Nyss, nu och snart

Har nyss avslutat mina två semesterveckor.  Två veckor som kändes som om de bestod av mer än just två veckor. Hoppade direkt på ett tåg till Stockholm och hade en härlig helg i härligt sällskap. Lyssnade till ett författarsamtal med Katarina Wennstam, gick i prideparaden, var på tebjudning, på bio och i och runt allt detta en massa samtal som fortfarande väcker tankar. Har även diskuterat skrivande vilket har fått mig att känna lust igen, nyfikenheten på vad som kommer att hända i berättelsen jag skriver på.

Kom dock aldrig igång att skriva, var så sugen men när jag på måndagen påbörjade kajakkursen så tog den sådan plats i mig att skrivandet kändes avlägset igen. Sex dagar i kajak, fem dagar för min del eftersom jag på torsdagen hade ett sådant behov av att få landa så jag tog ledigt och tog en långpromenad istället. Kajakkursen var inte alls den söndagspaddling som jag hade förväntat mig utan redan på måndag kväll skulle vi kantra med kajakerna och öva kamraträddning, annars fick vi inte vara med mer på kursen. Hårda bud men hela tiden med ett säkerhetstänk bakom. För mig blev det en krock mellan den tänkta söndagspaddlingen och den kurs vi faktiskt gick men ändå är jag väldigt nöjd med att jag hamnade just där, har lärt mig så otroligt mycket och verkligen fått smak för detta med att paddla kajak. Även glad för att jag var där just den veckan så att jag fick möta just de kursare jag mötte.

Tomheten som jag kände när jag kom hem fyllde jag raskt med fiktiva karaktärer, inte egna utan andras. "Skulle bara" hämta en inkommen bok på biblioteket men råkade få med mig ett antal till. Händer ofta, måste vara något smittsamt i luften på biblioteken : ) Läste ”Torka inte tårar utan handskar” av Jonas Gardell. Blir arg och ledsen när jag påminns om hur människor inte räknas. Blir också glad när jag påminns om att engagemang faktiskt kan göra skillnad.

I författarpratet på pride blev jag inspirerad av det Katarina Wennstam berättade om sitt skrivande, om hur hon når ut med viktiga berättelser och skapar opinion genom skönlitteratur, så nästa bok blev ”Svikaren”. På pride sa hon att hon att hon hade tagit den brandfackla som hatbrott är och släppt ned den i allsvenskan. Jag är imponerad och inspirerad av hur många olika bitar hon lägger in i sin berättelse utan att det känns rörigt. Igår kväll skickade jag ett mail till henne med frågan ifall hon skulle kunna tänka sig att kika på mitt upplägg och ge återkoppling.

Utöver fiktiva personer fylldes veckan av möten med närakära och mindre nära personer i en härlig mix. Även kajakpaddling blev ett kärt återseende, abstinensen var stor efter bara några dagar. Känner verkligen att detta med kajak är min grej. Glad blev jag över att känna att jag vågade mer i svängarna och att det gjorde att kajaken och jag oftare var överens om vilket håll vi skulle svänga åt. Kamraträddning övade jag också och det är helt ok, den där första panikgången känns avlägsen. Skulle ha paddlat även i söndags men det blåste lite för mycket. Vill inte utmana mina gränser lika mycket utan en ledare som jag litar på, har fortfarande så mycket kvar att lära och ser fram emot detta lärande/nötande.

Så mycket för ”då”. Nuet består av efter-semestern-trauma. Det känns lika jobbigt nu som efter tjänstledigheten att vara inomhus en hel arbetsdag och tiden går så sakta. Måste vara något med att kontorstimmar faktiskt är längre än fritidstimmar… Fast jag har en sötnos hemma denna vecka och att pilla hundpäls är verkligen avslappnande. Fina samtal har vi också och när han tittar på mig på det där ”älskar dig så väldigt mycket”-sättet så blir världen genast lite bättre. Funderar på att sätta mig och prata bokskrivande med honom, så sugen på att komma igång igen.

Vilket för tankarna till helgen för någon gång blir det förhoppningsvis fredag eftermiddag och då ska jag sova på tåget till Stockholm så jag orkar prata skrivande halva natten med en kursare från i våras. På lördagen förflyttar jag mig till en annan kompis, hoppas på mer skrivprat och annat tankeväckande, och på söndagen ska vi och några till gå en skrivdag där jag får träffa en kursare från förra sommarens skrivarbravader. Det kommer att bli fint!

Äff...

Vad jag än tåtar ihop för att publicera här så känns det bara platt, på ett dåligt sätt. Platt på ett roligt sätt kändes det när jag inför sista inlämningen plockade fram lite äldre texter, när jag skrev dem var jag väldigt nöjd men med det jag har lärt mig under terminen så kändes de just platta. Idéerna stod sig och jag kommer att jobba om dem utifrån det jag kan nu.

Blev en del noveller i slutet på kursen, på varierande teman utifrån olika novelltävlingar. En novell publicerades på nätet om än inte som vinnare. Den skrev jag under en kväll i Montréal. Jag gillar den mycket men känner mig inte färdig med den så den ska också jobbas om.

Sköna maj?

