När man vågar fråga...

...kan de hända bra saker. Visst kan man få ett nej och vetskapen om det får mig ibland att känna att det är jobbig att fråga för att ställa frågan är ju på sätt och vis att blotta mig. Men så törs jag ändå och det blir som kolsyra i hela kroppen av glädjen över att ha vågat och över att bli mött med ett JA.

Den här gången frågade jag en annan bloggare om jag kunde få skriva ut en av hennes foton och ha på väggen här hemma. Jag förklarade att bilden får mig att känna hopp om att jag någon dag, något år, faktiskt ska kunna vara ute och njuta av vintern, hopp om att den här evighetshostan faktiskt har ett slut. Ibland känns det som om jag alltid har hostat, jag kan komma på mig med att fundera på hur fasen jag har klarat av att göra vissa saker för att sedan inse att det var för mer än fyra år sedan och alltså innan hostan. Då kan dey kännas väldigt hopplöst, som att nu ger jag upp eller i alla fall går i ide tills hostan har upphört eller behandling finns. Det är då jag behöver något som får mig att vilja. Det kan vara att träffa en kär vän, promenera i skogen, hitta på bus eller titta på den här bilden som gör att jag känner i hela kroppen hur underbart härligt det är att kunna ta sina skridskor och sin termos med varm choklad och bege sig till en is någonstans.

Tack HönaPöna!