Tillbaks på banan – med kreativitet och blogg

För andra gången denna vecka har jag gjort något kreativt. Vilket är två gånger fler än sedan flytten hit. Ok, två grattiskort har tillverkats men de har varit väldigt enkla för jag har helt enkelt inte haft ork att gå in i det. Likaså med skrivandet, jag har börjat skissa på två berättelser men inte orkat gå in i dem tillräckligt för att faktiskt skriva. Skön känsla då att faktiskt göra något nu!

Idag har jag projekt både på köksbordet och på vardagsrumsbordet. En tavla och en magnetisk skoltavla är det som håller på att ta form fast inte på det sätt som var tänkt från början. När jag flyttade till Stolplyckan så målade jag en väggsnutt med metallfärg och tavelfärg, gillade det men gick ju inte att ta med i flytten. Ny färg inhandlades efter flytt till trean och tanken var att måla en lös skiva som var flytbar men jag bodde ju bara där i några år så jag hann liksom inte… Här i Motala startade projektet i somras när jag gav mig ut på jakt efter en passande skiva att måla på. Glatt överraskad fick jag en gratis på byggvaruhuset eftersom den var för liten för att sälja. Den var i alla fall alldeles lagom stor för mig att transportera hem på cykeln, gåendes, för när jag försökte cykla så blåste den av.  

Sedan har skivan prytt sin plats där den har stått lutad mot hallväggen med en fin dammsamling bakom sig medan färgflaskorna har prytt sin plats i pysselhyllan… Idag kom jag så på att jag ville fixa denna skoltavla men att jag inte alls ville ha en sådan stor eller ens på den platsen som jag har vikt till tavlan så jag slaktade en tavla som jag inte ville ha kvar och började måla på träskivan. Tre lager metallfärg än så länge, ett lager till om en timme. Sedan torktid ett dygn och efter det är det dags för själva skoltavlefärgen i två lager. In i ramen och upp på en annan väggsnutt i hallen. Är i alla fall tanken men den kanske blir en dammfälla i ett halvår eller så först och sedan något helt annat….

Den stora skivan då? Den blir nog en tavla. Förra våren när jag var på besök i Kanada så köpte jag såndär ”klistra upp på väggen”-dekoration. Denna har sedan dess legat kvar i sin förpackning i väntan på ”Det Ultimata Tavelfixandet” ™. Min tanke har varit att köpa en canvas och klistra upp den på (lärt mig något av den där väggfasta skoltavlan) men jag bodde ju som sagt inte så länge i trean så…. Idag öppnade jag förpackningen för att kolla hur stor canvas jag behövde köpa och kom då åt att läsa hur denna dekoration kan monteras. Inte på canvas, inte på tapet, inte på glas, inte på en massa olika material. På målad yta går bra men minst 30 dagar efter att det har målats. Så det lär ta ett tag innan denna tavla blir klar, särskilt som jag först ska bestämma vilken bakgrundsfärg jag vill ha. Löven går i färgskalorna beigt, grönt, vinrött men med dragning åt brunt. Förslag på bakgrundsfärg?  

Nyss, nu och snart

Har nyss avslutat mina två semesterveckor.  Två veckor som kändes som om de bestod av mer än just två veckor. Hoppade direkt på ett tåg till Stockholm och hade en härlig helg i härligt sällskap. Lyssnade till ett författarsamtal med Katarina Wennstam, gick i prideparaden, var på tebjudning, på bio och i och runt allt detta en massa samtal som fortfarande väcker tankar. Har även diskuterat skrivande vilket har fått mig att känna lust igen, nyfikenheten på vad som kommer att hända i berättelsen jag skriver på.

Kom dock aldrig igång att skriva, var så sugen men när jag på måndagen påbörjade kajakkursen så tog den sådan plats i mig att skrivandet kändes avlägset igen. Sex dagar i kajak, fem dagar för min del eftersom jag på torsdagen hade ett sådant behov av att få landa så jag tog ledigt och tog en långpromenad istället. Kajakkursen var inte alls den söndagspaddling som jag hade förväntat mig utan redan på måndag kväll skulle vi kantra med kajakerna och öva kamraträddning, annars fick vi inte vara med mer på kursen. Hårda bud men hela tiden med ett säkerhetstänk bakom. För mig blev det en krock mellan den tänkta söndagspaddlingen och den kurs vi faktiskt gick men ändå är jag väldigt nöjd med att jag hamnade just där, har lärt mig så otroligt mycket och verkligen fått smak för detta med att paddla kajak. Även glad för att jag var där just den veckan så att jag fick möta just de kursare jag mötte.

