Första julen som småbarnsfamilj

December månad, eller hela adventstiden egentligen, brukar för mig vara en period av bakning och godistillverkning, ljuständande, mys och kreativitet. Inte mycket av det i år inte. Ett tag tyckte jag verkligen att det sög, det måste erkännas, och jag hade lite känslan av att jaga adventsmys. Ni hör ju själva, "jaga adventsmys", hur mysigt blir det? Turligt nog insåg jag innan hela december var över vad jag höll på med och då bestämde jag mig för att försöka strunta i hur det har varit tidigare och bara ta dagarna en i taget. Anledningen till att det är annorlunda i år är ju att något underbart har hänt under det gångna året - Söt föddes. Så december fick bli en månad som de andra, full av Söts upptäckarglädje och bus och med massor av gos och mys. Och, precis som övriga månader, även med dagar när jag mest kände mig trött och längtade efter att Söt skulle sova middag så att jag också skulle få sova och dagar då Söt nästan inte alls var intresserad av mig för för hen var tokfrustrerad för att hen inte kunde det där som hen ville kunna och bara övade och övade.

Det roliga och, när man tänker efter, ganska självklara som hände var att då började de där mysstunderna dyka upp lite här och där som av sig själv.

När inte Söt leker med Snögubben och Julmusen så firar de i år vid havet. Tavlan målade jag i högstadiet och på något vis gillar jag känslan i den fast jag totalt misslyckades med att återskapa klippan och havet på det sättet jag hade tänkt mig. Sedan vi flyttade hit har tavlan fått stå på lite olika ställen och agerat bakgrund åt andra saker.

Vi tog faktiskt upp kartongerna med julpynt från källarförrådet och jag plockade ur adventsljusstakarna och lite julpynt. Efter några jular på liten yta så trodde jag att jag skulle njuta av att pynta högt och lågt här med allt men det känns så onödigt att ställa fram en massa fina grejer som Söt inte får utforska. Så vårt hem pryds med två juliga mjukisdjur, lite kartongpynt, bjällror, en träbit som jag gjorde som pynt för något år sedan och en egenhändigt ihopknåpad julbock. Min julbock får hen visserligen bara klappa fint i sällskap med mig men de andra sakerna får hen greja med och för kartongpyntets del innebär det att livet efter jul blir i sopsorteringen.

En morgon vaknade vi och när Söt uppfordrande sa sitt "pöpöpö" för "dra UPP persiennerna" så fann vi oss titta ut på virvlande snöflingor och en vit värld. DenDär skulle inte till jobbet så vi stannade i sängen i flera timmar, åt frukost där och busade. Det kändes som en liten egen ö som jag kunde ha stannat på hela dagen; kura under täcket, kramas hud mot hud med Söt, busa och hämta in mer mat när en blev hungrig. Fast plötsligt tyckte Söt att det var dags att göra något annat och klättrade glädjestrålande ned från sängen med "fötterna först". Detta som jag upprepat så många gånger börjar sitta. Fast om något lockar extra mycket så är det fortfarande huvudet som kommer först, och en mamma som kommer efter och hugger tag i sprattlande ben.

Det var härligt att se hur de hade öst på med dekoration på scenen och hur de använde sakerna i de olika låtarna. Även inläggets första bild är från konserten och visar en liten del av scenen.

Söt och jag drog iväg till en konsert för bebisar, som visade sig ha jultema, och det var en glädje att se hur Söt satt där och bara njöt av musiken och storögt tittade på uppträdandena. Och mitt i alltihop tog hungern över så det blev till att amma där på golvet, Söt vant klistrad vid bröstet men med ögonen fortfarande på uppträdandet.

Ibland har vi tänt de två ljus vi har. Från rljusstake med pyntade ljus och adventsfika varje söndag till två ljus och ingen ordning på om de tänds på en söndag eller ej. Funkar det med.

Och en kväll när jag gick den korta vägen till affären så stannade jag till och insåg att det blev verkligen så otroligt vackert här i området som jag hade hoppats på den oktoberkvällen när jag satt i mörkret med en sovandes Söt i famnen och hade adventslängtan.

Till och med att frosta av frysen kan ge julkänsla. Det var inte tänkt som en barnaktivitet men Söt är väldigt fascinerad av frysen och de kalla sakerna därinne och blev jätteglad när jag rev ut allt. Att det sedan blev spännande snö gjorde ju inte saken sämre och hen fick sitta och leka med det tills det blev för blött. Själv kunde jag inte hålla mig från att göra en minisnögubbe. Måste erkänna att jag var lite sugen på att spara den, fatta känslan av att öppna frysen mitt i sommaren och där står ens lilla snögubbe.

 

Och med det vill jag, och min uppnosiga julbock, önska er alla en fin jul. Ta hand om er och era nära och kära.

Och från Söt, som just vaknade och också ville knappa på datorn, får ni denna hälsning:

5   o,y7 äPij

Äoooo’åi