Tradtioner, kärlek och hat

För precis ett år sedan skrev jag ned en drös tankar om traditioner. Kärnan i det är att för mig är traditioner en länk tillbaka till de och det som är kärt och det ger en fin grund att stå på när man i nyfikenhet upplever nuet. En källa till samhörighet, öppenhet och glädje. Och därför gör det så ont i mig när traditioner används för att hota och hata, för att dela upp i "vi och dom". Och tidningar hakar på och driver hatdrevet fast de gör det under flagg av att rapportera och engagera sig mot. Men för varje gång kränkningarna upprepas så kränker de på nytt och de som skrev hatet från början får sin kick av att synas. Jag menar inte att vi ska mörka det som händer men det måste finnas andra sätt att rapportera det på, att tydligt skriva ut att här begås brott, för även om hot är vardag på nätet i dag så är det inte lagligt. Att avstå från att upprepa uttalade hot även om det innebär färre klick och mindre annonspengar. Och för oss andra, att faktiskt fundera på vad det är vi delar på fb och annars. Om vi faktiskt inte orkar granska så kanske vi ska låta bli att dela? Det är så lätt att rycka saker ur sitt sammanhang och skrämma upp oss själva och andra med att nu är våra traditioner hotade, nu är VI hotade. När vi gör så så skapar vi, som jag ser det, ett av de största hoten mot oss själva, polarisering. En polarisering som leder till att enklaver skapas där svensk lag inte gäller, där extremister tycker att de har rätt att ta till våld mot de som inte passar in i deras världsbild. Och dessa extremister är både de så kallade sverige”vännerna” och de människor som i religionens namn förtrycker andra, andra som i många fall flydde till Sverige just för att slippa detta förtryck.

Min bästa tradition är fortfarande att jag, i mångt och mycket, själv kan välja vad jag vill göra och jag är fri att ombestämma mig allt eftersom. I år innebär det att adventstiden här har gått ganska spårlöst förbi. Visst har vi haft ljus men vi har tänt dem lite när det passade och myst när vi har haft lust. Pyntats har det knappats gjorts alls och just i år är det väldigt skönt. När vi hade vänner på middag så fick vi en fantastisk julstjärna, jag har faktiskt aldrig sett en sådan pampig blomma. Den, och tankarna på vår middag, gör mig glad varje dag.  

Förra året firade jag lucia här hemma genom att virade en duk runt mig, fäste den hjälpligt med ett rött skärp så där under bysten och virade en batteridriven ljusslinga runt huvudet. Och sedan sjöng jag med i, och dansade till, en mix av Marlena Ernmans 'Sankta Lucia" och "Oh happy day" med Ladysmith Black Mambazo. I år fick jag rastlöst för mig att dra till affären på luciakvällen för att sedan baka en saffranskladdkaka och DenDär nynnade lite luciasånger medan vi åt upp den.

Är mitt förhållande till traditioner ett lika stort hot som att någon som kommit hit från ett annat land, eller fötts här men av föräldrar som kommit hit, gör på sitt sätt? Eller om någon som kommit hit från ett annat land faktiskt tar till sig våra traditioner? För tydligen är det något med utseendet som gör att detta "ta (den importerade) seden dit man kommer" för rasister är ett lika stort hot som att inte ta seden dit man kommer. Damned if you do, damned if you don't. 

Kan vi inte bara låta folk få ha sin happy day? Leva och fira på sätt som gör oss själva glada och låta andra själva välja vad och hur de vill fira? Och njuta av varandras glädje?

Välkommen!