Adventskalender - tjugoandra december

”Aj” skriker pappa när han springer in i köket. Precis när han tittar ned och ser att han har trampat på leverpastejsbyttan smäller det till igen och ett korvpaket far in skåpsluckan. ”Vad gör du?” gapar han till Alice samtidigt som han tar tag i hennes arm och hindrar henne från att hiva iväg revbensspjällen.

”Jag tänker aldrig, aldrig äta kött igen” skriker Alice med ansiktet vått av tårar.

”Lilla gumman” säger han och sluter henne i famnen samtidigt som han med foten knuffar igen kylskåpsdörren.

”Han trodde att vi skulle äta upp honom” snorar Alice mot pappas bröst.

”Det trodde han inte. Han måste ha blivit rädd för något och sprungit. Han kommer nog hem snart ska du se.”

”Det sa du igår med” hickar Alice, ”och du såg ju...”

”Jo men…” svarar pappa och svär för sig själv, hur kommer man på att pynta sin inredningsbutik med ett avhugget grishuvud? Ett konstgjort visserligen men ändå…

”Vad äre om...” mumlar Pontus när han kliver ut i köket. Alice slänger sig ur pappas famn, hugger tag i leverpastejsbyttan och hivar den mot Pontus.

”Det är ditt fel” skriker hon, ”Det var du som pratade om att äta grisar”. Hon kastar sig på pappa och börjar hulka igen.

”Ä, jag skojade ju bara” höhöar Pontus, ”Det måste hon ju ha fattat… Eller hur pappa..?”

”Jag vet inte.” suckar pappa och sträcker ut ena armen mot Pontus som hickar till och stapplar in i omfamningen.

”Vi måste hitta henne. Hon har ju aldrig varit ute själv.” hulkar Alice.  

”Jag vet, vi ordnar en såndär skallgångskedja” Pontus ställer sig upp så att pappa får ta stöd mot matbordet för att inte trilla omkull tillsammans med Alice. ”Jag kan ringa till mina kompisar och vi kan ringa på hos grannarna. Kanske någon hund kan hitta Hejkon Bacon.”

Pappa och Pontus ringer och väcker alla de känner. Alice packar ned Hejkon Bacons filt i sin ryggsäck tillsammans med pepparkakor och lussekatter. Dem ska Hejkon Bacon få när de hittar henne.

Alla vill vara med och leta efter grisen. I flera timmar promenerar de runt, ropar och lockar, tittar i gränder och runt återvinningsstationer för där brukade Hejkon Bacon tycka att det luktade så gott. Men ingen Hejkon Bacon.

”Hon sitter nog utanför huset” säger pappa när de går hemåt, ”eller i trappuppgången” men där är det lika tomt som när de gick ut.