torsdag 20 juli 2017

Ett uppdrag för udda strumpor


 Ni vet de där udda strumporna som blir liggandes i väntan på att få en kompis igen? Ibland (läs var femte år sisådär) går jag igenom påsen och inser att en stor del av strumporna där inte längre har någon like i strumplådan och alltså inte kommer att komma till nytta igen. Tidigare har jag slängt dem men i höstas kom jag på något nytt.

I takt med att min kropp förändrades under graviditeten så började jag uppleva jag plötsligt alla kuddar som monsterhöga. Även den minsta kudden fick min kropp att tro att den låg uppallad på en stor kuddhög och jag fick ont i nacke och rygg. Lägg till detta att jag som är van magsovare bara kunde ligga på rygg. Att sova utan någon kudde eller med en hopvikt handduk var inte heller så skönt. Efter några veckor insåg jag att det jag behövde var en kudde som stöttade upp endast under nacken och det är här strumporna kommer in i bilden för de har perfekt storlek! Jag sorterade upp dem i fallande storlek och började med att trä den näst minsta över den minsta och sedan fortsatte jag så tills jag hade en storlek som passade min nacke. Som yttersta strumpa tog jag en mjuk ullstrumpa.
När Liten var född så kunde jag börja sova på en liten kudde igen men innan strumpkudden hann gå i soporna så hittade jag ett nytt användningsområde för den, som bröstkudde! När jag ligger på sidan och ammar Liten så pekar gärna bröstvårtan lite för mycket nedåt men med denna strumpkudde under bröstet så går vi till en vinkel som fungerar för oss båda och det utan att jag måste ligga och hålla uppe bröstet.Vardagslyx!

onsdag 5 juli 2017

Att sy i trikå..?!?


Ibland känns det som om saker buffar en till att göra något man tänkt sig göra men inte fått ändan ur. Eller så är det för att man väljer att tolka saker som den där välbehövliga sparken. Hur som så har jag ett gäng mjuka trikåkläder som jag skulle vilja sy något till Liten av. Har inte sytt något klädesplagg sedan högstadiets syslöjd och har aldrig sytt i trikå så motståndet finns där. Förra månaden var temat för Monthly Maker återbruk och jag fick tips på var en kan hitta lätta mönster, tog fram ett linne och testade att sy lite i det, gjorde en skallra som en första övning (hann dock inte blogga om den på junitemat men det kommer).

Och vad kommer sedan som julitema...

"något jag aldrig testat"  

Och det var väl fasen om det inte ska bli ett par byxor till Liten denna månad. Men jag behöver er hjälp!

Jag har en vanlig symaskin, ingen sådan där overlock och har nyligen fått lära mig att när man syr i trikå så ska man använda den där zigzagen som syr tre stygn åt varje håll. Har som sagt testat och upplever att det gör att tyget behåller sin elasticitet men bara om jag inte håller tyget spänt. Men hur får man styr på tyget utan att dra lite i det? Det syns inte jättebra på bilden ovan men kanten viker hela tiden in sig och vill gärna gå in så under pressfoten, hur undviker jag det? Och hur ska jag komma igång igen när jag har vänt i ett hörn om jag inte kan hjälpa till lite genom att dra tyget bakåt?

Ni hör, hur många frågor som helst och fler lär väl tillkomma när jag väl försöker mig på de där byxorna så släng gärna med alla era tips så kan jag titta tillbaks här när jag kör fast.

söndag 25 juni 2017

Krökta linjer är längre än raka


Minns ni draperiet som jag sydde? Det där jag mätte och måttade och fick DenDär att mäta och måtta som en extra koll. Och ingen av oss tänkte på att garderoben bredvid draperiet var sned fast vi mycket väl visste det båda två. Känsla den här gången är väldigt likt känslan då, frustrationen över att inte ha TÄNKT fast man klappat sig på axeln under arbetets gång.

Vi bär ju i sjal och sele och till selen ville jag göra ett nackstöd. Liten är stark i nacken men blir ju slapp när hen sover så då har vi stöttat upp med ena handen så då vore ett nackstöd smidigt.

Jag tittade och mätte och skissade och räknade. Jag lät DenDär mäta och räkna. Och så klappade jag mig själv på axeln för att jag till och med hade räknad med tjockleken på axelremmarna så att det inte blev en sådan grej som snodde centimetrar som inte fanns.

