Mosad – om första skoldagen

Igår var jag ledsen för jag missade första skoldagen, idag var jag tillräckligt frisk för att åka iväg men glädjen över det förbyttes i ett ifrågasättande om varför jag ens försöker skriva.

Fick många fina saker med mig från gruppen, både sånt som de tyckte jag har gjort bra och förslag på hur jag kan göra berättelsen ännu mer kännbar. Men som vanligt så är det inte det positiva som sätter sig mest utan det negativa... Läraren fick mig mest att känna mig mosad, blandat med lite positivt så sa han ungefär att det var fint stoff men att man inte kan berätta som jag gör, jag måste välja en huvudberättelse för att det ska vara något att läsa och om jag vill ha fokus på att det är verklighetstroget i myndighetskontakter så ska jag skriva en artikel och inte skönlitteratur. Försökte att inte gå i försvar utan bara lyssna för att sedan ta in det tillsammans med det positiva som sas. Fast vet inte hur väl jag lyckades med det när jag samtidigt som jag antecknade vad han sa satt och tänkte att han hade fel... På det sättet är jag väl fortfarande i försvar...

Undrar lite om det var ett misstag att lämna in från sidan elva, om responsen hade blivit annorlunda ifall de hade fått läsa början först. En del av det jag fick kritik för är sådant som jag tycker framkommer tidigare i berättelsen men det kan ju inte gruppen veta. Vi fick endast lämna in knappa tio sidor och rastlös som jag är i detta att vilja komma vidare så sammanfattade jag början kort och valde att lämna in det jag helst ville ha respons på. Fast mitt sätt att berätta är ju lika även i början av berättelsen så det där om brist på berättelse hade nog inte blivit annorlunda. F-n att ett ifrågasättande ska sätta sig fast så hårt.

Jag ska i alla fall jobba lite mer med sidorna utifrån den återkoppling som jag känner att jag kan ta till mig utan att helt gå ifrån mitt eget sätt att skriva. Sedan hoppas jag att några som har läst början fortfarande vill läsa mer, ska bli spännande att se om reaktionerna från dem blir liknande eller annorlunda från gruppen och läraren. För även om jag just nu mest känner för att bara säga ”nu skiter jag i det här” så vill jag ju fortsätta att se var berättelsen tar vägen och var mitt sätt att skiva tar vägen.