Jag borde skriva på min sista inlämning, terminen slutar snart och den fjärde juni ska jag vara tillbaks på kontoret. Jag borde ta till vara på de här dagarna, vara ute mycket och njuta. Det är ju vad jag vill göra. Till viss del har jag gjort det och så länge jag är borta från Linköping så funkar det fint. Så fort jag kommer hit så ekar ”vill inte, vill inte” i mitt inre. Det jag inte vill är att gå tillbaks till jobbet. Jag kan sakna mina kollegor och jag kan sakna arbetet i familjerna men det finns många saker som jag inte saknar och som jag inte vill tillbaks till. Vet att man inte ska fastna i negativa känslor men ändå lyckas jag inte ta mig ur det mer än små korta stunder, känslan är så stark så att den förlamar och jag vill bara skärma av genom att hålla mig sysselsatt med ingenting vid datorn, stänga av omvärlden. Blir frustrerad på mig själv, ska jag sabba de här dagarna för något jag inte kan påverka?

Vad är väl en bal på slottet mot en vecka i Montréal?

 Promenera, promenera, promenera, titta på vackra byggnader, titta på vackra detaljer, parler un petit peux francais, gå i snö, i regn och gå barfota i gräset, bada fötterna i kall sjö, hitta mysiga fik och matställen med Angelica, gå på stigar i skogsparken, busa med tre härliga ungar och tuta minstingens näsa, njuta butternutsoppa, prata skrivande och en massa annat med Angelica, stöka ner massor i köket när barnen och jag lagade bröllopsdagsmiddag, gå på marknad och köpa lönnsirap, lyssna när stora killen läser Would you, could you eat green eggs and ham för mig, fascineras av och fota ekorrarna som verkligen fanns överallt, äta massäcksmackor med jordnötssmör, vika pappersplan, hitta torkat kött som nästan är som sydafrikanskt biltong, se barn och ungdomar spela En midsommarnattsdröm, titta på byggnader och konstverk från världsutställningen 1967, köpa pyjamasbyxor och sen sova gott under tusen filtar, tro att det är upplopp på gång när polisen kommer farande på motorcyklar och bilar och spärrar vägen samtidigt som polishelikoptern snurrar ovanför men det var bara en lugn studentdemonstration, skratta åt att även Kanada kränger älgar till turister (mig bland annat : ) skriva en novell och lite på min långa berättelse och laddat upp allt på skolans sida, hamna mitt i ett byggområde och nästan inte ta mig ut när jag försökte vandra runt på en ö, äta så mycket legopizza med rosa mango, blåbär, korv och en massa annat så att min mage spricker, hitta de där kakorna som jag tyckte så mycket om i Belgien, tjuvlyssna när Tomas läser godnattsaga på franska för ungarna, titta på abstrakt konst på kvällsöppet museum, gå i turistaffärer i gamla stan, mått väldigt bra, säga hej då alldeles för snabbt, sova gott med nya kärleken nackkudden på planet, inse på Londons flygplats att jag fortfarande tilltalade alla på franska, äta sushifrukost, springa till gaten, tycka det är lite trist att ha lämnat Montréal men inse att hagen är otroligt vacker här hemma.
 




 
 

Lönnsirap i Kanada

Det känns helt rätt att i detta land tillägna ett inlägg helt till lönnsirap. En sirap som jag länge trodde kallades lönnsirap för att den inte var riktig sirap utan lönngjord... 

Under mina dagar här har jag hunnit lära mig hur den görs och att det finns massor av olika sorters lönnsirap och att lönnsirap kan tillsättas i princip i allt. Jag har hittills ätit lönnsirapsindränkt croisant, lönnsirapsmarinerade bacon samt hällt lönnsirap på en massa annan mat. Vi har även besökt en affär som, utöver olika sorters lönnsirap, säljer andra produkter med lönnsirap i; vinegretter, godis, popcorn, hudvårdsprodukter mm mm. Jag gick där och drägglade. Och tänkte på Tommy Pettersson : ) Fick smaka på en massa olika produkter, så många så jag inte kunde välja vilka jag ville köpa. Att jag gillar amber, den mörkaste varianten, konstaterade jag dock. Samt att tillverkare och säljare är noga med att påpeka hur nyttigt lönnsirap är; sockerartern är långsam, det finns en massa mineraler, inga tillsatser och så får man evigt liv i evig lycka. Typ... : )

Idag har jag köpt lite lönnsirap att ta med mig hem. Tänker att de där blomstervattnarna jag har ska mutas med lite pannkaksbrunch när jag kommer hem så att de kanske kan tänka sig att vattna ytterligare en vecka senare i maj...

Pirrigt men här kommer början på min berättelse!

Maria
Kuvertet lyser vit mot hallmattans nötta kokosfiber, ”Till målsman för Sven Johansson” och så kommunens logga. Medan Sven sparkar av sig skorna samlar jag ihop några räkningar och reklambladen som alltid sprider ut sig och som vi måste akta oss för att trampa på. Från köket slamrar det när Sven letar mellanmål.
”Mamma, har vi mer russin?”
”Jag kommer snart.” ropar jag tillbaks medan jag ordnar ytterkläder och skor. I vardagsrummet drar jag med ett finger längs hyllplan, inget synligt damm men kanske ändå säkrast att städa av ordentligt idag. Sven ler mot mig när jag svänger in i köket och från överskåpet plockar ned ett nytt russinpaket.
”Tack!”
”Varsågod” säger jag över axeln innan jag går genom portalen till matsalen.
Vid fönstret håller jag upp brevet mot ljuset men pappret är för tjockt. Skolan skickar alltid sina papper med Sven, undrar vad det här kan vara.  Medan jag ordnar posten i en prydlig hög på byrån bredvid matbordet, reklamen underst och breven överst, bestämmer jag mig för att laga till något extra gott till middag.