Sedan sydde jag men lämnade ena änden öppen för att kunna testa en gång och verkligen se var knapp och knapphål skulle sitta. Så himla smart och ordentligt. Så tog jag då med nackstödet på en promenad och när Liten hade somnat och nackstödet skulle monteras så såg det ut så här...
Det ni ser är den fortfarande öppna änden men den borde ni inte se här för den borde vara mycket längre till höger där den andra änden sitter och väntar på sin omlottkompis.  Hur dum i huvudet känner en sig inte när det går upp för en att man tänkt endimensionellt..? Alla mina mått var från när selen hade legat platt på bordet, inte från en krökt sele med plats för barn.

Redan innan så hade jag haft motgångar och känt den där längtan efter en öppen spis att hiva in det hela i. Min första tanke var att presentera projektet här på bloggen med följande bild:

Lakansrest + urvuxna trikåstrumpbyxor + för sliten stolsdyna = nackskydd.

Så var tanken i alla fall, att sy ett fodral av lakanstyg, stoppa en bit av strumpbyxorna med dynfyllningen och sedan montera ihop det. Lätt som en plätt även för en syovan som mig själv. Men dynfyllningen bestod inte av fluff som jag hade trott utan av ganska hårda skumgummibitar. Testade men det kändes bara knöligt så det fick gå i soporna, det vill säga de bitar som inte statisk elektricitet redan hade placera på kyl och frys, fönsterrutan och en massa andra ställen varav jag säkert har en del kvar att upptäcka. Denna statiska elektricitet var även anledningen till att själva strumpbyxebiten fick följa med i soporna, det gick inte att plocka rent den.

Som tur var fanns det ju ett ben till att kapa och en liten frottéhandduk veks ihop och fick tjänstgöra som fyllning. Det blev faktiskt bättre än originalidén, precis lagom stumt men ändå mjukt.

Men sedan var det det här med krökta linjer istället för raka så det var åter till symaskinen. I första vändan försökte jag göra det snyggt, i andra vändan försökte jag bara få det klart på de stunder Liten var nöjd med att sitta bredvid eller hängde med sin pappa. Strumpbyxebiten var ju också för kort och nu fanns det inget mer ben att kapa så jag improviserade allt eftersom både med det och med övrigt. Tack och lov för trikå, det tyget sträckte jag ut inuti lakansfodralet och drog en söm rätt över för att hålla fast det så det kom på rätt plats ändå.
Sedan gjorde jag en ny tub som jag kunde förlänga med på den oavslutade sidan. Passade på att göra slut på lite uppspolad undertråd i olika färger och lät zigzagen vara synlig för jag orkade inte finlira längre. Knapphål orkade jag inte heller med utan körde på kardborrestängning.
Och klart blev det och bra blev det, förutom att kardborre som fästes med klister inte är någon hit. Kardborredelarnas fästförmåga är starkare än klistrets så ni kan ju gissa vad som händer varje gång man försöker öppna nackstödet...
Några stygn för hand skulle lösa det men eftersom jag har hittat en hybridsjal, som passar mig bättre, så finns det liksom inget driv i mig att fixa dit de där stygnen.
Nationaldagsfirande med en sovande Liten. Innan jag hittade Mei Tai-sjalen och övergav bärselen.

Och det här är mitt bidrag till Monhly Makers junitema som är återbruk.

måndag 12 juni 2017

Nostalgipåslag

När jag växte upp hade vi en sommarstuga och det har alltid varit något visst med de saker som fanns där. Jag vet inte om det beror på sakerna själva eller på att de aldrig blev vardagssaker på samma sätt som det vi hade hemma. I alla fall så la jag beslag på en hel del husgeråd från sommarstugan när mina föräldrar skulle sälja den, exempelvis sju stycken koppar. Det är något väldigt vilsamt med mönstret tycker jag.

Jag har använt dem i flera år och njuter varje gång men från att ha haft en del krackeleringar som jag ändå kunde tycka var ok så var det så illa i de flesta att de började kännas sunkiga att dricka ur. Men bara att tänka på att slänga dem gav mig ont i magen så jag skrev på Monthly Makers facebookgrupp och bad om tips för hur jag skulle kunna ge dessa nytt liv. Fast jag skrev också "Eller om någon vill ha dem och ge dem nytt liv på något vis..." och jag insåg sedan att det var vad jag faktiskt hoppades på. Och då åkte de i soporna för jag ville ju inte göra något annat av dem för jag kunde inte komma på något jag hade behov av.
Det kändes som ett stort steg men samtidigt så förbjöd jag DenDär att gå ut med soporna så helt hade jag inte bestämt mig. Och sedan slog det mig att det faktiskt inte behövde vara antingen eller för två av muggarna hade inte en massa krackeleringar. Dem tog jag upp och diskade noga. Visst gör de sig i skåpet?
När jag sedan röjde upp på köksbänken och ville ha något att förvara DenDärs smålökar i så letade jag i skåpen efter skålar men hittade inga. Så två krackelerade koppar fick komma upp från soppåsen.
Och sedan slängde jag soppåsen med tre av sju koppar. Inte så illa av en nostalgiker tycker jag :-)

