Har jag skrämt mina frön?

Förra året fick vi en gurka som överraskade oss när vi började skära i den. För roligt för att inte komma till användning tyckte jag och vips var en gurksnutt omvandlad till en stämpel. Jag hade en väldigt klar bild av hur ramen skulle se ut, sådär svulstigt i guld, och traskade iväg till loppis bara för att komma hem med en spegel! Spegeln täckte jag i och för sig över med svart papper men det är kul hur snabbt ens bild av hur något ska vara kan ändras.

Nu när alla mina frön utom minigurkan har kommit upp så undrar jag om det kanske är den arga gurkans bu:ande som skrämmer mina minigurkor så att de bli kvar på fröstadiet... :-)

Sedan bilden togs har jag testad en ny taktik, stoppat ned ett ingefärsskott. Det håller som bäst på att rota sig. Och kanske känner minigurkorna en mindre press på sig nu när de mer skulle bli som bonus i krukan om de tittar fram ;-)

Ja det är våren, ja det är våren som har kommit tillbaka igen

Vår för mig är när buskar och träd knoppas och det blir en grön ton på allt. Nu är ju påsken förbi sedan länge men alla små gröna blad ute fick mig att inse varför jag inte har haft lust att ta in påskris på flera år. Det är ju just det där gröna som jag gillar, att sätta kvistarna i vatten och se dem knoppas och spricka ut i små, små blad. Utan det känns påskriset så naket och tomt så jag lika gärna kan skippa det. Men jag saknar det och ur saknaden uppstod tanken på att göra ett allergivänligt grönskande ris. Först hade jag tänkt vänta tills påsk nästa år men med inspirationsordet "vår" hos Monhly Makers så var det liksom bara att sätta igång nu.

Jag hade tänkt klippa ut små papperstrianglar och ha som blad men så råkade jag se ett ullsnöre som hade just den där nybladsgröna som jag ville ha. 

Tyvärr visade det sig vara ett snöre i mitten av ullen så istället för sammanhållna bitar så fick jag prickiga saker. Och när snörbiten pillades ur så fick jag små fluffiga tussar som inte alls ville hålla sig på tråden. För att få tussarna att hålla ihop lite bättre så tog jag fram såpvatten, i vanliga fall brukar jag använda olivtvål men jag iddes inte hämta in den från förrådet till ett sådant här litet projekt. I med tussarna i såpvattnet och så gnuggade jag lite på dem. De som blev för stora klippte jag isär när de hade torkat.

Vårgrönt på tråd.

Och med en torr pinne som jag hittade på marken, buskarna är ju så på gång nu så jag vill inte skära grenar av dem, så fick jag en känsla för hur det kommer att se ut sedan.

Lite samma känsla tycker jag.

Tror det kan bli fint med fjädrar (befintliga, tänker inte köpa nya efter att ha fattat att även de färgglada som jag trodde var syntetiska är från fåglar) och kanske lite annat pynt.

Även i keramik har jag sysslat med vårtemat, med växtlighet och växande. För några veckor sedan var jag ju på en utställning och pratade bland annat med keramikern Eva Freya Cristiansson som ibland har workshops i sin ateljé. Och nu har jag varit på en sådan! Mina händer började redan dagen innan att röra sig som om de hade en lerklump att forma, så mycket har jag längtat efter detta! Jag hade en liten tanke om att göra en vas, en sådan där som har en fasettaktig yta och som jag har funderat på att köpa i nästan ett år. Så jag började med en vasklump som jag sedan tänkte skära bort lera från för att få den där kantiga fasettytan. Men det blev liksom början på ett träd istället och en person som kramar trädet, som blir ett med trädet. Styrka. Stabilitet. Som jag känner att jag kanske, kanske börjar återfå trots hostan. Dippar finns helt klart kvar och vissa dagar går det där återfödda och gömmer sig men ändå. Jag har ju äntligen kunnat börjat träna igen och det gör att jag känner mig starkare både fysiskt och psykiskt. Och i och med det så har jag börjat känna mig mer social igen, även om jag fortfarande inte orkar ens hälften av vad jag gjorde utan hostan så _vill_ jag igen efter en ganska lång period där det känts som om det mesta av min energi har gått åt till att förhålla mig till krånglande myndigheter (inte så att jag slipper krånglet nu men ändå). Det är som om jag är i symbios med våren, denna vackra vår, även om det vissa dagar regnar, snöar och är kallt. Känslan av att allting vaknar upp igen, en nystart, omstart, kraft. Och en längtan ut i skogen.