Anders hummar gillande när han tar för sig av köttet. Det blev precis som det skulle, rött och fint. Skulle jag ändå ha tagit lite whisky i såsen? Han hade tyckt om det men den flaskan är ju bara för finare tillfällen. Oj, nu missade jag nästan att svara på det rätta stället, måste skärpa mig. Det vita kuvertet stör min koncentration, stirrar hotfullt på mig från byrån bredvid matbordet där det ligger tillsammans med övrig post från idag. Jag vet exakt när han ska gå igenom posthögen, efter maten när jag börjar plocka av då ska han sträcka sig efter posten. Han gillar rutiner. Sven vill gärna hjälpa mig med disken men jag brukar skicka in honom på hans rum. Anders gillar inte att bli störd när han läser posten, han gillar aldrig att bli störd, och Sven väsnas ibland med disken. Idag känns det extra viktigt att det är tyst och att Sven är ut vägen. Vid diskbänken försöker jag hålla koll över axeln för att se hur långt han har kommit med posten. Snabba, snabba glimtar, vill inte bli påkommen med att spionera. När han öppnar det vita kuvertet försöker jag läsa av hans kroppsspråk men han sitter lika rak i ryggen som vanligt och dragen i hans finmejslade ansikte förändras inte. Tänk vad jag älskade hans ansiktsdrag, jag brukade säga att det måste ha varit en duktig skulptör som jobbade den dagen han blev till.

”Maria, kommer du hit ett tag?” säger han och jag tappar nästan tallriken som jag håller på att diska. Ställer snabbt ifrån mig den och torkar av händerna på förklädet när jag skyndar ut i matsalen. Han låter mig stå bredvid honom, brevet håller han i handen på ett sådant sätt att jag inte kan se vad det står. Inte för att jag hade vågat kika, inte när han kallar på det sättet. Stolen åker nästan i golvet när han reser sig upp. Jag hinner knappt uppfatta orden ”dålig mor” innan slaget får blodet att susa i öronen på mig. Så ändrar han sig plötsligt. ”Hämta Sven” befaller han ”vi ska ha ett familjemöte”. Jag vill inte men vågar inget annat och kanske, kanske, är han inte så arg som han verkar. Han slog ju bara en gång.

Tänk om jag skulle låsa in mig med Sven i i badrummet? Bara några steg genom hallen och sedan är den möjligheten förbi. Ingen idé ändå, någon gång skulle vi varit tvungna att komma ut. Sven drar benen efter sig genom vardagsrum och kök men sträcker på sig alldeles innan vi blir synliga, min duktiga pojke. Jag följer honom med blicken när han går runt bordet men fastnar halvvägs i tavlan. Tänk om jag kunde få vara i det skummande havet istället för här, inte en människa i sikte bara skymningshimmel och vattnets rasande kraft. Raspandet från Svens stol väcker mig och jag sätter mig också ned.
”Är ni nöjda nu när jag får skämmas för er?” Anders har flyttat sin stol bakåt så att han kan titta på oss båda.
”Vad stod det i brevet?” frågar jag tyst. Vet inte om det är rätt tillfälle men jag måste försöka förstå vad vi har gjort oss skyldiga till så att jag kanske kan blidka honom. Till svar får jag bara en utläggning om skolans rektor; nog har han väl alltid tyckt att hon är en ragata. Säkert en sån där feminist som vill krossa alla män, splittra alla familjer.
”Och henne och socialtjänsten vill ni ska in och rota i vårt liv?” utan paus vänder han sig mot Sven, spänner ögonen i honom. ”Ska det vara så svårt att sköta sig i skolan?” Sven flackar med blicken.
”Och vad är du för en mor som inte ens kan få honom att uppföra sig ordentligt?” Nu naglar de gröna ögonen fast mig. ”Nå…” säger han och låter ordet hänga i luften. Han har ett sätt att uttala ord på som ger dem vassa kanter, som får dem att bränna som eld och samtidigt frysa ens lungor så att man knappt kan andas. ”Nå…” upprepar han och jag finner mig. Fortfarande vet jag inte vad det handlar om men ber om ursäkt för både mig och Sven och lovar bot och bättring. Anders verkar nöjd för han övergår till att instruera oss om vad vi ska säga till den där soc-kärringen. Och om den där jävla feministrektorn är där, jag då ska han…

Måndagsmaten nästa?

Kollar upp Québec och får i lonely planet tipset om att Poutine är en typisk kanadensisk maträtt. Tänker att det vill jag prova. Googlar och blir inte lika sugen...

Pommes med bitar av halvsmält ost och dränkt i brunsås.  Uppstod tydligen sent på 1950-talet på Québecs landsbygd och har nu spritt sig över hela Kanada. 

Och jo, jag kommer nog att prova : )

(Bild och info från wikipedia)

Inget är som väntans tider

Har nyss mailat ut omarbetad text till tre läsare och väntar med spänning på olika åsikter.

