Adventskalender - andra december

Ja, så idylliskt började livet för vår minigris, Nöffe fyra.  Det var gårdens ägare som kallade henne så, av sin mamma hade hon ju ännu inte hunnit få något namn. Föga anade Nöffe fyra att denna Alice, som hon höll av fast Alice inte hade några spenar, skulle krossa idyllen. Krossa den utan att blinka, med ett leende så stort att hennes fräknar flöt ihop på kinderna. Till Alice försvar ska sägas att hon inte avsåg att vara brutal, tvärtom upplevde hon sig själv som väldigt kärleksfull.  Den hemska dagen hade hon både jackfickorna och jeansfickorna fyllda med knäckebröd och russin. Så Nöffe fyra tyckte först att dagen var extra idyllisk, så mycket gott hade hon aldrig fått. Och Alice hon kramades, klappades, buffades och pussades. Och skrattade. Hennes skratt fick Nöffe fyra att tänka på när vinden lekte med klockorna utanför det höga huset.

Den här dagen, den knäckebröd- och russinfyllda dagen som skulle sluta så tragiskt, så hittade Alice på en ny lek. I alla fall var det så Nöffe fyra uppfattade det hela. Hon hade tidigare varit i höet som låg i spiltan och i gräset som växte utanför deras hus. Både höet och gräset var väldigt skönt att böka i. Idag fick hon böka i en filt, en blå filt med rosa hjärtan på. Filten var mjuk och luktade precis som Alice. ”Jag har haft den i min säng” sa hon, ”för att du ska känna dig som hemma”. Det var snällt av henne tyckte Nöffe fyra fast hon var ju redan hemma. Efter en stund stoppade Alice in filten i en stor, blank sak. Hon stoppade även in Nöffe fyra där och klättrade sedan in själv. En pappa klättrade också in men det var inte Nöffe fyras pappa, det var hon säker på även om pappan hade haft lite samma fina färg som henne och hennes syskon.  Det var efter att han hade skrikit till och hoppat in bakom ett träd när tjurarna kom rusande för att få mat. Fast färgen försvann efter en stund.

Sen började filten guppa och kana fram och tillbaks vilket gjorde den ännu roligare att böka i. Och Alice hon skrattade sitt klingande skratt medan hon förde bort den inget ont anade Nöffe fyra från allt som var henne kärt.

Adventskalender - första december

Tio bröder och systrar! Jo, så många är vi faktiskt. Och så Mamma. Pappa vet jag inte var han är, här finns inga andra som ser ut som vi. Först tänkte jag att hästen kanske är min pappa, han verkar sådär pappasnäll tycker jag. Men min svans är liten och knorrig och inte lång och blank. Vi är inte så lika i övrigt heller fast jag är också snäll. Men det tycker inte alltid Mamma, hon säger att vi är den bråkigaste kullen hon har haft. Tjurarna är också bråkiga men jag tror ändå inte att någon av dem är pappa till oss. Vi är alla vackert skära medan de är vita och svarta.

Än har vi inte fått några namn. Mamma säger att det är svårt att komma på tio passande namn. Men det gör inget. Hon brukar grymta till när vi ska få mat och om man råkar missa det så känner man snart den goda lukten av mjölk och då är det bara att springa och böka sig fram till en spene. Varm mjölk, kan det finnas nått godare?

Fast nått som är nästan lika gott är kramar. Speciellt gott kramas Alice. Hon är mycket större än mig men mycket mindre än de som bor här med oss djur. Flera gånger nu har hon hälsat på mig nu. Hon säger hej till de andra också, klappar lite här och var och kliar Mamma på magen. Men sen, då tar hon upp mig och vi kramas och bökar. Jag tycker mycket om Alice. Fast hon inte har några spenar.

Adventskalender vill jag ju ha

Men den där så kallade mjölkchokladen gillar jag inte. Till mina föräldrar köpte jag en med små rutor av olika chokladbönkombinationer men till mig själv blev det en med ört-te. Idag har första luckan, eller rättare sagt påsen, öppnats. Mer intressant smak än god men kul att oplanerat ta en ny sort varje morgon.

Första advent

Idag har vi kommit till mittenljuset i vår sjuarmade adventsljusstake och slutar därmed att räkna ned från minus tre. För en vecka sedan pyntade vi ljus och tre av dem fick bosätta sig i adventsljusstaken. Ingen av oss hade reflekterad över hur långa dessa ljus var förrän de kom på plats. Men tokigt är roligt bestämde vi oss glatt för.

