söndag 25 juni 2017

Krökta linjer är längre än raka


Minns ni draperiet som jag sydde? Det där jag mätte och måttade och fick DenDär att mäta och måtta som en extra koll. Och ingen av oss tänkte på att garderoben bredvid draperiet var sned fast vi mycket väl visste det båda två. Känsla den här gången är väldigt likt känslan då, frustrationen över att inte ha TÄNKT fast man klappat sig på axeln under arbetets gång.

Vi bär ju i sjal och sele och till selen ville jag göra ett nackstöd. Liten är stark i nacken men blir ju slapp när hen sover så då har vi stöttat upp med ena handen så då vore ett nackstöd smidigt.

Jag tittade och mätte och skissade och räknade. Jag lät DenDär mäta och räkna. Och så klappade jag mig själv på axeln för att jag till och med hade räknad med tjockleken på axelremmarna så att det inte blev en sådan grej som snodde centimetrar som inte fanns.

Sedan sydde jag men lämnade ena änden öppen för att kunna testa en gång och verkligen se var knapp och knapphål skulle sitta. Så himla smart och ordentligt. Så tog jag då med nackstödet på en promenad och när Liten hade somnat och nackstödet skulle monteras så såg det ut så här...
Det ni ser är den fortfarande öppna änden men den borde ni inte se här för den borde vara mycket längre till höger där den andra änden sitter och väntar på sin omlottkompis.  Hur dum i huvudet känner en sig inte när det går upp för en att man tänkt endimensionellt..? Alla mina mått var från när selen hade legat platt på bordet, inte från en krökt sele med plats för barn.

Redan innan så hade jag haft motgångar och känt den där längtan efter en öppen spis att hiva in det hela i. Min första tanke var att presentera projektet här på bloggen med följande bild:

Lakansrest + urvuxna trikåstrumpbyxor + för sliten stolsdyna = nackskydd.

Så var tanken i alla fall, att sy ett fodral av lakanstyg, stoppa en bit av strumpbyxorna med dynfyllningen och sedan montera ihop det. Lätt som en plätt även för en syovan som mig själv. Men dynfyllningen bestod inte av fluff som jag hade trott utan av ganska hårda skumgummibitar. Testade men det kändes bara knöligt så det fick gå i soporna, det vill säga de bitar som inte statisk elektricitet redan hade placera på kyl och frys, fönsterrutan och en massa andra ställen varav jag säkert har en del kvar att upptäcka. Denna statiska elektricitet var även anledningen till att själva strumpbyxebiten fick följa med i soporna, det gick inte att plocka rent den.

Som tur var fanns det ju ett ben till att kapa och en liten frottéhandduk veks ihop och fick tjänstgöra som fyllning. Det blev faktiskt bättre än originalidén, precis lagom stumt men ändå mjukt.

Men sedan var det det här med krökta linjer istället för raka så det var åter till symaskinen. I första vändan försökte jag göra det snyggt, i andra vändan försökte jag bara få det klart på de stunder Liten var nöjd med att sitta bredvid eller hängde med sin pappa. Strumpbyxebiten var ju också för kort och nu fanns det inget mer ben att kapa så jag improviserade allt eftersom både med det och med övrigt. Tack och lov för trikå, det tyget sträckte jag ut inuti lakansfodralet och drog en söm rätt över för att hålla fast det så det kom på rätt plats ändå.
Sedan gjorde jag en ny tub som jag kunde förlänga med på den oavslutade sidan. Passade på att göra slut på lite uppspolad undertråd i olika färger och lät zigzagen vara synlig för jag orkade inte finlira längre. Knapphål orkade jag inte heller med utan körde på kardborrestängning.
Och klart blev det och bra blev det, förutom att kardborre som fästes med klister inte är någon hit. Kardborredelarnas fästförmåga är starkare än klistrets så ni kan ju gissa vad som händer varje gång man försöker öppna nackstödet...
Några stygn för hand skulle lösa det men eftersom jag har hittat en hybridsjal, som passar mig bättre, så finns det liksom inget driv i mig att fixa dit de där stygnen.
Nationaldagsfirande med en sovande Liten. Innan jag hittade Mei Tai-sjalen och övergav bärselen.

Och det här är mitt bidrag till Monhly Makers junitema som är återbruk.

måndag 12 juni 2017

Nostalgipåslag

När jag växte upp hade vi en sommarstuga och det har alltid varit något visst med de saker som fanns där. Jag vet inte om det beror på sakerna själva eller på att de aldrig blev vardagssaker på samma sätt som det vi hade hemma. I alla fall så la jag beslag på en hel del husgeråd från sommarstugan när mina föräldrar skulle sälja den, exempelvis sju stycken koppar. Det är något väldigt vilsamt med mönstret tycker jag.

