Fjärde december

”Så himla schyst att ni kan ha ungarna imorgon, det är alltid ett sånt meck när med studiedagar. Lukas klarar sig visserligen ganska bra själv numera men jag får ändå mer gjort när han inte är hemma och just nu är det så mycket på jobbet nu inför jul. Lars har också mycket och vi vill båda kunna vara lediga när det är lucia.” Stella suckar medan hon lyfter in barnens packning.
”Du vet att vi älskar att ha dem här! Och vad roligt att Nina kan vara hemma från dagis imorgon. Men behöver de verkligen allt det där för bara ett dygn?” 
”Behöver och behöver, hade de fått välja helt själva så hade det behövts en container för att frakta hit deras grejer. Här är bara det allra viktigaste; snuttefilt, ungefär tusen gosedjur, ombyten. Och just ja..” Stella tittar sig omkring och sänker sedan rösten, ”här är Ninas nappar, lägg dem någonstans där hon inte får tag i dem för annars får ni en jobbig kväll. Hon får bara ha dem när hon ska sova och i jul ska hon ge dem till tomten för det har hon hört att andra barn på dagis ska göra.”
”Till tomten?!?” skrattets styrka får henne att sätta i halsen. ”Tänk vad de hittar på.” säger hon när hon har återhämtat sig. ”Ni har inte berättat än?”
”Nej, Lukas vet men vi tycker att Nina är för liten fortfarande.” 
”Ja, ni vet nog när det passar bäst. Vill du komma in på lite kaffe innan du åker?”
”Jag sticker nog hem direkt om det är ok, hade tänkt få lite gjort redan ikväll. Lukas och Nina, kom och säg hej då till mamma!”
”Mamma, morfar vet inte vad en app är.” suckar Lukas där han kommer med en skrockande morfar i släptåg. ”Alla mina kompisar önskar sig en ny mobil, det gör jag också. Och en massa appar.”
”Lukas, vi har redan pratat om det där. Och var det inte något du skulle be morfar om när du kom hit?”
”Joooo!! Snälla morfar, kan inte du berätta om när ni hjälptes åt? Det var så länge sedan”
”Ätta saga” fyller Nina på med och slår ihop sina knubbiga händer.

Tredje december

Han hörde hennes steg och ljudet från kylskåpet som öppnades och stängdes när hon dukade av och utan att tänka på det så anpassade han diskningen till hennes rytm.

”Han skulle väl inte avgå bara sådär utan att berätta det för oss?” frågade han rakt ut i luften där kaffedoften dröjde sig kvar och fick honom att redan längta till förmiddagskoppen.
”Han har ju verkat väldigt trött de senaste åren” svarade hon medan hon blickade in i kylskåpet för att se om där gömde sig några goda ingredienser till lunchen.
”Trött och trött, det kan väl alla bli ibland. Förra året tyckte jag att han verkade kraftfullare än någonsin.” sa han och gick lös på assietten lite extra. De var i samma ålder och han var minsann inte kraftlös!
”Men det måste bli jobbigt att driva hela företaget själv, att inte ha någon att dela ansvaret med. Vi har det lyxigt på det sättet. Både Stella och Johan jobbar ju redan i företaget.  Benjamin har ju inte varit intresserad hittills men det kanske kommer. Förresten måste vi till affären idag om vi inte vill äta morötter med morötter.”
”Morötter… Tänkt så fina näsor det hade blivit.” Hennes irritation brände honom i nacken.” Ja, ja, jag ska inte tänka mer på snön nu” han snubblade nästan över orden i sitt försök att hejda det förmaningstal som han visste att hon redan hade påbörjat. ”På den uteblivna snön” tillade han för sig själv.
”Men tänk att inte ha några barn att lämna vidare familjeföretaget till. Han har visserligen valt det själv men det måste ändå vara jobbigt såhär på ålderns höst att behöva välja mellan att lägga ned eller sälja till någon helt okänd som kanske missbrukar ens goda namn bara för att tjäna lite extra med pengar. Tänk om han bara stannar på Martinique och låter allt bara stanna av, då skulle han slippa ta ett aktivt beslut. Du vet ju hur bra han trivs i huset där. Jag skulle själv kunna tänka mig att bo där när vi går i pension.  Minns du när vi lånade hans hus den där januari? Åh… de vita stränderna och de svarta stränderna. Och regnskogen, den var häftig att vandra i.
”Var inte löjlig” fräste han och slamra lite extra med disken.

