onsdag 19 april 2017

Katarina Ko (tankar om amning)


Just denna kväll har Liten funnits här ute i tre veckor. En evighet och en vindpust i tidens gång.  Våra dagar och nätter består mestadels av att sova och äta och så en massa blöjbyten. En stor dos gos finns också med även om jag inte längre måste snosa på Liten för att kunna tro att hen faktiskt är verklig. Mitt i all denna närhet så kan jag ibland få ett stort behov av att sitta för mig själv, att känna att jag är något mer än mina bröst. För är det en kroppsdel som Liten har fokus på så är det brösten. Vi kan sitta och prata, ha ögonkontakt, och så plötsligt förflyttar Liten sin blick till mina bröst och så börjar hen smacka med tungan oberoende om det åts för två timmar sedan eller två sekunder sedan.

Och dessa bröst tillhör tydligen inte längre mig utan de tillhör Liten, hen kan väldigt bestämt ta tag i mitt finger och dra bort min hand från mitt bröst. Tydlig unge det här :-)

Mina bröst verkar ha kopplat upp en direktkanal till Liten, minsta lilla gny får mjölken att börja droppa och vid ett hungersvrål, så där som att hen inte har fått mat på två år, så kan det spruta till. Jag skrattar mest åt det och tycker att det känns lyxigt att amningen fungerar så bra. För det gör den och har gjort från start. Inte min förtjänst utan en Liten som väl visste hur det skulle vara så det var bara för mig att hänga på. Efter några dagar med råmjölk så började Liten plötsligt klunka, då var det vanlig bröstmjölk i tuttarna vilket gjorde det mer lättsuget och med det så blev både Liten och jag lata och glömde allt vad stort tag om bröstet hette och Liten snuttade på själva bröstvårtan. Det straffade sig kan jag säga, dryga veckan efter Litens ankomst gjorde bröstvårtorna plötsligt så ont så jag nästan skrek ”ersättning”. Istället rusade jag till apoteket och köpte plasttuttar som en hungrig liten accepterade tills hen hade ätit sig mätt och fått tillbaks kämparlusten, då skulle de bort med hjälp av händer och gom. Men kossan var lika envis hon under natten och dagen därpå hade bröstvårtorna tack och lov börjat återhämtat sig. Men ammandet var inte längre lika mysigt för så fort Liten gick över till att snutta så kände jag att det onda stod där redo att hoppa fram igen. På söndagen ringde jag till Amningshjälpen, en underbar grej där amningsvara privatpersoner är tillgängliga för att hjälpa andra. Bara att få prata av sig hjälpte mycket och jag fick tips och pepp och höra att jag fick ringa igen när som helst.

Vi landade i att återgå till hur vi ammade i början, ställningar som vi visste fungerade, och startade ett träningsläger här. Kan låta enkelt men gudars vad elak jag kände mig som om och om igen avbröt amningen och tjatade om ”stort tag” men frustrerad Liten till trots så hjälpte det efter några dagar. På måndagen hade jag ringt till Amningsmottagningen då jag önskade få kolla om vi var på rätt väg i vårt tänk, fick en tid dit på onsdagen och när vi kämpade på med vårt träningsläger här hemma så kändes det jättebra att veta att vi skulle få träffa amningsmottagnigen snart. Väl där så fick vi beröm för det vi hade gjort och tips på fler ställningar som ofta fungerar bra för ”stort tag”. Peppade och med mer kunskap begav vi oss hemåt där vi har fortsatt med detta ”stort gap” men tack och lov behövs det mycket mer sällan än då för dryga en vecka sedan. Fast ibland fuskar jag fortfarande, har inte hjärta att avbryta när Liten snuttandes håller på att somna. Om hen somnar där och då så går det bra men lika ofta rycks det till och börjar snuttas frenetiskt och då gör det ont. Vi har köpt napp för att se om Liten kan tillfredsställa sitt snuttbehov där men än godkänns den endast en kort stund innan den ilskets spottats ut. De egna fingrarna fungerar ungefär lika länge. Men är man bara tre veckor så är ju allt fortfarande nytt och man behöver få ta sin tid, försöker jag tänka när frustrationen slår till. Och när vi får ögonkontakt så rinner den där frustrationen av mig direkt och jag vill bara pussa och krama detta lilla underverk.

2 kommentarer:

  1. Herregud vad jag varit slö på att läsa andras bloggar, har liksom kommit ur det. Jag har ju missat ATT DU FÅTT BARN!!!!!!! Jättegrattis till hela familjen!!!!!

    Känner igen det där med att man är en ko. Man fattar helt plötsligt vad man har kroppen till. Den har faktiskt en funktion som man inte tänkt på tidigare. Eller ja, kanske har man tänkt på det under graviditeten då allt blir så fysiskt. Tänk att man kan skapa sådana underverk i sin egen kropp som en liten baby och tänk att världen går vidare som om inget hänt fastän ett mirakel har skett på hemmaplan!

    Önskar er lycka till med det nya lilla livet och med amningen, som ju ändå verkar reda ut sig.

    SvaraRadera

Lämna gärna ett avtryck.