Krya-på-dig-kakor och tankeläsning

Den 12/8, mitt i den långa sjukperioden som fick mig totalt uppgiven, sände jag iväg ett SOS-sms till min pappa. "Hej Här i feberdimman blev jag plötsligt väldigt sugen på dina pepparkakor. Om du har några till övers så får du gärna ta med när vi ses den 27:e."

Min pappa är nämligen världens bästa pepparkaksbagare och jag tänkte att jag skulle ha något gott att se fram emot. Så länge som till den 27:e behövde jag dock inte vänta, några dagar senare låg det ett vadderat kuvert i brevlådan! Och innehållet? Ja, ni kan säkert gissa!

Av brevet som följde med står det helt klart, även om jag ibland har anat det, att mina föräldrar är tankeläsare.

Pepparkakorna var packade och klara redan när jag skrev mitt sms!

Febern försvann bara någon dag efter att jag hade intagit alla krya-på-dig-kakorna. Såklart. Och sen ställde sig min pappa och bakade fler pepparkakor så jag fick en ask är de hälsade på. I förebyggande syfte liksom.

Extra plus för det supermysiga brevpappret, det fick min bror när vi var barn och jag har alltid suktat efter det. Nu har jag ett ark, med kärleksfull hälsning och allt, och funderar på att rama in det.

En bag till mina boots

Mina gummistövlar gav upp för några år sedan och då jag ofta hellre använder mina vattentäta vandringskängor än gummistövlar när jag är i skogen så köpte jag inga nya. Enda nackdelen är att jag går på ett sätt som drar upp vatten från hälen till knävecken, blir kallt och tar tid att torka. Och så är det ju de där gångerna när man har lågskor och regnet liksom överraskar en. Paraplyet ligger i princip alltid i ryggsäcken, vissa somrar då jag invaggad i säkerhet av några dagars fint väder så får paraplyet flytta ut och badkläder flytta in, men skor och vader blir ändå blöta.

Från tidigare skogsutflykter hade jag ett vakt minne av att vissa vana vandrade hade någon form av skoskydd och jag hade för mig att de heter damasker precis som de Joakim von Anka har. En titt på nätet gjorde mig dock besviken, damasker täcker inte hela skon så om jag hade lågskor så skulle jag ändå bli blöt om tårna. Till slut så hittade jag då dessa Boots in a bag (TM), gjorda i första hand för cyklister men används även av gående.

Det jag gillar med dem är att de inte har någon egen sula. Bra för att de tar mindre plats nedpackade, ingen skitig sula som smutsar ned när de är avtagna och så får jag fortsätta att använda de bra sulorna på skorna jag redan har på mig. Gummibandet undertill är rejält, återstår att se hur länge det håller när jag går på det. Men det ser ut som att man lätt syr på ett nytt om det skulle gå sönder.

Extra plus till reflexen bak. Kan man inte få för många av i höstrusket. Fast den där påsen får man fixa själv insåg jag och det är det jag har gjort nu.

Jag ville ha ett tyg som var hyfsat vattentätt och när jag letade igenom min låda så hittade jag tyg från fd resväskans innerficka. Det höll hyfsat tätt när jag fyllde det med vatten så det fick det bli. Först bar jag inne på att sy på någon applikation men tänkte sedan om, ville inte perforera tyget och försämra vattentätheten. Visst kunde jag ha gjort en fodrad påse men jag ville inte ha den bylsigare än nödvändigt så det gick också bort. Jag funderade lite om jag skulle vända insidan ut och få en helsvart påse men om man bortser från den runda loggan så ger mönstret mig en känsla av stjärnhimmel.
Det elastiska snöret är från en slaktad ryggsäck och "stoppern" från ett par trasiga byxor. Kläder kan jag vara dålig på att ta hand om men sådana här användbara prylar sparar jag gärna.