Måndag och tisdag var det skola. På måndagen var vi i Norrköping och lyssnade på Majgull Axelsson som vi även delade lunchbord med. Kul att höra hur hon jobbar. Kontentan blev som vanligt att det inte finns något rätt sätt att skriva, bara hitta mitt sätt. På eftermiddagen hade vi en gruppdiskussion om skrivande och kontentan där blev ungefär detsamma : )

När dagen var slut så var jag i valet och kvalet om jag skulle sova i min egen säng i Linköping eller följa med direkt till Motala och sova på folkhögskolan. Egna lyan lockade efter några dagar hos lilla bus i Örebro men efter en del vånda så valde jag Motala och det är jag så glad för. Kvällens diskussioner var så inspirerande och det var kul att lära känna de fem som sov över där lite bättre. Finns en del som jag kommer att hålla kontakten med även efter utbildningen, härligt! Förra gången hann jag knappt prata ordentligt med någon eftersom jag missade första dagen och andra dagen rusade vi bara igenom texterna utan lunch för att sluta tidigare. Vilket den läraren gjorde denna gång också. Man kan ju undra om det är han eller eleverna som är så måna om att få sluta tidigare. Själv vill jag ta till vara på varje minut av dessa totalt fyra dagar som vi faktiskt träffar. Alla resonerar inte så och de obligatoriska träffarna har visat sig vara icke obligatoriska så det var ett stort bortfall även denna gång. För mig blev det som en helt ny klass denna gång då bara två personer av de jag träffade förra gången kom denna.

Var denna gång i den grupp som leds av den lärare jag bytte till, så otroligt mycket mer givande än förra gången! Som bonus bestämde vi tre i min lilla grupp att vi skulle byta skriftlig respons för att slippa avbrott i varandras texter.

Mer i väntans tider är att jag på onsdag åker till Kanada!

Innan dess borde jag vara ganska klar med de tjugo sidor som jag vill lämna in under Kanadatiden. I mitt huvud är det väldigt kreativt just nu men det blir osammanhängande på pränt för det är bilder jag ser, stämningar jag känner, och dem får jag inte över till text just nu. Hoppas att lite praktiskt arbete under helgens fixardagar i kollektivhuset ska förlösa orden.

Akjdghbaogsdbasg

Så känns allt jag försöker formulera just nu. Deadline imorgon och jag har skrivit 2,5 sidor lösryckta dialoger som min mamma visserligen gillar men som verkligen behöver in i ett sammanhang, ett sammanhang som jag inte orkar tänka ut. Den stora berättelsen har jag jobbat en hel del med efter förra inlämningen men det är omarbetningar och inte fortsättning. Just nu orkar jag inte med personerna i den berättelsen så den bara ligger där utspridd över lägenheten.

Jag är social på ett lågmält sätt. Hade en fin påskafton med några få vänner, sådär bara vara men vara tillsammans. Vet att jag imorgon borde tvinga mig in i min text för att kunna börja skriva på den igen men helst av allt vill jag bara packa matsäck och vandra iväg tillsammans med trevligt sällskap. Njuter faktiskt av snön, så gnistrande vackert och så skönt när solen ändå vårvärmer mina kinder.

En vecka med points

Nej, det är inte något nytt löjligt litet spel jag har fastnat i även om jag verkligen kan fastna i att skjuta bollar eller stuva om mat eller typ allt som ger poäng och går fort. Det jag kört en vecka nu är viktväktarnas onlinegrej. Där ska jag registrera vad jag äter och hur jag rör på mig. Efter en första vecka har jag lärt mig följande;

*Latmasken segrar över suget. Att behöva blippa in saker på datorn gör att jag känner efter ifall jag är hungrig eller sugen.

*Jag blir lika löjligt engagerad i att samla aktivitetspoäng som jag blir i att skjuta bollar i små löjliga spel.

*En afternoon tea på Babettes innehöll 24 points av dagens 28. (Jo, jag landade precis på 28 tack vare mycket frukt och grönsaker resten av dagen : )

*Rekordet för aktiviteter ligger i dagsläget på 15 poäng (high score 2012-03-31)

 Now in real life

Som att skruva i smör

Nu är mitt höj- och sänkbara skrivbord på plats! Att rummet i övrigt ser ut som.. nej, jag vill inte ens kika för att ta reda på vad det ser ut som. I de perioder som jag stod upp på jobbet så hade jag mindre ont i nacken även om jag var väldigt trött i ryggen, musklerna där var vana att leka hösäck... Så nu tänker jag att min berättelse ska få skrivas stående så mycket som jag orkar och hoppas att jag får samma goda resultat hemma som på jobbet. Ett plus är även att det är svårare att sådär trötthetsdäcka framför datorn när jag måste vara såpass vaken så jag kan stå upp. Det finns så mycket som känns så viktigt när jag inte orkar resa mig för att ta mig till sängen.

Kärleken till min skruvdragare består efter det första riktiga arbetet. Bara en sån sak som att kunna plocka upp den och batteriet fortfarande är laddat. Extra glad över hur bra den funkar när jag fick lätta på ett antal skruvar för att kunna rätta till sladden. Sådana små detaljer är lätta att glömma i skruvdragarglädjen.