Och när jag var klart med den här, när jag hade omformat känslan till en lerfigur, så insåg jag att det här inte är en pryl som jag vill ska ta upp fysisk plats hemma. Så då arbetade jag ihop leran igen och gjorde mig en frukostskål.

Kalas

Nu har det nästan gått två månader sedan jag fyllde år och det har blivit dags att sätta på kalashattarna igen för att fira DenDär. Då han älskar tårta till frukost och jag älskar att klura och baka så har jag länge gått och planerat (och planerat om, en del i tjusningen eller vad tycker ni?) vad han ska få börja dagen med. När jag hade mitt kalas så var det ett enklare "gör-det-själv-tårta" som gällde. Jag hade dukat upp sockerkaka, kladdkaka, vispad grädde, dumlefluff, saltlakritsklet (ett misslyckat fluff gjort på saltlakritsremmar), banan, krossade oreo, ihopkokta hallon och apelsinmarmelad. Och så limpa, fröbröd, smör, ost och grönsaker då jag själv tycker att det är gott att kunna bryta av det söta med något mer matigt. Men trots att vi har ställt fram kameran och faktiskt tagit fler vardagsbilder så missade vi totalt att ta kort när folk väl var här.

Eftersom DenDär älskar Mozartkulor så har jag hämtat inspiration från en sådan.Två sockerkaksbottnar (skurna ur sockerkaksskivor) fick lite chokladklet på sig för att de skulle hålla sig saftiga. Sedan är det skivor av mandelmassa och chokladklet som jag hade blandat i hackade pistagenötter i. Nötterna var rostade och saltade så det blir lite annorlunda mot Mozartkulorna men jag tycker att sältan bryter av fint mot allt det söta.

Sockerkaka, lite chokladklet, mandelmassa, chokladklet med hackade pistagenötter, mandelmassa, lite chokladklet och sockerkaka.

Och för första gången i mitt liv har jag kört crumb coat på en tårta, dvs brett ett tunt lager utanpå tårtan och låta det stelna innan man lägger på det som ska vara ytterst om det så är grädde, frosting eller marsipan. Ibland fastnar jag i tårtvideos på youtube och först fattade jag inte alls varför detta gjordes men sedan insåg jag det genialiska i detta enkla tilltag. Genom att köra crumb coat så förseglar man kakans smulorna och även fyllningen och slipper dra runt på dessa när man lägger på det yttersta lagret.

Avslutningsvis då nougaten i form av fluff. Krossade pistagenötter och riven choklad fick avsluta det hela.

Trots att han fyller 44 så fick han bara ett ljus för jag hade gjutit ett klotformat med flera lager så att det påminner om favoritgodiset. Guldpapper från en chokladkaka fick tjänstgöra som presentpapper. Och även som tårtpapper för den delen.

Jag tycket det ska bli spännande att se hur det blir när man eldar det för det här var första försöket.

FLUFF

Och om det är någon som har missat detta underbara fluff så är grunden att smälta godis i grädde, viktigt att grädden inte kokar för då skär den sig, låta det så i kylen över natten eller några timmar, ta fram det och röra runt så att det blandar ihop sig igen och blir lite mer rumstempurerat för att sedan vispa det. Det är inte nödvändigt men jag brukar smälta över vattenbad bara för att vara på den säkra sidan.

Jag har gjort det på choklad, dumle och en massa annat som inte har gelatin i sig. Då tar man 200 gram godis till 3 dl grädde. Rekommendationerna för godis som innehåller gelatin är 60-80 gram godis till 3 dl grädde.

Det är verkligen så enkelt att göra som det låter och ändå så blev mitt första försök med godis som innehöll gelatin totalt misslyckat!. Det blev för mycket gelatin i grädden så när jag tog fram den på kalasdagen så var det som en stabbig gräddklump och inte något rinnande som hade gått att vispa. Så jag tror helt klart på att ta upp de sista godiskbitsklumparna när de har släppt ut smaken men inte allt gelatin. Och att ha en skvätt grädde kvar att blanda i i efterhand om det ändå blir för stabbigt.

Grattis jorden, det är din dag idag

Idag är det tydligen Jordens dag (Earth day). Det är både fb och google som upplyser mig om detta. När jag följde googels temabild så kunde jag läsa att dagen är en temadag som började firas 1970, initierad av den amerikanske senatorn Gaylord Nelson för att uppmärksamma världens miljöproblem. På fb ges jag möjligheten att dela en illustration där många små människor hjälps åt att vattna en stor planta. Jag har inte delat den, förvisso gillar jag bildens budskap att vi måste hjälpas åt att värna naturen men där finns även en text och att säga "Happy Earth Day" och det känns lite som att gratta en kvinna på Internationella kvinnodagen.

