Krökta linjer är längre än raka

Minns ni draperiet som jag sydde? Det där jag mätte och måttade och fick DenDär att mäta och måtta som en extra koll. Och ingen av oss tänkte på att garderoben bredvid draperiet var sned fast vi mycket väl visste det båda två. Känsla den här gången är väldigt likt känslan då, frustrationen över att inte ha TÄNKT fast man klappat sig på axeln under arbetets gång.

Vi bär ju i sjal och sele och till selen ville jag göra ett nackstöd. Liten är stark i nacken men blir ju slapp när hen sover så då har vi stöttat upp med ena handen så då vore ett nackstöd smidigt.

Jag tittade och mätte och skissade och räknade. Jag lät DenDär mäta och räkna. Och så klappade jag mig själv på axeln för att jag till och med hade räknad med tjockleken på axelremmarna så att det inte blev en sådan grej som snodde centimetrar som inte fanns.

Sedan sydde jag men lämnade ena änden öppen för att kunna testa en gång och verkligen se var knapp och knapphål skulle sitta. Så himla smart och ordentligt. Så tog jag då med nackstödet på en promenad och när Liten hade somnat och nackstödet skulle monteras så såg det ut så här...

Det ni ser är den fortfarande öppna änden men den borde ni inte se här för den borde vara mycket längre till höger där den andra änden sitter och väntar på sin omlottkompis.  Hur dum i huvudet känner en sig inte när det går upp för en att man tänkt endimensionellt..? Alla mina mått var från när selen hade legat platt på bordet, inte från en krökt sele med plats för barn.

Redan innan så hade jag haft motgångar och känt den där längtan efter en öppen spis att hiva in det hela i. Min första tanke var att presentera projektet här på bloggen med följande bild:

Lakansrest + urvuxna trikåstrumpbyxor + för sliten stolsdyna = nackskydd.

Så var tanken i alla fall, att sy ett fodral av lakanstyg, stoppa en bit av strumpbyxorna med dynfyllningen och sedan montera ihop det. Lätt som en plätt även för en syovan som mig själv. Men dynfyllningen bestod inte av fluff som jag hade trott utan av ganska hårda skumgummibitar. Testade men det kändes bara knöligt så det fick gå i soporna, det vill säga de bitar som inte statisk elektricitet redan hade placera på kyl och frys, fönsterrutan och en massa andra ställen varav jag säkert har en del kvar att upptäcka. Denna statiska elektricitet var även anledningen till att själva strumpbyxebiten fick följa med i soporna, det gick inte att plocka rent den.

Som tur var fanns det ju ett ben till att kapa och en liten frottéhandduk veks ihop och fick tjänstgöra som fyllning. Det blev faktiskt bättre än originalidén, precis lagom stumt men ändå mjukt.

Men sedan var det det här med krökta linjer istället för raka så det var åter till symaskinen. I första vändan försökte jag göra det snyggt, i andra vändan försökte jag bara få det klart på de stunder Liten var nöjd med att sitta bredvid eller hängde med sin pappa. Strumpbyxebiten var ju också för kort och nu fanns det inget mer ben att kapa så jag improviserade allt eftersom både med det och med övrigt. Tack och lov för trikå, det tyget sträckte jag ut inuti lakansfodralet och drog en söm rätt över för att hålla fast det så det kom på rätt plats ändå.

Sedan gjorde jag en ny tub som jag kunde förlänga med på den oavslutade sidan. Passade på att göra slut på lite uppspolad undertråd i olika färger och lät zigzagen vara synlig för jag orkade inte finlira längre. Knapphål orkade jag inte heller med utan körde på kardborrestängning.

Och klart blev det och bra blev det, förutom att kardborre som fästes med klister inte är någon hit. Kardborredelarnas fästförmåga är starkare än klistrets så ni kan ju gissa vad som händer varje gång man försöker öppna nackstödet...

Några stygn för hand skulle lösa det men eftersom jag har hittat en hybridsjal, som passar mig bättre, så finns det liksom inget driv i mig att fixa dit de där stygnen.

Nationaldagsfirande med en sovande Liten. Innan jag hittade Mei Tai-sjalen och övergav bärselen.

Och det här är mitt bidrag till Monhly Makers junitema som är återbruk.