Att det nya skrivbordet kom på plats, och det gamla ut såklart, har jag fina grannar att tacka för. Så fina så jag glatt stod kvar och pratade när allt var där det skulle och glömde bort att bilpoolsbilen inte var där den skulle...Några hektiska minuter sedan kunde jag pusta ut, lyckades registrera in bilen 19:59. Kändes som om jag hade vunnit pengar när jag så på håret slapp straffavgift.

Vad ska Anders äta?

Anders är pappan i min berättelse. Han är runt 30 och uppskattar ett gott vin vid lite festligare tillfällen. Han tycker inte att hamburgare är riktigt mat. Pojkar ska uppfostras till karlar och inte pjåskas sönder. Nu ska hans fru laga en rätt som han tycker speciellt mycket om men vad ska hon laga? Det är en vardag så hon har inte all tid i världen på sig. Jag tänker något rejält men exakt vad? Kom med förslag i kommentarsfältet!

Jag har aldrig tänkt på tidigare hur många detaljer man behöver veta om personerna i en berättelse men har under denna termin börjat inse hur viktigt de där små detaljerna är för att det ska kännas levande, exempelvis vad de äter istället för att de äter. Under första halvan av terminen har jag varit sysselsatt med att skriva om de där första 20 sidorna som jag trodde att jag nästa var klar med. Jag lär mig ett helt nytt sätt att skriva, det är jobbigt och häftigt. Planen för denna vecka är att fixa till några små detaljer i de där första 20 sidorna och ändra en övergripande sak och sen fortsätta berättelsen inför nästa inlämning.

Min text och jag har varit lite osams

Men igår hittade vi varandra igen och det kändes väldigt bra. Särskilt hittade Sven, sjuåringen i berättelsen, och jag varandra. Mindre bra kändes det när jag skulle sova och Sven bara fortsatte att prata och prata. Då jag hade städat bort blocket från sängen och inte orkade gå upp så bad jag honom att vara tyst men han lyssnade inte alls. Då gjorde jag en mental bild av hur jag stoppade om honom och sjöng om trollmor. Nynnade för mig själv där i sängen och somnade sött men vad tror ni händer då? Ungen börjar prata igen, han hade inte somnat minsann. Till slut blev jag arg och sa åt honom på skarpen. Ja, just då verkade allt detta väldigt vettigt :)

Idag tror jag att Sven har surat för han har inte sagt ett ord fast jag har bett honom upprepa vad han pratade på om inatt, jag minns inte vilket stör mig. Det känns som om det var en massa bra saker men förhoppningsvis var det mest den där känslan av att det var bra och inte så mycket innehåll. Ni vet typ ”åh, jag har löst världsproblemen” och så somnar man.

Nu ligger det i alla fall en skrivbok vid sängen igen, nu är jag beredd på pratstunder sådär vid läggdags.

Kreativitet de lux

 Idag var jag och mina papper till Babettes Kafferi där jag njöt av god macka och gott fika allt medan pappren blev kladdigare och kladdigare av både anteckningar och choklad. På hemvägen såg jag en massa snödroppar i Trädgårdsföreningen vilket gav mig sådana vårkänslor så jag bara var tvungen att köpa mig lite tulpaner. Helst hade jag ju plockat snödroppar men men...

Och så har jag hittat en rolig lampa som jag vill köpa och göra om, tror den blir fin i hallen.

Hårda paket är de bästa paketen!

Igår hämtade jag ut min födelsedagspresent! Jag har suktat efter en skruvdragare en tid men har så dålig koll på vad som är bra och inte. Lösningen? Önska sig en i present från far med koll och från mor med såklart.

Har testkört och...  I´m in love....

Tack mamma och pappa för presenten!

Inspiration!

Biblioteksbesöket idag resulterade i fem böcker med hem. Tre av Lars Ahlin som, enligt ”Att skriva romaner och noveller” är duktig på personbeskrivningar genom dialog och agerande. Två av Titti Knutsson som har skrivit böcker med två personer i jag-form. Här ska läsas, läras, inspireras och skrivas bättre!

Ja må jag leva i dagarna fyra

I söndags fyllde jag år så i lördags satte den årliga födelsedagsstädningen igång. Jag vet inte om det är åldern eller bara tur som gjorde att jag i år faktiskt hade hunnit både dammsuga det sista och duscha när lunchsällskapet kom. Förra året fick brorsan med familj stanna i hallen medan jag dammsög lägenheten och sedan känna sig som hemma medan jag duschade av mig. I år behövde de bara vänta lite på maten.

Lördag kväll spenderades framför filmen ”Robotar” som jag hade fått lånat av snälla grannar. Till detta avnjöts en annan grannes goda bröd. När jag bara skulle kolla en grej till på datorn innan jag gick och la mig, tog ungefär en timme, så hann klockan passera midnatt och pigga kollegor peta in de första grattishälsningarna på fb. Lite egokick är det allt med söta grattishälsningar i mängd sådär även om jag vet att fb påminner.

Födelsedagen inleddes med en lyxig frukost och jag kände mig som värsta yrkesbloggerskan när jag glatt fotade den. Fast jag har ju ingen såndär fräck mobil så det räknas nog inte...Och så ska kanske maten fotas innan man har provsmakat men det såg så gott ut...

Varm chilichoklad i min "fjärilsmugg" som jag kallade den när jag var lite, och god smoothie kom först. Sedan kom pannkakor. 

