Antal nedslag och andra bokstäver

Igår kväll gick jag och la mig med den sköna känslan av att vara klar med ett tävlingsbidrag till en skrivtävling. Söndagen och måndagen hade ägnats åt att få 27 845 nedslag (tecken inklusive blanksteg) till tävlingens 20 000 tillåtna nedslag. En jobbig men samtidigt nyttig övning. Vissa saker fick ryka helt, andra skrevs om och blev mer innehållsrika med mindre svammel. Ibland hojtade jag glatt "Jaaaa, 28 nedslag istället för 32!". Ofta tänkte jag att nu går det inte att ta bort mer. Men det gjorde det. Större saker sparades i ett eget dokument, som inspiration eller att stoppa in i andra berättelser.

Idag har jag bara skrivit några få bokstäver, till en vimpel som jag satte i min självvattnande kruka. Hjälpsamma grannar har nämligen vattnat även ovanifrån vilket resulterat i geggamoja.

Imorgon är det första juli  Jag lever ännu i förnekelse, sommaren har ju inte börjat än. Får se om den där värmen kommer som utlovat. Något som i alla fall börjar imorgon är Camp Nanowrimo. Det är första gången jag är med men jag har förstått att det är en online skrivutmaning och det låter kul tycker jag. Jag siktar på att skriva ett till tävlingsbidrag till ovan nämnda tävling så jag ska skriva minst 20 000 nedslag under juli månad. I november kommer den stora utmaningen och den verkar ha fler "på-plats"-aktiviteter. Så kuli känms som en bra prova-på för mig.

Och så har jag börjat prata med Pip igen. Och Ubuntutjejerna kommer snart att börja lära känna varandra och lösa sitt första uppdrag.

En fantasirik sommar med andra ord!

Kväll... (fotoutmaning)

Ibland känns livet lite för krångligt och löpsedlar som skriker ut om kriser här och ond bråd död verkar ju inte direkt upplyftande på livsandan. Men då kan man under en kvällspromenad mötas av en trygg försäkran, uppklistrad på en lyktstolpe. Och genast känns livet lite lättare...

Det kan ju i och för sig ha påverkat att jag var på väg hem från ett alldeles, alldeles underbar trädgårdshäng. :-) Faktiskt samma fredag som bilden till förra veckans bidrag fotades, en alldeles förträffligt fin fredag var det. Sådana dagar behövs verkligen.

Och sen måste jag bara passa på att säga att jag är så imponerad och inspirerad av alla er som utnyttjar skärpeinställningen. Den där fredagskvällen försökte jag göra detsamma i den mån jag kan det på mobilkameran och även om inte bakgrunden helt flyter samma i det första fotot så tycker jag ändå att det gör skillnad. Sedan är det ju lite olika vinklar och inzoomning också så helt lika är ju inte bilderna även om man bortser från skärpedjupet. Men helt klart något att leka mer med! Och tänk att kvällarna nu är så ljusa så att kameran klarade sig utan nattinställning.

Hos Fröken Foto hittar ni fler tolkningar på temat.

Tänk om en kunde rita (en efterlysning och juni månads bidrag till Monthly Maker)

Den där tygbiten som bestämt talade om för mig att den skulle följa med mig hem från loppis visade sig ju tala sanning när den påstod att den var ett örngott. Nätt och jämnt kanske man skulle lägga till för det var verkligen på millimetern, tror aldrig jag har kört med så lite sömsmån som på örngottet.

Undrar vad för mönsterdelar som har klipps ut för från detta.

Utifrån tygets form så blev det slattar kvar som jag väldigt gärna ville göra något med. Är liksom helt förälskad i mönstret, ett sådant där bli-glad-mönster. Och då kom jag på att jag behöver en anslagstavla vid min sekretär, en liten en bara för mina berättelseidéer. Ofta har jag olika berättelser som jag skriver på och så har jag fler idéer liggandes på berättelser som ska skrivas. Hittills har det funnits anteckningar i datorn och på lappar lite här och där men nu, nu har jag en anslagstavla! Att se vilka projekt jag har att bolla med gör mig nämligen också glad. På varje lapp ritade jag en liten bild på vad berättelsen handlar om, bara för att det var kul. 

 

Jag ville inte sticka hål i tyget så jag bestämde mig för att måla s.k. magnetfärg på ett underlag och spänna tyget över så det blev en tur till loppisen för att leta underlag. Jag visste att jag ville ha något med visst djup så jag föll för en i, mitt tycke, trist canvas. En sådan där det känns som det är vaxduk fasthäftat. Det fanns massor med fina canvas också men jag tycker det känns så trist att förstöra något som jag tycker är snyggt. 

