Tjugonde december

”Nu ha vi ljus här i vårt hus, julen är kommen, hopp tra-la-la-la. Barnen i ring dansa omkring, dansa omkring.” Hans falsksång blandar sig med doften av senap där hon står och kletar med skinkan.

”Tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, la-la” stämmer hon in ”Jäklars! Nu fick jag senap på mig igen.”

”Vi kan snart griljera dig också” skrattar han och lägger i några råa potatisar i köttkvarnen. I bunken väntar det redan malda köttet och löken. Från morteln stiger doften av kryddpeppar. ”Vi la aldrig någon fisk i lut i år, tänkte du på det?”   

”Det har du sagt i åtta år nu, du som inte ens tycker om den.”

”Men den tillhör på nått sätt julen. Precis som att göra egen korv.”

”När ska du acceptera att traditioner förändras?” suckar hon och klämmer ut en rejäl klick senap.

”Jag tycker bara inte om förändringar.” säger han och ackompanjerar varje ord med ett rejält tag med veven.

Hon stannar upp i sitt arbete och krymper ihop lite med tom blick. ”Men du….” säger hon trevande ” har du tänkt på att… ” hon sträcker på sig när de får ögonkontakt ”Om alla traditioner hade bestått, om inget hade förändrats, då hade inte ert familjeföretag funnits.” och så naglar hon fast honom med blicken ”Då hade du varit arbetslös!” Nöjt drämmer hon till skinkan med slickepotten.

”Men så kan man ju inte tänka.” viskar han.

”Kom tag en sväng, klappar i mängd julbocken hämtat, hopp traa-la-la-la.” sjunger hon och sträcker sig efter ströbrödet.

Potatiskorv/Värmlandskorv

Hälften rå potatis, skalad.

Hälften nötkött eller blandat nöt och fläsk, färs eller egenmald.

Gul lök (1 stor till 1,5kg potatis)

Salt

Kryddpeppar, svartpeppar.

Mal kött, potatis och lök. Blanda ned kryddor, provstek en klutt korvsmet och smaka av, blanda i mer kryddor tills du är nöjd. Stoppa i fjälster eller rulla in i aluminiumfolie. Frys in eller sjud direkt i ca 30 minuter.

Nittonde december

”Jag kan inte riktigt släppa vad de berättade igår” säger Anders samtidigt som han river av tejpbitar och fäster dem på bordskanten.

”Det är otäckt att de håller på sådär. Man vill ju inte att Lukas ska bli utsatt. Ingen annan heller för den delen men…” svarar hon och sträcker sig efter saxen. ”Men varför river du av så många bitar?”

”Oj… gammal vana” Han ställer undan tejphållaren men knuffar till den med armen så den far i golvet. ”Men det är inte allt som har blivit bättre. Jag kan inte minnas att vi höll på sådär när jag gick i skolan. Nog är det bra att man inte slår barn längre men man måste ju kunna säga till ordentligt. Och tänk på arbetslösheten.  Och på hur de som har jobb får slita för att tjäna pengar till ägare som tar ut höga löner och som inte ens vill skatta här i Sverige. Det är inte att undra på om han funderar på att lägga av. Jag skulle då inte vilja se vårt familjeföretag i klorna på nån som kör slut på sin personal.”

”Men han har inte lagt av utan att berätta det för oss, han kommer säkert hem endera dagen och då kommer han att jobba hårt ska du se.” tröstar hon och plockar upp tejpen.

”Jag vet inte längre, han kanske skäms över att han inte orkar? För att barnen inte får någon snö. Tänkt om Lukas och Nina får leva med vintrar som inte är vinter.  Kommer deras barn i sin tur att förknippa skidor med att bli dragna bakom en båt och snö med historieböcker?  Det är så det kommer att bli.” suckar han.

”Nä, nu orkar jag inte med ditt tungsinne. Jag kan inte slå in paket när du pratar sådär.” Hon drämmer tejpen i bordet så att den igen far i golvet men den här gången får den ligga kvar.

”Förlåt..” mumlar han och tar upp saxen. ”Jag kan krusa band till dina paket, vilken färg vill du ha?”

”Röda till det här” säger hon och pekar på chokladen. ”Och så vill jag ha okrusat knutet runt clementinen där, jag tänker sätta den tillsammans med julklappsetiketten.”

”Ajaja kapten, krusat och okrusat ska det bli!” han gör honnör med saxen i fast grepp och ler när hon börjar skratta. Det är faktiskt riktigt kul att slå in paket numera när det inte är så många. ”Du glömde penseln.”

