onsdag 28 september 2016

Feed my soul

Hösten. Färgexplotionerna. Lukten av multnande växter som blir näringsrik jord åt nästa års grönska. Känslan av nystart.

Jag brukar tycka om hösten men i år känns den som en grå räcka av tid som knappt ens passerar. Som om jag är fast i ett ingenting utan någon som helst lust till någonting.

Jag skulle ha börjat på en spännande fördjupningskurs i improvisationsteater men jag avanmälde mig. Efter en helg på en improfestival stod det klart att jag inte orkar just nu. Jag är för trött och för hostig och att gå på en workshop innebar ett vilande både före och efter för att orka. Inte för att jag orkade fullt ut i alla fall, jag fick avstå fler övningar än normalt och i slutet var energin helt borta och det var tur att jag bodde så nära för det kändes som att jag släpade mig hem. Hem till sängen så att jag kunde sova. Det fanns inte utrymme för något mer, inga nya bekantskaper, inga föreställningar.

Med den upplevelsen i bagaget insåg jag det jag hade vetat redan när augustis förkylning gav mig först febertoppar och sedan extremhosta, att jag inte orkar med impro just nu.

Men jag behöver något varje vecka att se fram emot. Behöver något så att inte allt blir bara en grå gröt där jag försöker navigera bland myndigheters diametralt olika bedömningar och beslut. En evig väntan på att få veta vad jag har att förhålla mig till. För det vet jag inte idag och det gör att det inte är någon idé att planera. Ett beslut, ett direktiv, kan nämligen ändras från ena minuten till den andra och om jag inte följer så blir det sanktioner i form av avstägning och utebliven inkomst. Snacka om att effektivt kväva all alla försök till att påverka sin situation till det bättre. Inga initiativ är bra, utom när jag i efterhand får reda på att just det initiativet som jag blev bannad för var ett sådant som jag enligt de nya bestämmelserna borde ha tagit. Då. Nu är det försent.

"Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva." 

Så tror jag det stod på ett vykort som jag såg för länge sedan. Visst finns det situationer där överlevnad är det primära, vi ser det dagligen i hur människor riskerar livet för att överleva. Men när man väl vet att man överlever, då vill man gärna leva också.

Jag vill skapa något och gärna i samspel med andra. Jag vill inte ha fler prylar men jag vill skapa något fysiskt. Länge har jag velat lära mig att sy och nu funderar jag på om det är en sådan kurs jag ska gå. Önskar få stöd både i att sy nytt och i att sy om gammalt. Önskar få se och inspireras av vad andra gör. Önskar få en samvaro som också har utrymme för att gå in i sitt eget.


4 kommentarer:

  1. Låter som du har det riktigt tufft. Att behöva kämpa både med envis hosta och stelbenta myndigheter är inget jag avundas dig. Hoppas det ordnar till sig för dig.
    Sykurs låter som en bra idé om man vill pyssla med sitt men ändå vara en del av en grupp.
    Jag sydde mycket förr men som med mycket annat man pysslat med under åren så byttes det ut av andra intressen som pockade på.

    SvaraRadera
  2. En behöver vara attans frisk och stark för att klara av att vara sjuk med allt det innebär... Frustrerande!!
    Sy är najs. Hoppas du hittar nån kul kurs du kan gå. Kramar!!

    SvaraRadera
  3. Låter inte roligt. Hoppas du får besked som gör att du kan komma vidare. Måste vara otroligt jobbigt att få olika besked. Det är inte lätt att hamna i mitten när giganter som myndigheter ska bestämma vad som är rätt och fel. Tänker på dig och önskar att du får styrka att ta dig igenom.

    SvaraRadera
  4. Tack för förståelse och pepp. Uppskattas mer än det finns ord att beskriva det med.

    SvaraRadera

Lämna gärna ett avtryck.