Jag tänker "fira" genom att gå till återvinningsstationen med min sopsortering och slänga oförsvarbara mängder plast. Sedan årsskiftet har jag ätit mer grönsaker och mindre kött, något som både jag och planeten mår bättre av. Fast ibland undrar jag om inte all denna plast som jag så att säga får på köpet med grönsakerna äter upp miljövinsten, kanske gör jag fortfarande lika stor miljöpåverkan som den påverkan som köttproduktionen gör?

Jag har i alla fall sagt grattis till mina små plantor här hemma, tror de uppskattade det... Att odla sådant som jag kan äta, sådant som inte behöver en massa extrapyssel utan klarar sig i befintlig jordmån och i befintligt klimat, tycker jag känns väldigt skönt. Ingen hemsläpad plast där.

Min koriander har nyligen fått de där första flikiga bladen och jag blir glad av att bara titta på dem. Just koriander verkar ju vara något man antingen älskar eller avskyr och jag tillhör helt klart den första kategorin. Främst älskar jag färsk koriander. Malda frön går också bra men själva bladen är så underbart goda så jag kan gå och godisäta dem direkt från plantan. Lite svårt tycker jag att det har varit att fröså, det har inte riktigt velat ta sig. I år så kom det snabbt upp grönt från ett skott och jag jublade. Sedan kom det fler och fler men denna första dominerade med sina blad och jag gjorde en mental notering om att ta frön just från detta livskraftiga exemplar.

Sedan kom de där första plantspecifika bladen, hjärtbladen... (för övrigt ett underbart namn tycker jag)

Ah, ett spenatfrö som hamnat i fel bytta.

Ha nu en fin dag i samspel med vår jord.

Aj och Aj

Jag har äntligen börjat kunna träna lite! Upptäckte ett gym alldeles i närheten och till min lycka finns där sjukgymnaster. Så nu har jag fått hjälp att hitta övningar som jag mår bra av (alltså träning utan att förvärra den där hostan). Idag, efter några veckors träning, hade vi avstämning och hon sa igen att jag har bra teknik. Det förvånade mig väldigt mycket i början att få höra det, jag känmer mig ju allmämt otränad och vet att jag har en usel hållning om jag inte aktivt tänker på att ha en bra. Men jag har faktiskt en känsla för när en rörelse känns rätt för kroppen och tack vare denna känsla, denna bra teknik ;-) så får jag nu  köra med mellanrum...

Mellanrummet gör att jag inte längre får stöd av maskinen utan att fler av mina muskler måste jobba för att hålla rätt ställning. Jobbigt men samtidigt skönt! Och den där smärtan som träningsvärken är, vilken underbar smärta det är! Den förväntan kan sparka iväg mig till gymmet även när jag inte riktigt vill. Fast ibland tar det flera timmat och min tänkta morgonträning sker på eftermiddagen... Förutom träningen på gymmet så ska jag träna på att dra in svansen när jag promemerar. Att dra in naveln och sänka axlarna har jag av och till försökt öva in tidigare men nu ska jag, tillsammand med detta alltså dra in min svans(kota). Det känns i kroppen att det ger en bra hållning men jag känner mig aningen lustig, som om jag både putar med brösten och går med framåtjuck. En titt i spegeln säger tack och lov att det inte ser ur som det känns, möjligtvis ser jag lite skitnödig ut eftersom jag är så koncentrerad :-)

En mindre skön, men ändå bra, smärta är den där efter att ha vaccinerat sig. Efter att i flera år ha sagt att jag ska ta TBE-vaccinet utan att det har blivit av så råkade jag se en typ av minibuss ståendes utanför en butik, en vaccinationsminibuss. Så nu är första sprutan tagen och jag fick ett fint plåster.

Jag _vet_ att det är fästingar på det men eftersom jag bara såg det i ögonvrån så kopplade min hjärna ihop det svarta och röda med nyckelpigor och jag blev glad. Så plåstret fick sitta där tills det började trilla av. Och att jag hade det synligt på gymmet får väl betecknas som hälsofrämjande insats :-)

Klippt var det här

Jag fick en bunt veckotidningar av min mamma och efter att ha lusläst dem i vintras när jag var sjuk i än det ena och än det andra så satte jag saxen i dem. Första tanken var bara att göra ett kort till Alicias och Jessicas vernissage men det blev lite annat utklippt också. Min favorit är denna!