Först testade jag att måla direkt på vaxduken. Tänkte att det funkar nog inte men... om det funkar så är det smidigt. Tänkte även att jag skulle prova att måla en liten bit bara men rätt som det var insåg jag att jag hade målat hela duken. Och inte funkade det heller... Färgen krympte och sprack och skapade glipor. Lite roligt såg det ut men så värst användbart var det inte. 

Så då tänkte jag att jag skulle måla på en lite tjockare kartongbit men guldgruvan, aka sopsorteringen, var just tömd. Då kom jag på att jag fortfarande hade postens gröna paket som vi använde när vi skickade Mystery Box till varandra. Så nu har jag använt ännu en del av den :-)

Här ser man baksidan när jag har häftat fast kartongskivan. På framsidan är det svart från magnetfärgen.

Jag överraskade mig själv med att vara ytterst noggrann och målade säkert fem tunna lager åt olika håll. Allt enligt instruktionen på färgflaskan. Åt ena hållet kunde jag vika runt tyget och häfta fast det, åt andra hållet fick jag häfta fast det direkt i den synliga sidan. Men jag lyckades tänka på att häfta i bakgrunden och inte i de färgglada prickarna så jag tycker inte att det stör. Och det innan jag hade häftat i en prick. Ett under av planering denna gång. På baksidan häftade jag fast en bit mattrasa för enkel upphängning.

Så nu har jag några ännu mindre slattar kvar. Som jag gärna också vill göra något med. Det här känns som en bakvänd variant av sagan om Mäster Skräddare där det skulle bli en rock men medan veckorna gick blev än det ena och än det andra för att i slutet sägas "Det bidde en tumme" och veckan därpå "Det bidde ingenting".

Min kompis häftpistolen!

Jag skriver på flera olika typer av berättelser, både för barn och för vuxna. Några av berättelserna vill ha sällskap av bilder och även om jag tänker i bilder så har jag svårare att få ned dem på papper. Jag vet vad som ska visas i texten respektive i bilden, så långt är det lätt. Och hyfsat lätt är det att få fram det via bokstäver. Men att få fram det även i bilder..? Inte min starka sida. Kanske det är någon annans starka sida? Någon som spontant känner att det skulle vara intressant att skapa bilder till text? Hojta gärna så pratar vi vidare!

Naken... (fotoutmaning...)

För några veckor sedan efterlyste jag ju mer värme och några härligt varma dagar har jag hunnit få sedan dess. Efterlysningen känns dock fortfarande aktuell. Stockholm med allt sitt vatten är ju en otroligt vacker stad och jag vill utforska stan med dess skogsområden och parker och badmöjligheter.

Utforskning för precis en vecka sedan. Härlig dag! Men att jag så ofta slarvar med att få horisonten rak... Skärpning nu!

Något som jag hoppas hitta är härliga nakenbad för jag tycker att det är så underbart att njuta av solen och att simma utan badkläder. Dessa tygbitar som först ska plåga en när man ska doppa sig och sedan ska plåga en igen när man kommer upp genom att fortsätta vara blöta och kalla när man vill njuta solen igen. 

Klipphäng på Kastellholmen, tyvärr inte en plats där det känns ok att slänga av sig alla kläder.

Här ser du vad andra kommer att tänka på när de hör ordet "naken". Min första fundering när jag läste temana för juni vara att fota ett paket nakenhavre :-)

日本 muffins

När jag är utomlands så gillar jag att turista i matvaruaffärer, där finns ju en massa saker som jag inte känner till och som måste smakas på. Det gäller i och för sig även när butiker i Sverige har ett annat utbud än standardutbudet och jag blir gärna rekommenderad olika smakkombinationer. På restauranger är jag lite mer försiktig eftersom jag vill bli mätt. Där det går att beställa en massa smårätter så testar jag gärna några okända rätter, då blir det inte en massa mat som går till spillo om jag inte skulle gilla rätten och mätt blir jag ju ändå.

I Japan, för en väldigt massa år sedan, så åt jag bland annat bakverk och glass med smak av grönt te. Åter i Sverige hittade jag vid den tiden inget matchapulver som är det pulveriserade gröna te som man använder. Något år senare fick jag av en japansk utbytesstudent reda på att det fungerar bra att mortla och sila vanliga gröna teblad så jag handla raskt en påse naturellt grönt te. Lika raskt kan man inte säga att jag fick ändan ur och bakade men nu så har det i alla fall hänt! Jag letade recept på nätet och, min vana trogen, så började jag kombinerade ihop dem och landade i ett väldigt vanligt barndomsmuffinsrecept. Det var ett fasligt mortlande och silande men gott luktade det och gott blev det.