Mätt och glad och bara lite tidsoptimist så gjorde jag färdigt kakorna. Tre saker lärde jag mig;

1) Smält choklad som man brer på en fryst kaka fryser snabbt och då är det dumt att ha dumpat allt i mitten med tanken att breda ut det sen.

2) När man gör kakmonster så gör man klart dem direkt och inte låter bollarna ligga och bli hårda i kylen innan man ska montera det hela. Om inte ögonen poppade ut så gick käken ur led. Det är ett hårt liv att vara kakmonster hos Katarina.

3) Cookies som inte blev hyfsat hårda är svåra att stoppa in i kakmonstermunnar. Tur att det finns köpekakor...

Till lunch dök så en förskrämd brorson upp tillsammans med sina föräldrar. Paketet han höll i famnen ville han inte lämna över för då var han ju tvungen att närma sig mig. Efter en stund hade han slappnat av såpass att han på uppmaning av sina föräldrar skulle bjuda även mig på vatten. Full fart in till mig i köket men tvärnit dryga metern från mig. Det riktigt syntes hur han funderade på hur han skulle göra när den framräckta muggen inte nådde ändra fram till mig. Ett nöjd leende blommande ut samtidigt som han kastade, tack och lov den droppsäkra pipmuggen, till mig. Vilken tur att han inte har börjat med vanliga glas!

Efter maten hade vi ett litet träningspass ute i solen för jo, det är träning att krypa genom lekparkstunnlar och klättra under alldeles för låga pinnar. Särskilt när man samtidigt ska hugga tag i en liten som helt utan självbevarelsedrift vill hoppa ned i ett hål även om det är några meter över marken. Efter träningspasset satt det fint med fika tillsammans med ytterliga några trevliga typer. Brödet från Tommys recept blev populärt som vanligt så här kommer receptet:

Ger 2 limpor

1 liter fil

3,75 dl vetemjöl

2 dl grovt rågmjöl

1, 25 dl grahamsmjöl

2,25 dl rågkross

1 dl vetekli

1,5 msk bikarbonat

1,5 msk brödkryddor

2 dl sirap

smör och något att bröa formen med

Blanda allt i en bunke. Smöra och bröa, gärna med sesamfrön eller annat gott, två limpformar och häll i smeten. Grädda ca 1,5 timmar i 170ºC. Lägg över en bit folie om brödet börjar bli för mörkt. Njut!

En nöjd Katarina somnade gott på kvällen. Dagen därpå kom Tommy på att han hade glömt ge mig min present, utöver frukosten då. Jag har lånat en jättebra skrivarbok av honom ”Att skriva romaren och noveller” av Las Åke Augustsson men nu lånar jag den inte längre för nu är den min!

Även idag fick jag en present, hämtade ut ett paket från vännen i Sydafrika, och har sedan lyssnat på Zahara. Lyssna och njut!

Och idag har jag också fått respons av den andra kursaren och jobbat rejält med min text. Jag har ändrat från mycket återberättande till mer dialog och nyss ritade jag upp upp lägenheten de bor i samt började skissa på hur huvudpersonerna ser ut vilket förhoppningsvis gör det lättare att få in person- och miljöbeskrivningar. Väntar nu endast på respons från kursansvarig för vi kom överens om att det är hon som hädanefter kommenterar mina texter fast jag blir kvar i samma grupp som tidigare. Det känns som en ok lösning även om det fortfarande är kännbart att förlora röster från två kursare när dessa hoppade av. Får väl kompensera genom att lämna ut min text till andra.

Baka, baka liten kaka...

Kakorna som jag bakade för ett tag sedan blev jättegoda! Häromdagen bakade jag igen fast de kakorna kommer jag inte bjuda på. Även om leran inte är bränd än så är den nog lite hård och inte så god att tugga på : )

Det roliga, och ibland frustrerande tråktrista, med lera är ju att aldrig veta hur det blir i slutänden. Om det torkar utan att spricka, om det kommer ut ur första bränningen med ungefär samma form som det gick in och vilken färg glasyren faktiskt har efter andra bränningen. Ibland blir det som jag har tänkt mig, ibland blir det fint även om det inte alls blir som jag har tänkt mig och ibland blir det soptunnan... Det här ska förhoppningsvis bli överlämnat till Annelie eftersom hon skrev upp sig hos mig på kreativitetsutmaningen så hon får väl lämna sista omdömet om några månader.

Med nio minuter till godo

Idag var det dags för den andra inlämningen på kursen så kl 20 satt jag mig och började skriva. Visst jobbar man bäst under press..? Jag har ägnat dagarna åt att prata om berättelsen, fundera på andra sätt att skriva den och funderat på om jag ska hoppa av kursen eller stanna kvar. Är inte nöjd med den handledare som min grupp har. Även efter att jag hade börjat ta till mig den återkopplingen som jag fick på förra träffen så kände jag mig besviken överlag. Jag valde medvetet att läsa på folkhögskola och på Bona för att få den där handledningen av en verksam författare och inte läsa på en universitetskurs på en mer övergripande akademisk nivå . På träffen tyckte jag att handledaren var väldigt mycket akademiker och det visade sig att han undervisar på universitet och är konstkritiker med en novell publicerad för länge sedan. Det var även andra saker på träffen som gjorde att det inte kändes professionellt. Jag hade tänkt avvakta denna inlämning för att se hur det kändes men idag fick vi reda på att två i gruppen har hoppat av och efter att en annan gruppmedlem hade berättat för mig att hon funderar på att hoppa av samt att hon har skrivit till huvudläraren om att hon vill byta handledare så kände jag att jag är på väg att kasta bort denna termin. Tiden går så himla fort och varje inlämning är värdefull. Därför skrev jag också till denna huvudlärare om att jag vill byta handledare och varför.