Under dagen har vi traskat runt på stan och tittat på julmarknader. Lite ätbart blev det och så köpte jag mig ett par ullsulor. För två år sedan rädda samma knalle humöret på både mig och min vän, att frysa om fötterna är inte bra för julstämningen.

Vi råkade ramla på en julallsång, otroligt mysigt att sjunga tillsammans. Jag var till och med upp på scenen i en doa-kör! De gick ut i publiken och raggade folk och jag blev tillfrågad. Första reaktionen var "aldrig i livet" men så tänkte jag på teaterkursen och att det var lika bra att öva. Tack och lov slapp vi mikrofoner så folk slapp få ont i öronen. Sjunga hellre än bra, ja det stämmer verkligen på mig.

Imorgon är det första december och då kör jag igång en skriven julkalender, gjorde det förra året och det var ett bra sätt att få till lite skrivande varje dag.

Gott på flera sätt

Jag gillar rättvisemärkt/fair trade och ekologiskt. Och jag gillar kryddor. Däremot brukar jag inte gilla att plottra när jag lagar mat, snabbt ska det gå eller om det tar tid så ska det mest sköta sig själv. Då är Bako perfekt! Likt ett kinderägg uppfyller det mina tre önskningar; fair traid, kryddor och maten sköter sig själv.

Kryddorna är rödpeppar, bockhornsklöver, kanel, svartpeppar, nejlikor, kardemumma, koriander, kyndel, ingefära, rödlök, svartkummin, basilikaört, ruta, biskopsogräs, vitlök, kålfrö, temsös och ades.

18 kryddor i en burk, lite fix i början och sedan står det och puttrar för sig själv i några timmar. En skvätt vatten då och då och kanske en omröring är det enda som maträtten kräver. På burken står det att det är en traditionell etiopisk kryddblandning. Jag vet inte vad alla kryddnamnen innebär men gott smakar det. När grytan har puttrat i några timmar vill säga, försöker man snabblaga mat med Bako i så blir det bara en skarp smak.

När det gäller mat gillar jag också ett trick som en barndomsvän har lärt mig. En gång hörde jag någon skoja om att man kan dela in mänskligheten i två kategorier utifrån hur de handskas med mat i tub. Jag tillhör helt klart gruppen som klämmer lite hipp som happ, har försökt att starta vid botten och metodiskt klämma mig uppåt men vad störig jag blir då. Ändå vill jag ju få ut allt, avskyr att slänga mat. Men så presenterade vännen "Lösningen" *tänk er hallelujakörer här*

1) Tag med tuben och leta upp en tålig kant.
2) Med start vid botten, pressa tuben mot kanten. Se till att korken är ordentligt på plats, blir så kladdigt annars...
3) Ta av korken och kläm ut i princip all mat.

Så smidigt så tom en hipp-som-happ-klämmare fixar det utan gnäll.

Tankar om träd

Jag brukar säga att jag gillar friluftsliv på skogsmullenivå. Det ska vara enkelt och lustfyllt och för mig innebär det korta etapper, lätt packning och mycket mys. Nu har jag inte riktigt orkat det men jag längtar efter det och jag trivs när jag i alla fall får vardagspromenera på stigar. Tyvärr har jag ingen storskog i närheten men jag har hittat en sträckning på morgonpromenaden som innebär en kort men underbar tur över en bergsknalle där det är sådan där härlig blandskog. Tallarna skapar ett tak och gör marken mjuk med sina barr. Lövträden mjukar upp och ändrar färgsättningen. Bergsknallar och stenbumlingar bara är. Och i dimma, som igår, så kändes det som en storskog för där var bara jag och träden. Trafikljuden ville påstå något annat men öronen samarbetade fint med att stänga ute allt som inte var skogssus.

Just nu är det förmultningens tid och den lukten får mig att tänka på ny energi. Det är inte alls den vila som det ser ut att vara, gammalt bryts ned och blir till näring och här och var spirar det fortfarande. 

Fin fotograf ger fina bilder

Ni vet den där berättelsen om den glömska häxan. Jag tog egna foton för att kunna visa upp på barnbokskursen men mina fotokunskaper är ju typ; sikta, låta kompaktkameran ställa in fokus och ta kortet. Turligt nog har jag en vän som kan sånt här och idag har vi fixat och donat. Det var helkul både att jobba ihop och att se hur han jobbade. Ibland mumlade han saker som jag inte förstod, oinsatt som jag är, men om man har intresse för fotografering så kan man läsa mer om det på hans sida.

Idag är det bara glada miner hos mig!

TACK!