onsdag 7 juni 2017

I sammarbete med min skrivare


Brorson Bus fyllde otroliga sju år redan innan Liten föddes men vi vågade inte ge oss ut på någon resa då utan vi grattade honom när de hälsade på här för att titta på underverket :-) Men ett grattiskort skulle han ju få till födelsedagen. Dock var här fortfarande flyttrörigt så jag hittade bara mina färgpennor och i brist på tecknartalang så tog jag skrivaren till hjälp. Presenten var ett 3D-spel med figurerna från Scooby-Doo så mitt i allt uppackande så skrev jag ut en bild på dessa och ritade dit fallande paket och anfallande namn och ålder. Ett roligt avbrott i flyttröran.
Spelet byggs ihop, det var trappor hit och dit, burar och anfallande mumier.

När de kom hit så testade vi spelet och det var så där galet och roligt som jag hade hoppats på med saker som rörde på sig så att figurerna slogs ned eller stängdes in. Lite av ett evighetsspel på fem personer men säkert jättekul med lite färre deltagare.  

söndag 4 juni 2017

Självbevarelse-sången, nu även kallad älsklingssången

 Sedan tidigare vet jag att barnaskrik kan gå rakt in i ens hjärta, att det gör fysiskt ont i ens egen kropp när ett barn är ledset eller argt. Men skillnaden mellan då och nu är att tidigare har inte jag haft det där varjedag-ansvaret hela veckan. Barnet har varit hos mig en kortare eller längre period och sedan har det återvänt till en förälder.

Här skriks det som mest av två orsaker, gaser i magen och så trött så det är svårt att sova. Det sistnämnda försöker jag  jag försigkomna genom att sjala/sela på i tid så att Liten får somna när hen fortfarande kan slappna av i att lägga huvudet mot mitt bröst och bara somna. När jag lyckas skapar vi härliga dagar, dagar där Liten somnar gott och vaknar leende och social. När jag misslyckas får jag liksom ont i själen men får samtidigt ett adrenalinpåslag av skrikandet och kan få bilden att jag ruskar Liten för att få hens uppmärksamhet och verbalt tala om att "du är trött, du måste sova". Nu pratar vi inte shaken baby och jag vet att Liten är för liten för att förstå logiska argument men mitt i uppgivenheten över att hen är så ledsen för att jag har missat trötthetssignalerna och över att jag inte kan förklara för Liten så dyker den upp den där bilden.

Jag vet också att mitt adrenalinpåslag försvårar för Liten att komma till ro, hur vilsamt är det att trycka sig mot ett hjärta som går dudunk-dudunk i expressfart? Eller att vila mot en kropp som egentligen vill kliva på fort och ryckigt? Så för att lugna mig själv, och för att i den jobbiga stunden påminna mig själv, började jag en gång att tala om för Liten att jag älskar hen och det blev till en sång som jag nu ofta sjunger. Varierar lite och sjunger ibland "älsklingsungen" istället för namnet men ungefär så här är texten:

Älsklings-namn, namn-älskling, älskar, älskar, älskar dig.
Älsklings-namn, namn-älskling, älskad, älskad är du ju.

Vi sjunger mycket och i början trodde jag att för Liten var det här en sång som vilken annan även om det lugnar mig mer än andra sånger. Det häftiga är att jag har börjat märka att när det är jag som bär Liten så lugnar den här sången henom ofta mer än andra sånger. Och häromdagen så låg hen på min bröstkort och sov men vaknade till och tittade upp på mig så gott så jag började sjunga älsklingssången av bara farten och det igenkännande, glada leendet som jag fick då sitter nog i själen för alltid.  

lördag 27 maj 2017

Ett projekt som blev av och två som ligger till sig



Med ett litet mjölkmonster här hemma så går det åt en hel del handdukar för allmänt torkande men även som "haklapp" på Litens huvud när hen sover i sjal eller sele och jag passar på att äta. Innan jag började med det så garnerade jag Liten med allt möjligt och jag skojade om att hens första smakportion skulle bli helt slumpmässigt det jag råkade tappa inom slickavstånd.