”Nej, den ska jag knyta fast i rosetten. Tror du Lukas kommer att bli förvånad när han får en tom tavla?”

”Han är klipsk den ungen, han kommer vilja att ni börja måla direkt.”

Artonde december

”Hur f-n kan sjuåringar komma på att stoppa nåns mössa i toaletten och spola. För att sen hota med att spola igen när ungen ska plocka upp sin mössa.” Saliv sprutar från Stella när hon återberättar vad de har fått höra på det extrainsatta föräldramötet.

”Men det är ändå bra att lärarna reagerade så snabbt, att de inte väntade tills efter jullovet.” säger hennes sambo och lutar sig mot garderoben.

”Snabbt nog hade varit att trycka ned de jävla ungarna i toaletten när de kom på dem! Och deras föräldrar också, för nånstans måste de ju ha lärt sig att det är ok att trakassera folk. ”

”Mamma!” Fyra par ögon vänds mot Lukas utan att riktigt vilja ta in att han står i den halvöppna dörren in till sovrummet istället för att sitta framför tv som tillsammans med avståndet mellan rummen skulle hindra honom och Nina från att höra de vuxnas samtal. ”Vuxna får inte heller mobbas. Vet du inte det?”

”Det vet din mamma helt säkert, hon är bara arg just nu.” säger Eva efter en blick på sin dotter som ser ut som om hon imiterar en fisk, en fisk med utstående ögon.

 ”Vad gör Nina?” frågar pappan.

”Hon har somnat. Fast du skrek så mycket mamma…”

”Förlåt Lukas.” säger hans mamma och känner sig som hon hoppas att barnen som spolade ned mössan kände sig när de blev påkomna. ”Vill du vara med och prata? Det är ju ändå din klass det gäller.” Lukas nickar allvarligt och tillsammans går de ut i köket.

”Berätta Lukas” säger Eva, ”har du märkt att de har varit dumma mot Olle?”

”Lite, de brukade alltid skrika till honom på rasterna när han ville vara med och leka. ”

 ”Vad gjorde ni andra då?”  Lukas skruvar på sig och flackar lite med blicken. ”Ingen kommer bli arg på dig Lukas” säger hon och spänner blicken i sin dotter som är på väg att säga något.

”Ibland gick jag och lekte med Olle istället så att han inte skulle bli ledsen. Men ibland…  när vi hade jätteroligt… då stängde jag öronen för jag ville fortsätta att leka.”  Han håller blicken ned i bordet och sväljer hårt.

”Det är jättebra att du lekte med Olle ibland när andra var dumma mot honom.” säger Eva. ”Och nu när lärarna vet om vad som har hänt kanske du kan säga till dem om någon är dum mot Olle. Eller mot någon annan.” Lukas lyfter blicken och han och Eva tittar på varandra under tystnad. Sakta nickar han.

”Det är bra Lukas” utbrister Anders. ”Det är viktigt att man ställer upp för varandra. För många år sedan fick jag reda på att en av mina anställda blev mobbad. Jag tog ett snack med mobbarna, de fick välja mellan att säga upp sig eller bli polisanmäld. Det var i mitten av december, ja faktiskt den här tiden på året och trots att jag visste att jag gjorde rätt så var jag rädd för att stå utan personal.”

”Men nästa morgon stod en hel hord med arbetssökande för ryktet om ditt rådiga ingripande hade spritt sig” säger fyra röster i kör och så börjar de skratta.

”Ja, jag kanske har berättat det förut…men det är viktigt” mumlar Anders.

Sjuttonde december

”Härmed utmanar jag dig. Välj ditt vapen” säger han och håller fram en vippa och en trasa.

”Försten som har dammat färdigt får en pepparkaka” hojtar hon, hugger tag i vippan och sprintar in i sovrummet. Skrockande tar han med sig trasan till vardagsrummet, det är väl egentligen inte klokt att bete sig såhär på gamla dar men det blir så mycket roligare.  Kanske lite slarvigare också men ändå bättre än helt ogjort filosoferar han medan han tar upp en ram för att damma av den. Så svårt att tänka sig att barnen har varit såhär små, eller för den delen att deras barn nu är vuxna med egna liv. Den enkla silverramen bredvid dammar han extra försiktigt. Tänk att de har hållit ihop i 43 år, det är ganska otroligt när man tänker efter. Nog för att han tyckte att jag hade fått den vackraste tösen men att tänka så långt fram det gick bara inte. Och vad mycket som har hänt på den tiden. Idag går väl inte ungdomarna ut och dansar på det sättet längre. Om de bara förstod vad de missar, att våga bjuda upp och kanske få sista dansen och sedan få följa flickan till dörren. I bil om man hade haft turen att få låna. Det var allt några gånger som han hade följt henne innan han tog mod till sig och frågade om han kanske fick bjuda henne på konditori. När kakor fortfarande hade namn som gick att uttala och inte sådana där kakmakaroner och kupkakor och allt vad det nu heter. Tänkt ändå så mycket olika mat man har fått smaka på, undrar om man nu har smakat på allt eller om barnbarnen också kommer få uppleva detta att få känna en smak för första gången. Som apelsinen, detta soliga klot med sin alldeles speciella smak.

