Adventskalender - femtonde december

Idag är Hejkon Bacon arg. När de kom hem igår så var hon glad, tänk att familjen ville göra en skog åt henne, det tycker hon var snällt även om det bara var ett träd. Men sen fick hon bara stå och titta på skogen, inte alls gnaga på den eller böka under den. Vad ska man då med en skog till undrade hon men det svarade ingen på. Istället sjöng de en massa nya sånger och hängde i glittrande saker i granen. Kulan med Hejkon Bacons mamma fick också hänga där, först hängde den långt ned och det var jättebra för då kunde Hejkon Bacon pussa henne och buffas med henne massor. Sen flyttade pappa kulan långt upp. Varför ger man bort en kula om man sen gömmer den undrade Hejkon Bacon men inte heller det svarade någon på, de fortsatte bara att sjunga för det dumma trädet. Som om de hade glömt bort att de hade en gris hemma.

Hela natten låg Hejkon Bacon och tänkte. Det var inte bara det att människorna på bussen inte brydde sig om henne. På marknaden var det ingen som bjöd henne på godsaker. Hon hade stoppat fram trynet flera gånger när de gick förbi hus där det luktade gott men det var som om alla låtsades som om de inte förstod att det var en viktig gris som kom där. De borde ha matat henne och klappat henne istället för att skratta och peka.

Och så den där dumma skogen som inte alls är någon skog utan som bara låtsades för att nästla sig in. Komma här och ta allt fint och få alla att glömma bort hur mycket Hejkon Bacon har gjort för att människorna ska få jul. Hela morgonen ligger hon i sin korg och funderar, struntar i frukosten och att säga hej då när alla går. När solen börjar titta fram har hon bestämt sig, det är hon eller låtsasskogen. Aldrig att hon tänker gå här och hjälpa till när alla människor helt plötsligt struntar i det. Och aldrig att hon tänker åka hem nu när hon har lagt ned så mycket jobb på det här med julen, då vill hon allt se vad en jul är för något.

Hejkon Bacon smyger i korridoren mot vardagsrummet. För säkerhetsskull bär hon först in den lilla grisen och sen den mjuka grisen, det känns bra att vara flera när man är på hemligt uppdrag. Men griskompisarna är lite fega, de ligger bara där vid hörnet till vardagsrummet och tittar på låtsasskogen. Så Hejkon Bacon får fortsätta själv. Hon smyger fram, gömmer sig bakom soffan och kikar. Nä, ingen har upptäckt henne. ”Vänta mamma, jag ska snart rädda dig från den där” viskar hon när hon smyger liten närmare. Fortfarande lugnt och hon gör en rusning mot trädets fötter. Vattnet skvalpar när trädet åker omkull. Det skramlar och så slocknar alla ljusen i trädet. Hejkon Bacon ska just börja hoppa på trädet när hon kommer ihåg mamma, hon sitter ju kvar på en gren men nu är den nära marken så Hejkon Bacon kan pussa henne igen. Hon får loss mamma från grejen och bär henne försiktigt till de fega griskompisarna. Fast de kanske inte är fega egentligen, de kanske bara håller vakt? Jo, så är det nog och det är bra att någon håller vakt särskilt nu när Hejkon Bacon inte är så tyst längre. Hon grymtar och vrålar, biter, hoppar och drar och snart finns det ingen som kan tycka att ett dumt träd är finare än en gris. 

När Alice kommer hem ligger Hejkon Bacon, hans kompisar och hans mamma på filten och låtsas som ingenting. Först går det jättebra, Alice småpratar och kommer in och bjuder på mellis när inte Hejkon Bacon kommer ut till köket. Senare skriker hon massor. Och då har Pontus också kommit hem och han skriker med. Så kommer pappa också hem och då skriker han också. Både i vardagsrummet och till Hejkon Bacon men hon bryr sig inte. Nu kanske människorna har lärt sig! tänker hon och somnar gott.