Diskhanddukar tycker jag bäst om materialmässigt men de är lite för klumpiga så nu satte jag saxen i ett lakan. För att kunna hålla isär handdukarna så skrev jag på dem med textilpennor. Började med två för att se så att tyget är så bra som jag tror, hög uppsugningsförmåga och snabbtorkande. Gjorde på enklast möjliga sätt och lät fållen vara kvar där den satt och zigzagade resten.
Att spy betyder numera bara att nu finns det plats för ytterligare en slurk bröstmjölk.
När symaskinen ändå var framme i flera dagar så passade jag på att göra några tvättlappar. DenDär hade en mjuk men trasig morgonrock som glatt hälsade från 70-talet. Men gudars vad det tyget dammade, det var ju så att en undrade om det var en pressarfot eller Hobbitfot som satt på maskinen...
Vi pottar Liten (håller hen i grodposition och erbjuder att bajsa i badkaret), sköljer av ändan med vatten och torkar torrt med handduk och vad passade sig då bättre än bajsbruna tvättlappar? :-)
Och så här när dagarna där tidräkningen inte följer klockan utan Liten så är jag väldigt nöjd med att faktiskt ha gjort något mer än att mysa, amma, promenera, snabbäta och sova. Älskar för det mesta den rytm Liten och jag har hittat men det är en sådan vila att få göra något annat ibland även om tentaklerna alltid finns där åt Litens håll. Och hjärnan jobbar på andra projekt också, projekt som jag trodde att jag skulle kunna visa upp nu men som ligger till sig.
Över dörren hänger en sänghimmel som jag fått, min tanke är att piffa upp den med lite mer färg så jag har hängt lite olika halvgenomskinliga tyger över dörren. På bilden syns bara det gröna men där finns även lila och orangea. I den där andan av enklast möjligt så är jag just nu inne på att klippa remsor, zigsaga och sy fast dem på befintligt vitt tyg.

Bakom dörren står en bunt udda ramar som väntar på fler kompisar och på innehåll. Tanken är en tavelvägg över soffan och där ramarna innehåller en blandning av foton, tyger och annat som blir ett blickfång både för oss och för Liten. Ett blickfång som kan ändras allteftersom vi känner för det.

Med detta projekt som blev av och de som ligger till sig är jag med i Monthly Makers majtema tyg.

fredag 12 maj 2017

Saken är biff

 
Jag tycker om att laga mat baserad på grönsaker och rotfrukter och något hsom inspirerar mycket är de vegetariska recepten hos Min lilla kokvrå Häromveckan ville jag göra favoritrn bönbiffar med koriander men hur jag än letade här hemma i receptpärmen och sökte på hennes blogg så hittade jag inte receptet. Alldeles borta var det! Och dagen efter hittade jag receptet i första plastfickan under rätt flik, visade sig att det inte alls var från hennes blogg utan från en Hemmets veckotidning så jag hade haft ögonen inställda på fel layout. Så kan det gå när man tror att all inspiration kommer från en viss person :-)
Som vanligt har jag inte följt receptet helt utan jag har bytt ut kikärtorna mot blandade bönor med kikärtor i. Och så har jag ökat på mängden koriander, använder mig av Blue Dragons inlagda hackade koriander på burk för den tycker jag smakar mest och bäst. Och så rörde jag i ett ägg till så att biffarna höll ihop bättre.

DenDär äter gärna sina med en blandning av 5-korn, mango och sweet chilisås. Jag har testat lite olika tillbehör men nu senaste gången tror jag att jag prickade rätt med blomkålsris och mangoraja. Så mango verkar vara en hit som del av tillbehören.



onsdag 26 april 2017

Önskelista (eller brist därpå)


Nu när rs-viruset verkar ha klingat av så har vi börjat välkomna familj och vänner för att träffa Liten. Detta besökspåsläpp har gjort att vi flera gånger fått frågan om vad man kan köpa till Liten. Än uttrycker hen är ju inga egna önskemål i detta och vi föräldrar ser just nu inte något behov av varken kläder eller prylar. Liten kör oftast blöjmodet och har därutöver loppisköpta eller ärvda kläder. Känns skönt både utifrån minskad miljöpåverkan och utifrån att gifter i kläderna är urtvättade långt innan kläderna når Litens hud. I linje med miljötänket så har vi även valt  bort plastleksaker, tänker att vi ska satsa på tyg och trä (bortsett från ärvt lego, lego är för coolt för att avstå). Men inte heller leksaker önskar vi oss för Litens del då hen ännu inte visat intresse för de saker som redan finns här.

