orkar hålla på att binda upp sina rangliga tomatplantor), gräslök och så får ju rabarberknölen som jag fick från mina föräldrar hänga med såklart. Så var i alla fall tanken… Sen hade jag råkat grodda en drös med potatisar och när de låg komposthinken och såg ut som ett ormbo så fick jag ett infall att peta ned en av dem i en säck jord som jag hade tänkt transportera bort från balkongen (det där med mera utrymme för mig ni vet…).

Det är bra med små krukor när man vill få potatisskörden att se stor ut...

Och det växte faktiskt riktigt bra! Eftersom blasten har vissnat ned under de senaste dagarna så grävde jag idag i jorden och hittade en hel del fina potäter. Dem ska jag festa på någon kväll i veckan!

Min trogna medodlare, en självvattnande kruka.

Utöver det där med att rensa ogräs så är jag också dålig på att se till att mina växter inte torkar ut. Rabarbern och potatisen är överlevare men tomatplantorna visade starkt sitt ogillande förra året. Så i år fick de bo i en självvattnande kruka modell större. Och där trivdes de så bra att jag fick gallra bort en massa gröna plantor istället för att försöka rädda en drös ledsna spretiga saker. Ikväll så skördade jag så mina första egna tomater för i år. Om det kan sägas att man med fördel kan göra det när det är ljust ute. Eller så kan man ha koll på var man har en bra ficklampa. Eller i alla fall ha mobilbatteriet tillräckligt laddat för att använda ficklampeappen. Det blir liksom lite svårt att skilja på grönt och rött i mörker men de mogna tomaterna var mjukare upptäckte jag. Lite mysigt ändå att stå i mörkret och verkligen få känna på sina tomater, och lukta på tomatplantan. Undrar om även torkade tomatplantsblad luktar gott. Jag tänker typ lavendelpåsar. Är nog värt ett försök i alla fall.

Ingen risk att rabarbern blir för grov. Det var förresten i en sån här säck som jag stoppade ned en potatis.

Rabarberna trivs egentligen inte i kruka, de växer inte riktigt till sig men jag har allt eftersom hackat och fryst in så nu har jag nog till en paj i alla fall. Gräslök finns det också i frysen, inte så mycket då gräslöken tydligt visar sitt missnöje med att ha övervintrat i en kruka och inte i marken. Får försöka ta bättre hand om den nu till vintern. Boa in den i löv har jag hört ska vara bra.  Får se hur det går. En tomat ska jag i alla fall spara så jag har frön till nästa år. Så lyxigt med egenodlat! Särskilt när man slipper rensa ogräs : ) 

Återstår att se om gräslöken känner för att vara lite mer givmild nästa år.

På rätt plats men fel kurs

Jag har varit på sommarkurs i Tidaholm. Bott på slottet Helliden. En byggnad som är väldigt vacker utanpå men elevrumstrist inuti. En byggnad som var omgiven av vacker skog med uppmärkta spår. Tror jag har tillbringat mer tid i skogen än med att skriva, som var vad kursen gick ur på. Upptäckte att jag inte alls var sugen på att sätta ord på utan blev mer sugen på textilkursens mönsterlek. Men mest sugen var jag på att bara vara och vara i behaglig rörelse. Qigong ingick också i kursen och det var härligt. Sköna kursledare lät mig delta när jag ville och orkade och lät mig sova eller promenera när jag hellre ville det. Några berättelser blev det när uppgifterna lockade fram min nyfikenhet och lekfullhet så att jag ville skriva för att få reda på vad som egentligen hände. Häftigt när det blir så.