Ca 20 muffins (i kanelbullsformar)  
100 gram smör
2 ägg
2 dl socker
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
2 msk mortlad grönt te eller färdigt matchapulver (numera finns det att få tag på)
1 dl mjölk

Börja med att göra tepulvret för det tar lite tid. Det går åt några rejäla nävar teblad för två matskedar pulver och är man otålig som jag är så försöker man mortla en massa på samma gång, häller det halvmortlade i silen och drar sedan en sked mot teet för att på så sätt smula sönder resterande teflagor. Är man mer systematisk som DenDär så tar man väldigt lite åt gången i morteln och behöver nästan inte sila det alls.

När man har sitt gröna pulver och hela lyan doftar gott så börjar man med själva muffinssmeten. Smält smöret och låt det svalna. Vispa socker och ägg pösigt, tillsätt smöret och sen mjölken. Mät upp mjöl, bakpulver och tepulvret, blanda väl och kör i det i smeten.

I en del recept tillsattes 1 msk äppelcidervinäger för att framhäva den gröna färgen på muffinsen, jag hoppade över detta, men vill man göra det så är det tydligen nu det ska göras. Man kan även röra ned chokladpluttar i smeten, det hade utbytesstudenten gjort och det var också jättegott.

Fyll muffinsformarna till 2/3, grädda i mitten av ugnen på 200 grader C i 10-12 minuter. 

Och så lite dryckestips :-) Mjölk skar sig väldigt till muffinsarna men så gillar jag ju inte heller mjölk i teet när jag dricker just grönt sådant. En hallon-blåbärssmothie däremot smakade oväntat väldigt gott till. Smakerna lyfte varandra på ett sådant sätt så jag började fundera på hur det kommer att bli när bären blandas ned direkt i muffinssmeten. Kanske kan man göra någon form av syrlig topping också?

Skugga... (viktig teater och fotoutmaningen)

I tisdags kväll var jag och såg "From Sammy with love" i en park här i Stockholm. Karl Dyall och Rennie Mirro gestaltade Sammy Davis Jr och människor runt honom. De gestaltade även sig själva. Att förflyttas till Sammys verklighet var intressant och sorgligt men det var ju då, för flera årtionden sedan och på något sätt lättare att hantera än när Karl och Rennie berättar om sin vardag här och nu.

Från att han föddes tills att han dog levde Sammy i ett utanförskap bara på grund av färgen på sitt skinn och detta utanförskap stöddes av lagar. När Sammy först fick uppträda på ett hotell så innebar hans hudfärg att han inte fick ta vanliga entrén in eller ut och han fick inte stanna kvar och titta på de andra artisterna. Bakvägen och osynlig var det som gällde för honom. 

Karl Dyall gestaltar Sammy Davis Jr. En man som tog det modiga beslutet att gå in på scenen precis som vita artister. Inte skutta in och leka apa för att vinna publikens gillande.

Idag i Sverige säger lagarna att alla har samma rättigheter och skyldigheter. Jag vet att det inte är så det ser ut i vardagen men jag trodde på något vis att teater var ett undantag. För jag förstår inte vad skådespelarens hudfärg har att göra med vilka roller hen får. Det är ju just tal om roller, de gestaltar någon annan. Och en skicklig skådespelare får mig att se just det. Ibland såpass mycket att jag glömmer bort vem som gör jobbet. Ändå berättar Rennie hur han på repetitionen av en stor balettföreställning fick frågan vad han gjorde där, för det fanns ju inte bönder i 1700-talets Sverige som såg ut som han ser ut. Men det "löste sig" genom att han fick en roll som regissören tyckte passade med Rennies utseende. På Parkteaterns scen berättade Rennie att det är de rollerna han ofta får; handelsresande, rövare, pirat... Karl berättade liknande saker. Svårt att ta in.

Så starkt kroppsspråk! Rennie, t.v, som vit militär och Karl, t.h, som Sammy Davis Jr när han gjorde lumpen i en experimentgrupp som blandade svarta och vita. 

Promenad hem i ljusa junikvällen, glädjen över teaterupplevelsen skuggades av insikten. Jag vill inte att världen ska vara såhär. Och jag funderar på om, och i så fall hur, jag genom mitt val av teater kan påverka.

