tisdag 24 december 2013

Tjugofjärde december



”Kanske skulle jag inte ha lämnat vidare riktigt än” funderar Anders när han kommit fram och börjar förbereda turnén. ”Men lite skönt ska det bli att slippa. Blir det för tråkigt kan jag ju alltid hoppa in någonstans. Beslutsmakten ligger ju fortfarande i vår gren av släkten tack vare Johan. Och Nicklas. Undrar vad reaktionerna blir, men all pr är ju bra pr sägs det så de kanske slår försäljningsrekord. Då får de allt uppgradera för det börjar se trångt ut redan i år” funderar han vidare medan han övervakar lastningen. ”Men gröna jular… Det blir att ställa om produktionen. Bort med skidor och pulkor och in med nått annat. Vi får sätta pr-avdelningen på det. Marknadskrafter är ju marknadskrafter så företaget kommer nog att klara sig.”
”Vad säger du Rudolf?” frågar han sin kollega. ”Blir det till att byta från medar till hjul jorden runt nu?
”Det underlättar ju helt klar logistiken.” svarar Rudolf. ”Men det får allt bli utan mig, jag lägger också av. Det här har liksom varit din och min grej och även om jag alltid har gillat dina barn så blir det inte riktigt samma sak. Men jag är glad över de här åren, tänk vad nära det var att jag slutade när de trakasserade mig och nu är jag arbetsledare.”
”Påminn mig inte, då blir jag bara på dåligt humör. Men vi fortsätter väl att hålla kontakten?”
”Bara jag slipper hälsa på dig i värmen, det gör jag verkligen inte om. Ge mig lite kyla och lav så trivs jag som bäst. Men nu tycker jag att vi drar iväg. The grand final som de säger på tv.”

”The grand final” säger han för sig själv när de lyfter, ”den är för dig Oskar” och han tittar upp på stjärnorna och undrar om alla
förfäderna finns där någonstans och kan se hur långt de har tagit företaget. Kringförsäljningen av pynt var verkligen en snilleblixt, nästan lika stor som Oskars idé att konkurrera ut julbocken. De naiva kusinerna från landet hade aldrig tänkt på det, istället slet de ett helt år för en klutt gröt och lite smör. Men Oskar, han förstod sig på människor han. Habegäret och viljan att överglänsa varandra. Och att knyta an till seden att slänga in ett vedträd genom att kalla paketen för julklappar var också ett smart drag. Vedträn blev ju ingen rik på men önskelistor däremot. Ja, kul har det varit att leda företaget. Och lukrativt. För säga vad man vill om julgröt och vedträn men inte betar det hyran. Eller Ferrarin heller för den delen.
God Jul, Merry Christmas, Hyvää Joulua, Frohe Wiehnachten, Joyeux Noël, Gesëende Kresfees.” ropar han ned över jorden, ”Hohohahaha ”

måndag 23 december 2013

Tjugotredje december




”Det är väl bäst jag packar då.” säger Anders och tar fram resväskan. ”Du ska inte följa med såhär sista gången?”
”Du vet att jag tröttnade på turnerandet för flera år sedan. Något lite jippo på stan kan fortfarande vara kul, folk blir alltid så glada, men det där flängandet och farande det får du allt sköta själv.”
”Tänk ändå vad många människor vi har träffar över åren. Vissa har jag sett från de var nyfödda och nu har de egna barn. Och alla dessa olika traditioner att hålla reda på, julstrumpor här och paketutdelning där. Det gäller verkligen att se till att hålla tidtabellen.”
”Jag tyckte alltid att det var så sorgligt när någons julstrumpa var borta men det är väl tidens gång antar jag.” säger hon och torkar en tår.
”Det känns lite konstigt att inte kunna säga hej då men vi är ju beroende av att myten lever vidare.”
”Som fantomen!” skrattar hon och går ut i hallen när hon hör mobilen plinga. ”Det är från Bore” ropar hon.
”Är han på ingång?” frågar han upphetsat.
”Tvärt om, han skriver att han hela tiden har planerat att komma men så var det någon strandfest och någon utflykt och nu är det så sent så det är ingen idé tycker han.” svarar hon.
”Läs högt!”
”Ursäkta att jag inte har hört av mig tidigare. Hade jag vetat att jag skulle bli kvar här så hade jag meddelat i er god tid men jag tänkte hela tiden att jag skulle komma, bara inte just då. Ni vet hur det är, en fest på stranden och en tur till vulkanerna...”
”Jo, de där vulkanerna är intressanta det måste jag medge men att inte höra av sig. Det hade jag inte trott om honom. Skriver han något mer?”
”Ja, han har pratat med sin ekonomiska rådgivare, han ska tydligen sälja bostadsrätten i Stockholm och bli bofast på Martinique, gå i pension.”
”Ja, det vore ju inte helt fel. Ska vi flytta dit också? Vi har ju råd att köpa oss ett hus.” säger han och kan redan känna sandens värme mot fotsulorna.
”Nja, det blir så långt till barnbarnen.” svarar hon men ser inte helt övertygad ut. ”Men nu får du ta och packa klart, man skulle ju kunna tro att du hade lite rutin efter så många år men du verkar virrigare än någonsin.”
”Men det är sista gången nu, det måste bli perfekt. Ser jag för smal ut i den här rocken? Har du packar mina matlådor?”
”Ja, jag har märk upp lådorna så du får rätt antal kalorier varje dag. Men du kommer väl ändå att ta smakprov hos alla så jag förstår inte vitsen att köra fastedagarna nu.” suckar hon.
”På tal om mat” säger han och skrattar, ”du kommer väl ihåg att ställa ut gröten till kusinerna från landet.” Och med det slår han ihop sin väska och gör sig redo att bege sig till flygplatsen.