Tomheten som jag kände när jag kom hem fyllde jag raskt med fiktiva karaktärer, inte egna utan andras. "Skulle bara" hämta en inkommen bok på biblioteket men råkade få med mig ett antal till. Händer ofta, måste vara något smittsamt i luften på biblioteken : ) Läste ”Torka inte tårar utan handskar” av Jonas Gardell. Blir arg och ledsen när jag påminns om hur människor inte räknas. Blir också glad när jag påminns om att engagemang faktiskt kan göra skillnad.

I författarpratet på pride blev jag inspirerad av det Katarina Wennstam berättade om sitt skrivande, om hur hon når ut med viktiga berättelser och skapar opinion genom skönlitteratur, så nästa bok blev ”Svikaren”. På pride sa hon att hon att hon hade tagit den brandfackla som hatbrott är och släppt ned den i allsvenskan. Jag är imponerad och inspirerad av hur många olika bitar hon lägger in i sin berättelse utan att det känns rörigt. Igår kväll skickade jag ett mail till henne med frågan ifall hon skulle kunna tänka sig att kika på mitt upplägg och ge återkoppling.

Utöver fiktiva personer fylldes veckan av möten med närakära och mindre nära personer i en härlig mix. Även kajakpaddling blev ett kärt återseende, abstinensen var stor efter bara några dagar. Känner verkligen att detta med kajak är min grej. Glad blev jag över att känna att jag vågade mer i svängarna och att det gjorde att kajaken och jag oftare var överens om vilket håll vi skulle svänga åt. Kamraträddning övade jag också och det är helt ok, den där första panikgången känns avlägsen. Skulle ha paddlat även i söndags men det blåste lite för mycket. Vill inte utmana mina gränser lika mycket utan en ledare som jag litar på, har fortfarande så mycket kvar att lära och ser fram emot detta lärande/nötande.

Så mycket för ”då”. Nuet består av efter-semestern-trauma. Det känns lika jobbigt nu som efter tjänstledigheten att vara inomhus en hel arbetsdag och tiden går så sakta. Måste vara något med att kontorstimmar faktiskt är längre än fritidstimmar… Fast jag har en sötnos hemma denna vecka och att pilla hundpäls är verkligen avslappnande. Fina samtal har vi också och när han tittar på mig på det där ”älskar dig så väldigt mycket”-sättet så blir världen genast lite bättre. Funderar på att sätta mig och prata bokskrivande med honom, så sugen på att komma igång igen.

Vilket för tankarna till helgen för någon gång blir det förhoppningsvis fredag eftermiddag och då ska jag sova på tåget till Stockholm så jag orkar prata skrivande halva natten med en kursare från i våras. På lördagen förflyttar jag mig till en annan kompis, hoppas på mer skrivprat och annat tankeväckande, och på söndagen ska vi och några till gå en skrivdag där jag får träffa en kursare från förra sommarens skrivarbravader. Det kommer att bli fint!

Äff...

Vad jag än tåtar ihop för att publicera här så känns det bara platt, på ett dåligt sätt. Platt på ett roligt sätt kändes det när jag inför sista inlämningen plockade fram lite äldre texter, när jag skrev dem var jag väldigt nöjd men med det jag har lärt mig under terminen så kändes de just platta. Idéerna stod sig och jag kommer att jobba om dem utifrån det jag kan nu.

Blev en del noveller i slutet på kursen, på varierande teman utifrån olika novelltävlingar. En novell publicerades på nätet om än inte som vinnare. Den skrev jag under en kväll i Montréal. Jag gillar den mycket men känner mig inte färdig med den så den ska också jobbas om.

Sköna maj?

Jag borde skriva på min sista inlämning, terminen slutar snart och den fjärde juni ska jag vara tillbaks på kontoret. Jag borde ta till vara på de här dagarna, vara ute mycket och njuta. Det är ju vad jag vill göra. Till viss del har jag gjort det och så länge jag är borta från Linköping så funkar det fint. Så fort jag kommer hit så ekar ”vill inte, vill inte” i mitt inre. Det jag inte vill är att gå tillbaks till jobbet. Jag kan sakna mina kollegor och jag kan sakna arbetet i familjerna men det finns många saker som jag inte saknar och som jag inte vill tillbaks till. Vet att man inte ska fastna i negativa känslor men ändå lyckas jag inte ta mig ur det mer än små korta stunder, känslan är så stark så att den förlamar och jag vill bara skärma av genom att hålla mig sysselsatt med ingenting vid datorn, stänga av omvärlden. Blir frustrerad på mig själv, ska jag sabba de här dagarna för något jag inte kan påverka?