Vi funderar av och till på att skaffa ett bankkonto i Litens namn och säga att om man vill kan man sätta in en slant där inför framtida inköp men vi vet inte om det är en bra idé. Det känns liksom fräckt på ett dåligt sätt. Likaså har vi funderat på att önska att presentpengar går in till något konto för barn som inte föds in i den grundtrygghet som Liten gör men även det känns inte helt bra, kan vi verkligen välja att ge bort Litens presenter sådär? Kanske önska personliga presentkort med aktiviteter som kan lösas in när Liten är lite mer med? Typ "Den här boken ska jag läsa för dig" eller "En timme i lekparken". Vi vet inte riktigt och tar gärna emot tankar och idéer.

Och om man väljer att köpa något så blir vi väldigt glada för om Liten får vara en människa och slipper bli nischad som pojke/flicka genom kläder och leksaker. Det kommer hen få hantera tids nog, det behöver vi inte börja med redan nu. "Ge ditt barn tusen möjligheter istället för två" som det pratas om. Och, när jag ändå skriver om kön, om det skulle bli så att Liten inte känner sig som det kön som kroppen angett så hoppas jag att vi som föräldrar är tillräckligt uppmärksamma för att se det. Och att familj vänner inte är rädda för att påtala det om vi skulle missa.


Åter till prylar så var det en sak som jag ganska snabbt insåg att vi behövde mer av här hemma, saker att fästa blicken på. Samtidigt vill vi inte ha fler prylar så jag löste det genom att hänga  upp tre smycken i gardinstången i vardagsrummet.

Och nu när temat på Monthly Makers är djur så passade jag på att göra en _väldigt_ enkel rad med vimplar. Enkelheten till trots så kan jag lova att när man spenderar den mesta tiden med att vara en ko så känns det otroligt lyxigt bara att få välja ut clipartbilder, skriva ut dem och klistra upp dem på ett snöre. 

Nu är det ju inte så att all denna njutning skedde i följd utan det här projektet har löpt över två veckor då jag tar mig en liten stund här och en liten stund där mellan sömn, egen mat och amning. Det är Litens fascination för mumintyget som fick mig att vilja göra något mer blickfång i svartvitt. Jag funderade på att sy något (hur många månader hade inte det tagit?) men landade i att pappersutskrifter är precis så där tillfälligt som jag vill att det ska vara. När Liten tröttnat på dem så kan de användas som kladdpapper. Om inget besökande barn vill färglägga dem förstås. Men först ska de upp på väggen, ett projekt som plötsligt består av tusen delprojekt som antagligen kommer att behöva göras pö om pö; leta fram betongspik, mäta upp längden på snöret, mäta upp motsvarande på väggen, hitta ett tillfälle där Liten varken sover eller äter utan att det fungerar att hamra, leta fram vimplarna och fästa snöret i krokarna. Får se hur lång tid allt det tar... :-)

måndag 24 april 2017

Med en enkel turkish delightros på bemärkelsedan


Idag fyller DenDär år. Liten verkar ha börjat partyt redan inatt, här skulle inte sovas utan här skulle socialiseras. Vi föräldrar var dock trötta och trista och inte alls med på tåget. Men en enveten Liten fick till slut sin kära mor att sätta Liten i sjalen och dansa till Mafikizolo. Ett Sydafrikanskt band som jag gillar och som får Liten storögd och med i några låtar och sedan somnar hen gott i sjalen. Det sistnämnda gör att jag numera uppskattar musiken på ett helt nytt sätt...

Tidigare år har jag gjort olika tårtfrukostar till DenDär men i år tänkte jag skippa det, bara att få i sig mat känns som en stor bedrift just nu så att ställa sig att baka gick totalbort. Men i fredags var vår första besökare här och inför utsikten att få amma i soffan samtidigt som jag moffade ost och kex i trevligt sällskap så fick jag en energikick och gjorde lite godis. Liten hjälpte till genom att sova gott hela tiden :-) Till mig gjorde jag en stubbe med chokladdränkt lakridsmandelmassan och till vännen och DenDär chokladdränkta stubbar med nougat och mandelmassa. Mitt i rullandet fick jag för mig att bygg en minitårta.
Den dränkges också i choklad och på toppen satte jag en tillklippt bit av turkish delight med rosensmak. Det blev en söt liten konfekttårta som DenDär nog svalde i en tugga. Själv låg jag och ammade så någon direkt födelsedagsfrukost blev det ju inte men traditionen med tårta upprätthölls i alla fall. Tänk att nästa år har jag en ettåring att baka tillsammans med. Avlägset till max men häftigt att tänka på.