Varför stänger vi ute varandra?

Föreställningen spelas i Stockholms olika parker till och med sista juni, gå och upplev om ni har chansen. Förutom tankeväckande berättelser får ni se och höra två människor som är otroligt drivna dansare, sångare och gestaltare. Parkteatern är alltid gratis.

Ett inslag om Parkteatern där delar av "From Sammy with love" är med.

Andras tolkningar av veckans tema.

Födelsdagsfirande en français

Solen skiner och vi kasserar in födelsedagspresenter. I fredags fick jag min mörkermiddag, rekomenderas!  Idag är det DenDärs tur. Den lilla resväska som han fick på sin födelsedag har fått stå oöppnad men nu så var det dags.

En av alla saker vi tycker olika om är hur en solig dag ska spenderas. Jag gillar vatten-, skogs- och parkhäng med medhavd matsäck medan DenDär vill strosa runt i stan och äta stolsittandes på ett matställe här och sedan ett där.

Dagen börjar strax med fransk frukost. När vi var i Paris köpte vi på oss god marmelad som vi fick till frukost där. Sista burken nu. Och så en saltchokladkräm som blir spännande att smaka på.

Och för att han inte ska se exakt vad som är på gång har vikväggen åkt fram. Smidig sak. Fast den behöver hitta ett bättre förvaringsställe än i badrummet. Typ sista såndär "var-hör-jag-hemma"-prylen här i lyan.

Om att skriva stafettnovell

Jag och Sara skrev ju vartannat avsnitt på en berättelse. Det har varit lika kul som jobbigt att dela text med någon annan. Ett himla jobb att sätta sig in i textens nya vindlande vinklingar varje gång det har blivit min tur igen. Säkert lärorikt att behöva förhålla sig till andras tåtar och väva in dem i sitt eget.

Nördpyssel

Vi har en massa te och två teklockor. Eller egentligen är det ju kombinerade elektiska äggklockor med uttag för tillhörande stektermometer. Den sistnämnda funktionen pajade så DenDär skaffade en ny. Då detta var innan vi camperade tillsammans så la jag beslag på den dysfunktionella och hade till tedragning och annan tidshålling hos mig. Jag har nämligen en förmåga att slå på vatten och göra något annat i de där tre...ttio minutrarna som teet alldeles för ofta fick dra. Kallt och beskt är ingen höjdare. Sedan hamnade vi ju i samma lya och då gjorde äggklockorna det med.

Tre minuter är standard men ibland får de klocka andra teer eller koktid eller någon annat tidsbehov. Och då är det lätt att man av gammal vana bara startar en klocka för ett treminuterste och så är det brödgräddningstiden man får. Ja, ni förstår världsproblemet här...

DenDär kom på att vi kunde sätta en 3:a på den ena så vi såg skillnad på dem. Sedan blev det, under visst fniss, ett "x" på den vi ställer om. Då tyckte min inre nörd att trean kämdes trist trist så den okända variabeln fick sällskap av en grekisk bokstav.

Så nu drar vi vårt te i 3 minuter och fjorton sekunder.

Varde mörker

I fredags fick jag inkassera min födelsedagspresent, en mörkermiddag på Svartklubben. Restaurangen har blinda medarbetare som vant rör sig i det beckmörker som man befinner sig i. Självklart kan de lokalen utan och innan och har koll på vem de placerar var. En bordsgranne berömde ena servitören för att hon klarade av att ta sig fram i mörkret. Jag höll på att få en skrattattack när servitören, antagligen vant, svarade "För mig har det alltid varit mörkt." Själv blev jag mest imponerad av att servitörerna kom ihåg allas namn.

Jag upplevde att många gäster lät oroliga och uppe i varv pga mörkret, röstlägena var höga och delvis gälla. Det lugnade bitvis ned sig under kvällen. Själv kände jag mig väldigt avslappnad, mer busig än något annat.

Eftersom jag är van att se så tyckte jag att själva matupplevelsen tappade lite i att inte ha det visuella intrycket av måltiden. Fast en fördel är ju att jag kunde slicka efterrättstallriken utan att någon såg :-)

Är man i Stockholm och sugen på något nytt så rekommenderar jag helt klart Svartklubben.

Bara några... (fotoutmaning)

 ... grader till, snälla...

Jag längtar efter värmen, att inte behöva fundera på vad jag ska klä på mig utan bara kunna dra på mig en klänning och gå ut och njuta av sommarsolen.



Hos Fröken Foto ser du andras tolkningar.