Snöret var lite för kort för att ödsla längd på att göra knutar i ändarna så då fick jag idén att sätta dit pärlor. För säkerhets skull satt jag fast dem med superlim. Det är inte kul att dra ut den där stoppern för långt och se plastdelar och fjädrar flyga åt alla håll när man släpper dem. Pärlorna hade jag också hemma, sådana som blev över från mina loppisfyndade pärlor när jag hade gjort en spindel när temat var trä och jag tolkade de som att trä pärlor på tråd.

Nu är jag redo för höstrusket!

Och lite är det faktiskt Monthly Makers förtjänst att jag kom mig för att ta tag i detta fix just nu, temat denna månad är pärlor och det blev den där sparken i baken som jag behövde för att ta fram symaskinen.

Inburade grönsaker

Kefirburen får just nu extraknäcka som grönsaksbur. Och jag som försöker vara tyst pga extra jobbig hosta kunde inte hålla inne med förtjusta läten när jag botaniserade i kassarna som DenDärs föräldrar hade med sig. Zuchini, tomater, rödbetor, polkabetor, lökfläta, potatis, morötter, grönkål, mangold, purjolök, gurka, äpplen och så två sorters bönor varav den ena heter långböna. Vad den andra heter har jag redan glömt. Så lyxigt att få hemleverans direkt från deras trädgård!

Vatten, stan är full av vatten

Ute känns det höstaktigt med vindbyar som river i träden och regnbyar som smattrar mot rutorna. Jag tycker sommaren tog slut utan att jag var med på det, från ena dagen till den andra och jag fick aldrig ta det där lite kylslagna doppet som man verkligen känner är årets sista. Att jag nu också har däckat i feber och halsont spär på den där höstkänslan. Fast jag hoppas, hoppas, hoppas att kroppen ska klara av att mota bort det här själv även fast det redan har tagit om en gång och de där febertopparna ger jobbig déjà vu från hur det var förra hösten när jag bara var sjuk och sjuk och sjuk och fick ta hjälp av antibiotika för att hävs sådant som kroppen borde ha hävt själv. Men jag är starkare nu, jag har hållt mig frisk i ett halvår och det får bara inte börja om igen. Höstrusket kan jag stå ut med men inte en till sådan där sjuk höst. Fast man står ju ut om man måste även om det är tråktrist upphöjt till oändligheten.

Hm, nu över till det jag hade tänkt visa, ännu ett minne av sommaren.

Jag har tidigare visat ett glasunderlägg med segelbåt som jag gjorde när jag fick testa rakubränning. Det blev även ett annat motiv, gjort med en annan teknik. Trots flera års keramiktrixande och lek med glasyrer så har jag aldrig vetat att man kan använda tejp (segelbåten) eller lim (som i denna). För lim är det som har skapat texten men det var svårare än jag trodde att skriva smått med det och mitt försök till en tvåa blev därefter. Jag försökte dra ut limmet i efterhand men det verkar inte ha fäst i keramikporerna. Jag tycker det syns hur siffran har blivit kapad.

När limmet hade stelnat så glaserades plattan och så drog limmet bort. Inte heller på den här blev den oglaserade ytan, dvs texten, sådär karakteristisk rakusvart utan behöll lerans grundfärg. Glasyrfärgen är samma turkosa som omgärdade båten, här lite mindre kopparaktig.

Spännande även hur glasyren har reagerat olika på olika delar av plattan.

Att skicka glädje

Jag hakade på en skicka-vidare-uppmaning och går här i spänd förväntan för att se när och vad som kommer min väg. Som en del i uppmaningen så ska jag i min tur skicka glädje till fem personer. Vad denna glädje kommer att bestå av vet jag inte än, det får känslan bestämma där och då.

Är du nyfiken? Vill du få glädje skickat till dig och sprida vidare till fem andra? Räck upp en hand i kommentarsfältet så mailar jag dig och ber om din fysiska adress.

Tillsammans sprider vi glädje!