Hon gick i gymnasiet när de träffades vilket hade imponerat på honom som bara hade fortsatt till yrkesskola. Men så hade han ju också framtiden utstakad för sig i familjeföretaget men ändå, gymnasiet… Hans egna ungar gick ju där allihop och vidare också till universitet, det kändes fortfarande stort att tänka på. Och så mycket som har hänt med det tekniska, från de fantastiska mobila telefonerna som nu tycks gigantiska till dagens minidatorer som också går att ringa ifrån.  Och tv-apparater som sitter direkt på väggen. Tänk när televisionen kom, inte för att man såg så mycket pga alla störningar men det var ändå magiskt. Att kunna titta och inte bara sitta samlade och lyssna. Mer teknologiskt kunde det ändå inte bli. Och sen kom färg-tv. Och datorer. Han minns fortfarande hur frågan om de skulle köpa in en dator hade delat företaget i två delar, ja det fanns personer som aldrig mer pratade med varandra. Att nu tänka sig det utan datorer, ja det går bara inte. För att inte tala om all produktutveckling som har följt med.

”Klar!” skriker hon men börjar sedan skratta när han nyvaket blinkar mot henne. ”Har du inte kommit längre?”

”Fastnade i gamla minnen.” säger han och rodnar lite. ”Om hur det var när vi träffades och hur det är nu, med all teknik och så.”

”Men då tycker jag vi tar och sätter igång den där tekniken och så sätter vi oss och tar en mugg glögg, du kan få dela min pepparkaka. Men bara om du lovar att damma klart sen.” skrattar hon.  

”Tänk att vi har en alldeles egen hushållsnisse, vem skulle kunna ha trott det.” säger han och går för att trycka på on-knappen.

Sextonde december

”Idag känner jag verkligen inte för att göra något alls.” säger Eva och gäspar smittande.

”Vi kanske skulle ta lite julgodis så att vi piggnar till.” säger han när han har grimaserat klart och så viftar vagt i riktning mot kylskåpet. ”Fast jag känner mig fortfarande full av socker sedan igår. För att inte tala om golvet.” Med en gemensam suck tittar de båda ned på golvet som bär klibbiga spår efter gårdagens godistillverkning.

”Jo, men roligt var det.” säger hon med ett tillkämpat leende.

”Ja, Lukas är verkligen påhittig och så fin han är mot Nina, hon avgudar honom verkligen.”

”På tal om Lukas, han kan verkligen inte förstå varför han måste vänta tills han blir vuxen innan han kan gå in i företaget. Hörde du vad han sa igår när han visade sin önskelista?” Och nu drar leendet med sig ögonen i sin lek i hennes ansikte. Ett leende lika smittande som gäspningen nyss. ”Jo, han frågade” fortsätter hon när Anders skakar på huvudet, ”varför han inte kan få börja jobba redan nu för då hade han inte behövt skriva en lista, då hade han kunnat lägga in det i datorsystemet på en gång.”

”Ja han är då för härlig.” säger Anders och skakar på huvudet. ”Men egentligen så vore det nog bara bra att få in även barn för de tänker så mycket bättre.  Såhär i efterhand kan jag bara inte förstå att ingen verkligen såg leksakskatalogerna innan Benjamin kommenterade det för några år sedan. Han hade ju frågat även när han var liten men då var det ingen som riktigt lyssnade, det var ju som det var och alltid hade varit. Men tänkt att ingen av oss vuxna reagerade på att fotografen gick in och styrde upp vid varje plåtning. När barnen kom in i rummet så började de ju leka som de ville men när fotograferingen skulle börja så lät det alltid ’Du där i rosa klänning, ja just du sötnos, här är din bebis så kan du laga lite mat till henne.’ och sen ’Du killen där med det coola håret, du kan leka lite med den här häftiga bilbanan. Kanske kan bilarna krocka lite så det syns vilken fart det är.’ Ja, det känns verkligen som det är dags att lämna över till yngre förmågor.”