Ja det är våren, ja det är våren som har kommit tillbaka igen

Vår för mig är när buskar och träd knoppas och det blir en grön ton på allt. Nu är ju påsken förbi sedan länge men alla små gröna blad ute fick mig att inse varför jag inte har haft lust att ta in påskris på flera år. Det är ju just det där gröna som jag gillar, att sätta kvistarna i vatten och se dem knoppas och spricka ut i små, små blad. Utan det känns påskriset så naket och tomt så jag lika gärna kan skippa det. Men jag saknar det och ur saknaden uppstod tanken på att göra ett allergivänligt grönskande ris. Först hade jag tänkt vänta tills påsk nästa år men med inspirationsordet "vår" hos Monhly Makers så var det liksom bara att sätta igång nu.

Jag hade tänkt klippa ut små papperstrianglar och ha som blad men så råkade jag se ett ullsnöre som hade just den där nybladsgröna som jag ville ha. 

Tyvärr visade det sig vara ett snöre i mitten av ullen så istället för sammanhållna bitar så fick jag prickiga saker. Och när snörbiten pillades ur så fick jag små fluffiga tussar som inte alls ville hålla sig på tråden. För att få tussarna att hålla ihop lite bättre så tog jag fram såpvatten, i vanliga fall brukar jag använda olivtvål men jag iddes inte hämta in den från förrådet till ett sådant här litet projekt. I med tussarna i såpvattnet och så gnuggade jag lite på dem. De som blev för stora klippte jag isär när de hade torkat.

Vårgrönt på tråd.

Och med en torr pinne som jag hittade på marken, buskarna är ju så på gång nu så jag vill inte skära grenar av dem, så fick jag en känsla för hur det kommer att se ut sedan.

Lite samma känsla tycker jag.

Tror det kan bli fint med fjädrar (befintliga, tänker inte köpa nya efter att ha fattat att även de färgglada som jag trodde var syntetiska är från fåglar) och kanske lite annat pynt.

Även i keramik har jag sysslat med vårtemat, med växtlighet och växande. För några veckor sedan var jag ju på en utställning och pratade bland annat med keramikern Eva Freya Cristiansson som ibland har workshops i sin ateljé. Och nu har jag varit på en sådan! Mina händer började redan dagen innan att röra sig som om de hade en lerklump att forma, så mycket har jag längtat efter detta! Jag hade en liten tanke om att göra en vas, en sådan där som har en fasettaktig yta och som jag har funderat på att köpa i nästan ett år. Så jag började med en vasklump som jag sedan tänkte skära bort lera från för att få den där kantiga fasettytan. Men det blev liksom början på ett träd istället och en person som kramar trädet, som blir ett med trädet. Styrka. Stabilitet. Som jag känner att jag kanske, kanske börjar återfå trots hostan. Dippar finns helt klart kvar och vissa dagar går det där återfödda och gömmer sig men ändå. Jag har ju äntligen kunnat börjat träna igen och det gör att jag känner mig starkare både fysiskt och psykiskt. Och i och med det så har jag börjat känna mig mer social igen, även om jag fortfarande inte orkar ens hälften av vad jag gjorde utan hostan så _vill_ jag igen efter en ganska lång period där det känts som om det mesta av min energi har gått åt till att förhålla mig till krånglande myndigheter (inte så att jag slipper krånglet nu men ändå). Det är som om jag är i symbios med våren, denna vackra vår, även om det vissa dagar regnar, snöar och är kallt. Känslan av att allting vaknar upp igen, en nystart, omstart, kraft. Och en längtan ut i skogen.

Och när jag var klart med den här, när jag hade omformat känslan till en lerfigur, så insåg jag att det här inte är en pryl som jag vill ska ta upp fysisk plats hemma. Så då arbetade jag ihop leran igen och gjorde mig en frukostskål.