Andra december

År 2013 hade hittills varit som vilket annat år som helst. Januariresan var lyckad som alltid och de njöt som vanligt lite extra av vetskapen att de betalade betydlig mindre än alla de som åkte iväg över jul och nyår.  Hon hade både glatt sig åt och samtidigt blivit lite generad över den uppmärksamhet hon fick, både från män och kvinnor.  I Sverige var hon var att bli betraktad som gammal och tjock men här var hon nästan i minsta laget jämfört med några av de pepparkaksbruna kvinnorna de mötte. Hans likartade former hade väckt en viss munterhet då männen där inte var lika bastanta som sina kvinnor.  Även när de själva började bli solbrända så hade de sett bleka ut jämfört med invånarna. Kontrasten blev åt andra hållet när de hade klivit av planet och möttes av snö och vinterbleka och vintertrötta ansikten.  Sedan hade året rasslat på som vanligt. Snön hade börjat töa bort och på balkongen stack de första snödropparna upp sina gröna små huvuden.  I mars hade färgexplosionen i rabatterna tävlat med alla granna påskkärringar och godiset hade tagit slut redan innan det sista påskbrevet hade överlämnats. Ja, våren hade kommit som den skulle. Och sommaren också även de som vanligt klagade lite på vädret. Men då de båda var överens om att det hade varit soligare när de var yngre så tyckte de att det var helt i sin ordning att de kommenterade detta. Varje sommar. Så med hänsyn taget till att det hade gått utför med sommarvädret så hade det i alla fall varit sommar. Och hösten också hade kommit den också, en vacker höst dessutom. Hela skogen hade stått i brand och de hade ofta tagit med sig eftermiddagskaffet ut till en stubbe. Kaffet fick intas tidigare och tidigare och när de knappt hade hunnit sätta sig innan det började mörkna så hade de stannat inne. Och löven föll och barnbarnen hade övertalat honom att gå halloween tillsammans med dem vilket han hade gjort med den äran. ”Skönt att slippa tänka på hur man är klädd” hade han anförtrott frugan efteråt medan hon skrattade så hon kiknade. Men sen hade hösten bara fortsatt och fortsatt och vintern verkade inte ens överväga att vara på intåg. Kommunpamparna satt väl och gnuggade händerna i förtjusning över uteblivna kostnader för snöröjning. Fast tågen blev försenade även utan snö så där gjorde det ingen skillnad. Men något var fel, det var det.  Han kunde väl inte ha glömt?

Ett försök till adventskalender, del 1

”Står du nu där igen?” säger hon och suckar sådär som om hela världens ansvar vilade på hennes axlar.
”Ser du, nu har alla fönster stjärna eller ljusstake. Det känns inte rätt, det är för tidigt.” Hans suck ligger inte långt efter hennes i uppgivenhet när han blickar ut över husfasaden på andra sidan gatan. Små gluggar av ljus, varför känns det inte hoppfullt?  ”Jag önskar…”
”Varenda kväll har du stått där och önskat, till vilken nytta?” En snökula trillar nästan av fönsterbrädan när han vänder sig om för att titta på henne. Hur ska han få henne att förstå? Kalendern kanske säger att det är första december men vädret… När de var och handlade saffran idag så lekte löven tafatt i de friska vindarna. Och sen lussebullsbak.
”Det bara blir så… så fel… det blir det… fel…”
”Det blir vad det blir, som alltid.” Hennes förkläde frasar när hon vänder sig bort från honom och även han vänder sig om, blickar åter ut i höstkvällen. ”Kom och hjälp till istället” slänger hon till honom över axeln innan hon försvinner runt hörnet, antagligen på väg till köket av glögglukten att döma. Han skakar snökulan innan han ställer den till rätta, ser flingorna dansa över släden och granskogen. Vilken tur att den inte gick i golvet, den är en av få saker han har kvar från sin farfar. Leende minns han gåvan och förmaningstalet. Farfar ville alltid verka så sträng och ordningssam men i grunden var han lika lekfull som alla andra i familjen.
 ”Bullarna är fortfarande ljumna” skrattar hon nöjt från köket, ”kom nu så dricker vi lite glögg och tänder första ljuset”. Stämman så ljus men han vet att även hon är orolig.