Med nio minuter till godo laddade jag upp min text. Har slaktat en hel del och kastat om och skrivit om. Ska bli spännande att få respons på det men jag hoppas verkligen att det blir från en annan handledare.

Dagens rätt: konstruktiv potatis (inte längre mos) och etapp ett av födelsedagskakor

Jag har inte skrivit något sedan torsdagens mos men jag har läst igenom alla återkopplingar som jag har fått över tid och låtit allt koka runt i hjärnan. Brygden blev fin och på något magiskt sätt upphävde den moskänslan så idag är jag pepp igen. Tack alla för konstruktiv kritik och glada tillrop! Men det är väl såhär det är och om jag inte dör av storhetsvansinne under mina bra dagar så kommer jag väl fortsätta slitas mellan hopp och förtvivlan. Nu ska jag sätta mig med mina papper och ge mig in i min berättelses rike. Papper är bra som första arbetsinstans för på pappret finns ingen facebook att förirra sig till : )

Senare idag ska jag plocka fram min kakdeg ur frysen och göra klart etapp ett av de otroligt roliga födelsedagskakorna som jag vill baka. Första etappen är vanliga cookies. Fick receptet av en granne efter en god fika där och har nästan följt det hela vägen, tillsatte en dos ingefära för det tyckte jag var så gott på jobbfikat. Etapp två är chokladbollar med blå kokos. Etapp tre är att sätta ihop dem så att man får en massa kakmonster.

Mosad – om första skoldagen

Igår var jag ledsen för jag missade första skoldagen, idag var jag tillräckligt frisk för att åka iväg men glädjen över det förbyttes i ett ifrågasättande om varför jag ens försöker skriva.

Fick många fina saker med mig från gruppen, både sånt som de tyckte jag har gjort bra och förslag på hur jag kan göra berättelsen ännu mer kännbar. Men som vanligt så är det inte det positiva som sätter sig mest utan det negativa... Läraren fick mig mest att känna mig mosad, blandat med lite positivt så sa han ungefär att det var fint stoff men att man inte kan berätta som jag gör, jag måste välja en huvudberättelse för att det ska vara något att läsa och om jag vill ha fokus på att det är verklighetstroget i myndighetskontakter så ska jag skriva en artikel och inte skönlitteratur. Försökte att inte gå i försvar utan bara lyssna för att sedan ta in det tillsammans med det positiva som sas. Fast vet inte hur väl jag lyckades med det när jag samtidigt som jag antecknade vad han sa satt och tänkte att han hade fel... På det sättet är jag väl fortfarande i försvar...

Undrar lite om det var ett misstag att lämna in från sidan elva, om responsen hade blivit annorlunda ifall de hade fått läsa början först. En del av det jag fick kritik för är sådant som jag tycker framkommer tidigare i berättelsen men det kan ju inte gruppen veta. Vi fick endast lämna in knappa tio sidor och rastlös som jag är i detta att vilja komma vidare så sammanfattade jag början kort och valde att lämna in det jag helst ville ha respons på. Fast mitt sätt att berätta är ju lika även i början av berättelsen så det där om brist på berättelse hade nog inte blivit annorlunda. F-n att ett ifrågasättande ska sätta sig fast så hårt.

Jag ska i alla fall jobba lite mer med sidorna utifrån den återkoppling som jag känner att jag kan ta till mig utan att helt gå ifrån mitt eget sätt att skriva. Sedan hoppas jag att några som har läst början fortfarande vill läsa mer, ska bli spännande att se om reaktionerna från dem blir liknande eller annorlunda från gruppen och läraren. För även om jag just nu mest känner för att bara säga ”nu skiter jag i det här” så vill jag ju fortsätta att se var berättelsen tar vägen och var mitt sätt att skiva tar vägen.

”Henne borde du prata med, ni två ska ha kontakt”

fick jag höra i förra veckan under det inspirerande samtalet med polisens barnförhörsutbildare. Efter dagens samtal kan jag bara instämma och det härliga är att den jag ringde upp verkar ha samma inställning. Nu har jag mailat över ett utkast till henne för kommentarer. Det är så spännande detta!