Vad är väl en bal på slottet mot en vecka i Montréal?

 Promenera, promenera, promenera, titta på vackra byggnader, titta på vackra detaljer, parler un petit peux francais, gå i snö, i regn och gå barfota i gräset, bada fötterna i kall sjö, hitta mysiga fik och matställen med Angelica, gå på stigar i skogsparken, busa med tre härliga ungar och tuta minstingens näsa, njuta butternutsoppa, prata skrivande och en massa annat med Angelica, stöka ner massor i köket när barnen och jag lagade bröllopsdagsmiddag, gå på marknad och köpa lönnsirap, lyssna när stora killen läser Would you, could you eat green eggs and ham för mig, fascineras av och fota ekorrarna som verkligen fanns överallt, äta massäcksmackor med jordnötssmör, vika pappersplan, hitta torkat kött som nästan är som sydafrikanskt biltong, se barn och ungdomar spela En midsommarnattsdröm, titta på byggnader och konstverk från världsutställningen 1967, köpa pyjamasbyxor och sen sova gott under tusen filtar, tro att det är upplopp på gång när polisen kommer farande på motorcyklar och bilar och spärrar vägen samtidigt som polishelikoptern snurrar ovanför men det var bara en lugn studentdemonstration, skratta åt att även Kanada kränger älgar till turister (mig bland annat : ) skriva en novell och lite på min långa berättelse och laddat upp allt på skolans sida, hamna mitt i ett byggområde och nästan inte ta mig ut när jag försökte vandra runt på en ö, äta så mycket legopizza med rosa mango, blåbär, korv och en massa annat så att min mage spricker, hitta de där kakorna som jag tyckte så mycket om i Belgien, tjuvlyssna när Tomas läser godnattsaga på franska för ungarna, titta på abstrakt konst på kvällsöppet museum, gå i turistaffärer i gamla stan, mått väldigt bra, säga hej då alldeles för snabbt, sova gott med nya kärleken nackkudden på planet, inse på Londons flygplats att jag fortfarande tilltalade alla på franska, äta sushifrukost, springa till gaten, tycka det är lite trist att ha lämnat Montréal men inse att hagen är otroligt vacker här hemma.
 




 
 

Lönnsirap i Kanada

Det känns helt rätt att i detta land tillägna ett inlägg helt till lönnsirap. En sirap som jag länge trodde kallades lönnsirap för att den inte var riktig sirap utan lönngjord... 

Under mina dagar här har jag hunnit lära mig hur den görs och att det finns massor av olika sorters lönnsirap och att lönnsirap kan tillsättas i princip i allt. Jag har hittills ätit lönnsirapsindränkt croisant, lönnsirapsmarinerade bacon samt hällt lönnsirap på en massa annan mat. Vi har även besökt en affär som, utöver olika sorters lönnsirap, säljer andra produkter med lönnsirap i; vinegretter, godis, popcorn, hudvårdsprodukter mm mm. Jag gick där och drägglade. Och tänkte på Tommy Pettersson : ) Fick smaka på en massa olika produkter, så många så jag inte kunde välja vilka jag ville köpa. Att jag gillar amber, den mörkaste varianten, konstaterade jag dock. Samt att tillverkare och säljare är noga med att påpeka hur nyttigt lönnsirap är; sockerartern är långsam, det finns en massa mineraler, inga tillsatser och så får man evigt liv i evig lycka. Typ... : )

Idag har jag köpt lite lönnsirap att ta med mig hem. Tänker att de där blomstervattnarna jag har ska mutas med lite pannkaksbrunch när jag kommer hem så att de kanske kan tänka sig att vattna ytterligare en vecka senare i maj...

Pirrigt men här kommer början på min berättelse!