Det rödflammiga bakgrundspappret är köpt i en by i Sydafrika för en himla massa år sedan. Länge hamnade det i kategorin "för fint/nostalgiskt för att använda" men nu har jag övat så länge på att njuta och släppa taget så nu fick det komma till användning.

Och jo, tankar som "men tänk om jag tröttnar på bilden, då har jag ju förstört pappret" kom. Liksom "det är bättre att jag tar ett mindre fint och sparar detta". Men jag lät dem vara just tankar och greppade limstiftet. Och nu blir jag glad varje gång jag går förbi denna kaxiga hund som ser till att skapa möjligheter för det hon vill ha i sitt liv.

Abstrakt fotografering med Broson Bus

Det var ju ett tag sedan Brorson Bus var på besök, vi har hunnits ses en gång efter det i hans hemstad och då lekte vi loss på ett lekland. När han var här lekte vi loss med kameran, en favorit vi har. Vi klänger runt på varandra och rör både oss och kameran och så skrattar vi när vi ser hur tokiga bilderna blir. Men ibland blir bilderna otroligt vackra, jag fastnar hela tiden med blicken i denna och det poppar upp hur många historier som helst i huvudet. Kul, speciellt när man vet att det antagligen är väggarna här och diverse kroppsdelar som har skapat bilden. 

Vad ser du i den? Vad ger den dig för känsla?

Sått var det här!

Kanel har planterat sig i krukorna som väntar på jord och plantor för att sedan flyttas ut i trädgården.

Jag gillar att handla ekologiska grönsaker. Däremot gillar jag inte att de nästan alltid är så galet inpackade i plast, oftast mer än de oekologiska varorna. Mycket plast blir det till återvinningen och många svordomar blir det. Nu senast fick dock dessa förhatliga förpackningar hjälpa till med vårstämningen.

De här bottentrågen till zucchini är så bra så jag funderar på att spara dem och samla på mig ett gäng till nästa år.

Jag brukar ALLTID tänka att jag ska komma ihåg vad jag har sått var och känna igen de små skotten som kommer upp. Och sedan vet jag inte vad som är vad och planterar saker som ska ha mycket plats i en liten kruka och tvärtom. Den här gången gjorde jag flaggor av tandpetare och frystejp. Först fick de sitta en ett hål i överdelen.

För att sedan flytta ned i jorden när skotten började få höjd. Här är det spenat, de frön som har växt mest än så länge.

Jag går och tittar på mina fina skott och får vårkänslor även när himlen är grå och regnet smattrar mot fönstren.

Kulturtant?

Nu har jag varit på utställning igen vilket ger två sådana besök innan ens första halvan av 2016 har passerat. Kanske är jag på väg att bli en kulturtant? Det vore trevligt för jag saknar att ta mig iväg på sådant. Den här utställningen var en sådan som hade gått mig förbi om det inte hade varit för fb. Ofta skummar jag mest bara fb, trots tal om smarta program som ska kartlägga oss i typ allt så får jag mest upp ointressanta saker som jag inte klickar på. Men ibland så dyker det upp att en kompis tryckt like på något event som jag inte hade en aning om fanns, och då är det värt skummandet av det andra.

Så innan påsk, på den sista utställningsdagen, så knatade jag iväg till Galleri T för att titta på tre olika utställningar varav jag bara i förväg kände till den ena konstnären. På vägen dit njöt jag av solen som glittrade i vattnet och kom på mig själv med att verkligen känna att jag vill börja leka med lera igen, keramik alltså. Det är ett sådant härligt, kravlöst skapande som jag inte har sysslat med på ett tag då jag inte haft någonstans att bränna. Kliver så in på Galleri T och möts av.... keramik! Livsbejakande, härlig keramik. Och av målningar, ni vet sådana där målningar som förflyttar en någon annanstans är där man fysiskt råkar stå.

Och jag mötte även keramikern och otroligt nog så bor hon nära mig OCH då och då öppnar hon upp sin ateljé även för andra. Så nu ser jag fram emot workshops!

och Galleri T var en trevlig upplevelse, lär bli återbesök där.

Sista påskpysslet ut för i år

Jag avslutade påskhelgen med lite mer påskbus. En av dem som vi lånade lägenhet av gillar sina Barbapapor och de gånger som vi har varit där så har jag gjort olika installationer med Barbapaporna. Den här gången blev det även en liten kylskåpsöverraskning då den där racerbilen fick nya passagerare.

 Här syns de lite bättre.

Kycklingen är för övrigt en sådan där sak som jag inte tänkte köpa på loppisen men som ändå kom med mig hem. Ursöt på ett knäppt sätt.