Under helgen och måndagen var jag mest frustrerad. Helgen innebar ju att jag inte kunde nå de människor som jag skulle söka på deras arbetsplats och jag ville så gärna komma vidare direkt. På måndagen ville jag mest sitta och bevaka datorn i väntan på att kursarna skulle ladda upp sina texter, var så nyfiken på vad de hade skrivit. Nu har jag läst det mesta och en del tycker jag är jättebra och deras snygga vändningar i texten gör att jag kommer vidare i min egen berättelse. Onsdag och torsdag nästa vecka är första träffen och då får jag muntlig återkoppling på det jag har skrivit. Att inte alla kan komma då gör att det även blir en del skriftlig återkoppling vilken jag hoppas ska ha inkommit varje gång jag kollar till klassidan. Vill att allt ska hända på en gång och jag känner mig ibland som en treåring som inte kan vänta utan bara stampar i golvet skrikandes "NU" för full hals. Har i omgångar hunnit ångra lite att jag valde en distanskurs, saknar detta att bo tillsammans med kursarna och leva bara i detta, andas detta hela tiden. Fördelen med en distanskurs är att jag kan göra en massa andra spännande saker samtidigt och när jag väl gör det så är jag nöjd med mitt val. I måndags var jag på en informationsträff på skattekontoret och nu vill jag stoppa in även en annan kurs under denna termin, en kurs som jag hoppas att jag får sällskap på! Kvällen satte i alla fall igång kreativiteten i mig och jag skissade på en massa saker samtidigt som jag lyssnade och antecknade.

Snart är det dags för babysim och minisim. Att bära fram och tillbaks saker var ju inget bra märkte jag senast så denna gång ska jag bara vara i bassängen, återstår att se vad mitt dumma revben/revbensmuskel tycker om det.

Kreativ utmaning och annat kul

För några veckor sedan hoppade jag på en kreativ utmaning på facebook, under 2012 ska jag få något som Sofi knåpar ihop och själv ska jag knåpa ihop något till dem som skrev på min status. Jag har småpysslat under veckan parallellt med skrivandet och idag åkte färgerna fram så just nu belamras köksbordet av ark på tork. Alstret ska sedan skickas till Anna, sen kan jag lägga upp lite smakprov här på både det och de två som gjordes i förra veckan och som redan har nått sina mottagare.

Har under veckan fått två kommentarer som gör att jag går och ler mest hela dagarna, känns så gott när jag har skickar iväg början på min berättelse och reaktionen blir ”när får jag mer?” Fast min mamma kommer aldrig att läsa det, hon gillar inte sådana böcker. Lite trist för hon är väldigt bra på att ge återkoppling så jag saknar hennes kommentarer. Jag får helt enkelt skriva nästa berättelse om något annat… : )

Snart är det måndag vilket innebär att jag får börja läsa alla kursares textprover, det ser jag fram emot mycket.

Annat jag har gjort idag när jag faktiskt känt mig lite lite piggare från min dumma snuva är att ringa runt för att få tag i några av alla de personer som jag blev tipsade om i onsdags. Tyvärr verkade hela bunten ha ledigt idag men nu vet jag vad jag ska göra på måndag. Lite frågor har jag i alla fall mailat iväg till en kollega och hoppas kunna träffa en annan i nästa vecka. Efter de första pirriga förfrågningarna känns det nu nästan odelat jättekul att prata med folk, de jag har pratat med hittills verkar bara glada över att någon frågar efter deras kunskaper och erfarenheter.

Nu fick jag just en idé till den andra på min lista att göra något kreativt till, nu återstår bara att välja material och teknik och sen själva pysslandet såklart. Ska klura vidare på det nu.

Nu börjar det!

Sommaren 2011 gick jag en femdagars skrivarkurs. Kursarna var underbara, läraren labil. Efter en första dag full av intryck orkade jag inte skriva på den berättelse som jag hade tänkt ägna veckan åt, jag hade ju semester och ville skriva om roliga saker istället. Bestämde mig så för detta men alldeles när jag skulle sova så bet sig min berättelse fast i alla fall och efter några skrivtimmar där i natten var det bara att ge upp och inse att veckan till största del skulle ägnas åt just denna historia. Veckan gav mig struktur i skrivandet och mersmak men tillbaks på jobbet var det svårt att ha ork till skrivandet hemma så det rann ut i sanden, igen…

När jag insåg att man kan ta tjänstledigt för studier oavsett om studierna har en koppling till ens jobb eller ej började jag fundera på om jag skulle våga. Pirrigt var det att lämna in ansökan, först lät det som att nej detta skulle minsann inte gå men lagen är lagen och visst gick det! Efter en lång höstväntan är nu äntligen vårterminen 2012 igång och jag ska skriva på heltid! Första inlämningen är nu på måndag och sen väntas kommentarer från lärare och klasskompisar. Hoppas på liknande typ av kreativa skjuts som i somras.

Än så länge är det endast ett fåtal som har fått läst början av berättelsen. Då den är inskickat till en tävling så kommer jag inte att lägga ut den här för bidragen får inte finnas publicerade. Känns ju bra att låta chansen till vinst finnas även om jag mer ser detta som en test.

Under tiden som jag har skrivit så har jag listat saker som jag behöver kolla upp och denna vecka har jag så smått börjat kolla med personer som jag tror kan hjälpa mig. Den första jag frågade var en kollega och det kändes lite pirrigt men mest bara bra. Idag pirrade det desto mer när jag ringde upp en föreläsare som lyssnade på en gång under höstterminen 2009, var beredd på ett artigt tack men nej tack. Kunde inte ha haft mer fel! En timmes telefonsamtal, en massa andra namn på hennes kontakter som jag också borde ringa till och ok på att maila en del av berättelsen till henne för synpunkter. Att jag var rusig efteråt är en underdrift! Så häftigt att våga säga högt att jag skriver på en berättelse och få ett sådant mottagande.

Nu ska jag överge min alldeles nya blogg för att återgå till berättelsen.