Maria
Kuvertet lyser vit mot hallmattans nötta kokosfiber, ”Till målsman för Sven Johansson” och så kommunens logga. Medan Sven sparkar av sig skorna samlar jag ihop några räkningar och reklambladen som alltid sprider ut sig och som vi måste akta oss för att trampa på. Från köket slamrar det när Sven letar mellanmål.
”Mamma, har vi mer russin?”
”Jag kommer snart.” ropar jag tillbaks medan jag ordnar ytterkläder och skor. I vardagsrummet drar jag med ett finger längs hyllplan, inget synligt damm men kanske ändå säkrast att städa av ordentligt idag. Sven ler mot mig när jag svänger in i köket och från överskåpet plockar ned ett nytt russinpaket.
”Tack!”
”Varsågod” säger jag över axeln innan jag går genom portalen till matsalen.
Vid fönstret håller jag upp brevet mot ljuset men pappret är för tjockt. Skolan skickar alltid sina papper med Sven, undrar vad det här kan vara.  Medan jag ordnar posten i en prydlig hög på byrån bredvid matbordet, reklamen underst och breven överst, bestämmer jag mig för att laga till något extra gott till middag.

Anders hummar gillande när han tar för sig av köttet. Det blev precis som det skulle, rött och fint. Skulle jag ändå ha tagit lite whisky i såsen? Han hade tyckt om det men den flaskan är ju bara för finare tillfällen. Oj, nu missade jag nästan att svara på det rätta stället, måste skärpa mig. Det vita kuvertet stör min koncentration, stirrar hotfullt på mig från byrån bredvid matbordet där det ligger tillsammans med övrig post från idag. Jag vet exakt när han ska gå igenom posthögen, efter maten när jag börjar plocka av då ska han sträcka sig efter posten. Han gillar rutiner. Sven vill gärna hjälpa mig med disken men jag brukar skicka in honom på hans rum. Anders gillar inte att bli störd när han läser posten, han gillar aldrig att bli störd, och Sven väsnas ibland med disken. Idag känns det extra viktigt att det är tyst och att Sven är ut vägen. Vid diskbänken försöker jag hålla koll över axeln för att se hur långt han har kommit med posten. Snabba, snabba glimtar, vill inte bli påkommen med att spionera. När han öppnar det vita kuvertet försöker jag läsa av hans kroppsspråk men han sitter lika rak i ryggen som vanligt och dragen i hans finmejslade ansikte förändras inte. Tänk vad jag älskade hans ansiktsdrag, jag brukade säga att det måste ha varit en duktig skulptör som jobbade den dagen han blev till.

”Maria, kommer du hit ett tag?” säger han och jag tappar nästan tallriken som jag håller på att diska. Ställer snabbt ifrån mig den och torkar av händerna på förklädet när jag skyndar ut i matsalen. Han låter mig stå bredvid honom, brevet håller han i handen på ett sådant sätt att jag inte kan se vad det står. Inte för att jag hade vågat kika, inte när han kallar på det sättet. Stolen åker nästan i golvet när han reser sig upp. Jag hinner knappt uppfatta orden ”dålig mor” innan slaget får blodet att susa i öronen på mig. Så ändrar han sig plötsligt. ”Hämta Sven” befaller han ”vi ska ha ett familjemöte”. Jag vill inte men vågar inget annat och kanske, kanske, är han inte så arg som han verkar. Han slog ju bara en gång.

Tänk om jag skulle låsa in mig med Sven i i badrummet? Bara några steg genom hallen och sedan är den möjligheten förbi. Ingen idé ändå, någon gång skulle vi varit tvungna att komma ut. Sven drar benen efter sig genom vardagsrum och kök men sträcker på sig alldeles innan vi blir synliga, min duktiga pojke. Jag följer honom med blicken när han går runt bordet men fastnar halvvägs i tavlan. Tänk om jag kunde få vara i det skummande havet istället för här, inte en människa i sikte bara skymningshimmel och vattnets rasande kraft. Raspandet från Svens stol väcker mig och jag sätter mig också ned.
”Är ni nöjda nu när jag får skämmas för er?” Anders har flyttat sin stol bakåt så att han kan titta på oss båda.
”Vad stod det i brevet?” frågar jag tyst. Vet inte om det är rätt tillfälle men jag måste försöka förstå vad vi har gjort oss skyldiga till så att jag kanske kan blidka honom. Till svar får jag bara en utläggning om skolans rektor; nog har han väl alltid tyckt att hon är en ragata. Säkert en sån där feminist som vill krossa alla män, splittra alla familjer.
”Och henne och socialtjänsten vill ni ska in och rota i vårt liv?” utan paus vänder han sig mot Sven, spänner ögonen i honom. ”Ska det vara så svårt att sköta sig i skolan?” Sven flackar med blicken.
”Och vad är du för en mor som inte ens kan få honom att uppföra sig ordentligt?” Nu naglar de gröna ögonen fast mig. ”Nå…” säger han och låter ordet hänga i luften. Han har ett sätt att uttala ord på som ger dem vassa kanter, som får dem att bränna som eld och samtidigt frysa ens lungor så att man knappt kan andas. ”Nå…” upprepar han och jag finner mig. Fortfarande vet jag inte vad det handlar om men ber om ursäkt för både mig och Sven och lovar bot och bättring. Anders verkar nöjd för han övergår till att instruera oss om vad vi ska säga till den där soc-kärringen. Och om den där jävla feministrektorn är där, jag då ska han…