Jag har använt dem i flera år och njuter varje gång men från att ha haft en del krackeleringar som jag ändå kunde tycka var ok så var det så illa i de flesta att de började kännas sunkiga att dricka ur. Men bara att tänka på att slänga dem gav mig ont i magen så jag skrev på Monthly Makers facebookgrupp och bad om tips för hur jag skulle kunna ge dessa nytt liv. Fast jag skrev också "Eller om någon vill ha dem och ge dem nytt liv på något vis..." och jag insåg sedan att det var vad jag faktiskt hoppades på. Och då åkte de i soporna för jag ville ju inte göra något annat av dem för jag kunde inte komma på något jag hade behov av.
Det kändes som ett stort steg men samtidigt så förbjöd jag DenDär att gå ut med soporna så helt hade jag inte bestämt mig. Och sedan slog det mig att det faktiskt inte behövde vara antingen eller för två av muggarna hade inte en massa krackeleringar. Dem tog jag upp och diskade noga. Visst gör de sig i skåpet?
När jag sedan röjde upp på köksbänken och ville ha något att förvara DenDärs smålökar i så letade jag i skåpen efter skålar men hittade inga. Så två krackelerade koppar fick komma upp från soppåsen.
Och sedan slängde jag soppåsen med tre av sju koppar. Inte så illa av en nostalgiker tycker jag :-)

onsdag 7 juni 2017

I sammarbete med min skrivare


Brorson Bus fyllde otroliga sju år redan innan Liten föddes men vi vågade inte ge oss ut på någon resa då utan vi grattade honom när de hälsade på här för att titta på underverket :-) Men ett grattiskort skulle han ju få till födelsedagen. Dock var här fortfarande flyttrörigt så jag hittade bara mina färgpennor och i brist på tecknartalang så tog jag skrivaren till hjälp. Presenten var ett 3D-spel med figurerna från Scooby-Doo så mitt i allt uppackande så skrev jag ut en bild på dessa och ritade dit fallande paket och anfallande namn och ålder. Ett roligt avbrott i flyttröran.
Spelet byggs ihop, det var trappor hit och dit, burar och anfallande mumier.

När de kom hit så testade vi spelet och det var så där galet och roligt som jag hade hoppats på med saker som rörde på sig så att figurerna slogs ned eller stängdes in. Lite av ett evighetsspel på fem personer men säkert jättekul med lite färre deltagare.  

söndag 4 juni 2017

Självbevarelse-sången, nu även kallad älsklingssången

 Sedan tidigare vet jag att barnaskrik kan gå rakt in i ens hjärta, att det gör fysiskt ont i ens egen kropp när ett barn är ledset eller argt. Men skillnaden mellan då och nu är att tidigare har inte jag haft det där varjedag-ansvaret hela veckan. Barnet har varit hos mig en kortare eller längre period och sedan har det återvänt till en förälder.

Här skriks det som mest av två orsaker, gaser i magen och så trött så det är svårt att sova. Det sistnämnda försöker jag  jag försigkomna genom att sjala/sela på i tid så att Liten får somna när hen fortfarande kan slappna av i att lägga huvudet mot mitt bröst och bara somna. När jag lyckas skapar vi härliga dagar, dagar där Liten somnar gott och vaknar leende och social. När jag misslyckas får jag liksom ont i själen men får samtidigt ett adrenalinpåslag av skrikandet och kan få bilden att jag ruskar Liten för att få hens uppmärksamhet och verbalt tala om att "du är trött, du måste sova". Nu pratar vi inte shaken baby och jag vet att Liten är för liten för att förstå logiska argument men mitt i uppgivenheten över att hen är så ledsen för att jag har missat trötthetssignalerna och över att jag inte kan förklara för Liten så dyker den upp den där bilden.

Jag vet också att mitt adrenalinpåslag försvårar för Liten att komma till ro, hur vilsamt är det att trycka sig mot ett hjärta som går dudunk-dudunk i expressfart? Eller att vila mot en kropp som egentligen vill kliva på fort och ryckigt? Så för att lugna mig själv, och för att i den jobbiga stunden påminna mig själv, började jag en gång att tala om för Liten att jag älskar hen och det blev till en sång som jag nu ofta sjunger. Varierar lite och sjunger ibland "älsklingsungen" istället för namnet men ungefär så här är texten:

Älsklings-namn, namn-älskling, älskar, älskar, älskar dig.
Älsklings-namn, namn-älskling, älskad, älskad är du ju.

Vi sjunger mycket och i början trodde jag att för Liten var det här en sång som vilken annan även om det lugnar mig mer än andra sånger. Det häftiga är att jag har börjat märka att när det är jag som bär Liten så lugnar den här sången henom ofta mer än andra sånger. Och häromdagen så låg hen på min bröstkort och sov men vaknade till och tittade upp på mig så gott så jag började sjunga älsklingssången av bara farten och det igenkännande, glada leendet som jag fick då sitter nog i själen för alltid.