Men igår hittade vi varandra igen och
det kändes väldigt bra. Särskilt hittade Sven, sjuåringen i
berättelsen, och jag varandra. Mindre bra kändes det när jag
skulle sova och Sven bara fortsatte att prata och prata. Då jag hade
städat bort blocket från sängen och inte orkade gå upp så bad
jag honom att vara tyst men han lyssnade inte alls. Då gjorde jag en
mental bild av hur jag stoppade om honom och sjöng om trollmor.
Nynnade för mig själv där i sängen och somnade sött men vad
tror ni händer då? Ungen börjar prata igen, han hade inte somnat
minsann. Till slut blev jag arg och sa åt honom på skarpen. Ja, just
då verkade allt detta väldigt vettigt :)
Idag tror jag att Sven har surat för
han har inte sagt ett ord fast jag har bett honom upprepa vad han
pratade på om inatt, jag minns inte vilket stör mig. Det känns som
om det var en massa bra saker men förhoppningsvis var det mest den
där känslan av att det var bra och inte så mycket innehåll. Ni
vet typ ”åh, jag har löst världsproblemen” och så somnar man.
Nu ligger det i alla fall en skrivbok
vid sängen igen, nu är jag beredd på pratstunder sådär vid
läggdags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett avtryck.