Måndagsmaten nästa?

Kollar upp Québec och får i lonely planet tipset om att Poutine är en typisk kanadensisk maträtt. Tänker att det vill jag prova. Googlar och blir inte lika sugen...

Pommes med bitar av halvsmält ost och dränkt i brunsås.  Uppstod tydligen sent på 1950-talet på Québecs landsbygd och har nu spritt sig över hela Kanada. 

Och jo, jag kommer nog att prova : )

(Bild och info från wikipedia)

Inget är som väntans tider

Har nyss mailat ut omarbetad text till tre läsare och väntar med spänning på olika åsikter.

Måndag och tisdag var det skola. På måndagen var vi i Norrköping och lyssnade på Majgull Axelsson som vi även delade lunchbord med. Kul att höra hur hon jobbar. Kontentan blev som vanligt att det inte finns något rätt sätt att skriva, bara hitta mitt sätt. På eftermiddagen hade vi en gruppdiskussion om skrivande och kontentan där blev ungefär detsamma : )

När dagen var slut så var jag i valet och kvalet om jag skulle sova i min egen säng i Linköping eller följa med direkt till Motala och sova på folkhögskolan. Egna lyan lockade efter några dagar hos lilla bus i Örebro men efter en del vånda så valde jag Motala och det är jag så glad för. Kvällens diskussioner var så inspirerande och det var kul att lära känna de fem som sov över där lite bättre. Finns en del som jag kommer att hålla kontakten med även efter utbildningen, härligt! Förra gången hann jag knappt prata ordentligt med någon eftersom jag missade första dagen och andra dagen rusade vi bara igenom texterna utan lunch för att sluta tidigare. Vilket den läraren gjorde denna gång också. Man kan ju undra om det är han eller eleverna som är så måna om att få sluta tidigare. Själv vill jag ta till vara på varje minut av dessa totalt fyra dagar som vi faktiskt träffar. Alla resonerar inte så och de obligatoriska träffarna har visat sig vara icke obligatoriska så det var ett stort bortfall även denna gång. För mig blev det som en helt ny klass denna gång då bara två personer av de jag träffade förra gången kom denna.

Var denna gång i den grupp som leds av den lärare jag bytte till, så otroligt mycket mer givande än förra gången! Som bonus bestämde vi tre i min lilla grupp att vi skulle byta skriftlig respons för att slippa avbrott i varandras texter.

Mer i väntans tider är att jag på onsdag åker till Kanada!

Innan dess borde jag vara ganska klar med de tjugo sidor som jag vill lämna in under Kanadatiden. I mitt huvud är det väldigt kreativt just nu men det blir osammanhängande på pränt för det är bilder jag ser, stämningar jag känner, och dem får jag inte över till text just nu. Hoppas att lite praktiskt arbete under helgens fixardagar i kollektivhuset ska förlösa orden.

Akjdghbaogsdbasg

Så känns allt jag försöker formulera just nu. Deadline imorgon och jag har skrivit 2,5 sidor lösryckta dialoger som min mamma visserligen gillar men som verkligen behöver in i ett sammanhang, ett sammanhang som jag inte orkar tänka ut. Den stora berättelsen har jag jobbat en hel del med efter förra inlämningen men det är omarbetningar och inte fortsättning. Just nu orkar jag inte med personerna i den berättelsen så den bara ligger där utspridd över lägenheten.

Jag är social på ett lågmält sätt. Hade en fin påskafton med några få vänner, sådär bara vara men vara tillsammans. Vet att jag imorgon borde tvinga mig in i min text för att kunna börja skriva på den igen men helst av allt vill jag bara packa matsäck och vandra iväg tillsammans med trevligt sällskap. Njuter faktiskt av snön, så gnistrande vackert och så skönt när solen ändå vårvärmer mina kinder.