tisdag 25 oktober 2016

Jag älskar mig - om vikten att bli sedd


För några veckor sedan var jag på en drös workshops med tantrainriktning. Förutom det lekfulla och njutningsfulla som lockar mig så var det moment där en person fick en eller flera andras totala uppmärksamhet. Det är något speciellt med de känslor detta skapar, hur sedd och viktig jag känner mig trots att jag inte alls känner de andra personerna. Genom att de ger mig sin odelade uppmärksamhet så ger de mig egenkärlek, min kärlek till mig själv växer. Likaså är det häftigt att se hur vackra och sexiga andra blir när man ger dem den där uppmärksamheten, när de älskar sig själva.

Helgen efter besökte jag en vän och dennes barn, en förskoleklassare. Barnet och jag tillbringade några timmar på tu man hand och barnet valde att vi skulle gå till en lekpark. Inte för att leka tillsammans som jag trodde utan jag blev placerad på en bänk i närheten av barnets aktivitet med uppmaningen att titta. Detta upprepades varje gång barnet bytte aktivitet, jag placerades på en ny sittplats i närheten av nya aktiviteten. Av vad jag kunde se så gick barnet in i alla aktiviteter, det var av och till en meditativ känsla i lekandet, och så plötsligt söktes ögonkontakt med mig. Vi pratade i princip utan ord, det lilla jag sa var mer en bekräftelse av vad barnet gjorde, att jag såg vad barnet gjorde. Inga värderingar i bra eller dåligt utan mer att jag såg att den torra och den blöta sanden bildade mönster eller att det såg ut som om barnet låg och sov i kompisgungan. Och plötsligt säger barnet "nu ska jag titta på dig" och så placerades jag framför ett periskop medan barnet tittade och berättade vilka delar av mig det såg.

De där timmarna i lekparken har verkligen stannat kvar hos mig och jag tänker på hur viktigt det är för oss människor att bli sedda. Och jag hoppas att jag med mitt tittande kunde bidra till att öka barnets egenkärlek på samma sätt som workshopsdeltagarna bidrog till att öka min egenkärlek.

2 kommentarer:

  1. Ja, du har så rätt i det och jag får dåligt samvete. Tycker att jag nog är för dålig på att se mina tre barn. Kanske inte helt usel men det finns definitivt utrymme för förbättring. En mammas konstant dåliga samvete... Eller så får man tänka att man gör så gott man kan. Och vissa dagar kanske man kan anstränga sig lite mer för att vara RIKTIGT bra. Trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju en jätteskillnad mellan att låna ett barn (och kunna skjuta allt praktiskt åt sidan) och att vara förälder 24/7. Jag skulle iaf inte orka eller hinna vara såhär närvarande och inkännande på heltid, då skulle det inte bli mat eller rena kläder. Därför det är så bra för barn, tänker jag, att ha flera vuxna som ser dem och tycker om dem. På din blogg ser man ju hur ni har projekt och skapar tillsammans, tycket det låter som om du lyssnar in dem och som att ni har kul ihop. Sedan komer ju vardagen och vardagsgnatet och det slipper jag ju till stor del när jag lånar barn.

      Radera

Lämna gärna ett avtryck.