söndag 22 december 2013

Tjugoandra december



”Vad god sillen är” säger Johan och petar bort en glitterslinga som envisas med att återvända till hans tallrik där hela familjen sitter samlade i föräldrarnas vardagsrum för sitt årliga julfirande.
”Och visst är det fint?” strålar Lukas, ”jag och Nina har hjälpt till att duka och pynta. Jättepyntat!”
”Jo jag tackar jag” mumlar Stella och föser undan en garntomte som håller på att drunkna i hovmästarsåsen.
”Hrmmm” säger Anders.
”Har du satt i halsen pappa?” frågar Benjamin och får alla att titta på Anders som rodnar.
”Du ser verkligen inte ut att må bra, du håller väl inte på att få feber” säger Stella.
Anders skakar på huvudet och fäktar med armarna åt detta befängda påstående, han sjuk?!
”Han håller på att få en hjärtattack!” skriker Johan och håller redan mobilen i handen redo att ringa 112.
”Ska han dö?” frågar Lukas och darrar på rösten. Nina börjar gråta, senapskladdiga bestick trillar ned på mattan när hon klättrar över till sin mammas knä men renderar ingen uppmaning om att vara försiktig.
”Ingen ska dö här” säger Eva ”och du lägger på luren” beordrar hon i riktning mot Johan. ”Att du alltid ska vara så dramatisk.” suckar hon mot Anders. Varför kan du inte bara säga att du vill kliva åt sidan och undrar om något av barnen kan tänka sig att ta över?” Och nu ser Anders nästan ut som om han skulle få en hjärtattack, här har han övat in ett sånt fint tal om vikten att hålla ihop inom familjen, ett riktigt gripande tal om han får säga det själv, och så ska Eva förstöra allt för honom. Han ska just till att säga henne detta när Stella och Johan börjar fnittra.
”Ska vi berätta?” säger Stella och buffar till Johan.
”Gör det du.” fnissar Johan.
”Nej, du.” Och de är åter fem och sex år och har en jättehemlis som de både vill och inte vill dela med sig av.  
”Vi ska gifta oss i sommar!” frustar Johan.
”Alla fyra” hojtar Stella.
Lukas är den som fattar först och han börjar hurra, Nina hickar bort en sista rest av gråten och tittar sig vaksamt omkring.
”Dubbelbröllop” skriker Eva och välter ut musten när hon försöker krama båda sina barn samtidigt. Anders, fortfarande sur över att ha blivit snuvad på sitt fina tal, ler också.  
”Och Nicklas och jag har pratat” säger Johan när sorlet har lagt sig lite, ”om att vi gärna kliver in tillsammans. Vi hade i och för sig tänkt att du skulle hålla ut i några år till men vi kan väl starta redan nästa år?” Johan höjer ögonbrynen när han tittar på Nicklas.
”Visst, vi har ju ändå tänkt ett sommarbröllop så vi kommer ju vara hemma från smekmånaden i god tid.” svarar Nicklas och de båda ler mot varandra.
”Vad bra!” utbrister Eva samtidigt som ger Anders en spark på smalbenet.
”Bra” ekar han medan han gnider sin fot mot det ömmande benet.
”Så nu stannar företaget i familjen” skrattar Stella och Lukas börjar hurra igen.
”Jag värmer glöggen!” utbrister Anders och hans stol vippar nästan baklänges när han reser sig.
”Redan? Men vi har ju inte ens börjat med varmrätterna.” säger Eva men Anders har redan försvunnit in i köket.  
 ”Äsch, strunt i honom” säger Benjamin, ”han reagerar som en barnunge vid minsta förändring. Jag trodde aldrig att han frivilligt skulle lämna över till någon annan utan att styrelsen skulle få tvinga honom att avgå när han inte längre kunde sköta jobbet. Och nu undrar han vad världen ska säga om er två men han kommer över det.” Benjamin sträcker sig över bordet och kramar Johans axel. ”Tack för att du tar det, jag kanske inte verkar bry mig men jag vill gärna att företaget stannar i familjen, bara jag slipper ta det ansvaret.” ”Tack du också!” säger han vänd mot Nicklas och ger även hans axel en tryckning.

lördag 21 december 2013

Tjugoförsta december



”Sa inte du nyss åt mig att spara mina kalorier till middagen?” säger han nöjd över att ha ertappat också henne med att försöka ta en smakbit av skinkan.
”Jag skulle bara kolla.. så den var ordentligt övertäckt… så den inte torkar alltså.”
”Jo, jo” skrattar han medan magen kurrar. ”Vad är det du brukar säga om att hålla ut? Att det bara är en dag? Fast nästa vecka tror jag att jag lägger mina två fastedagar efter varandra, jag kommer ändå ha dåligt med tid för att äta.” På sätt och vis tycker han att det ska bli skönt när julen var över för det är svårare att hålla sig med kylskåpet fullt med julmat och godis.  Fast han känner sig faktiskt lite piggare än innan de började. Dessutom har han tappat en del vikt, nästan lite för mycket, han har ju sitt rykte att tänka på. ”Jag funderar på att berätta för barnen imorgon att jag tänker kliva åt sidan nästa år.”
”Tror du att någon vill ta över?” frågar hon och ger ischokladen en blick innan hon stänger kylskåpsdörren.
”Stella och jag har ju pratat om det förr. Hon påpekar ju gärna att det vore bra med en kvinna som ansiktet utåt, att det är en ganska partialkalisk företagsstruktur. Men jag är inte riktigt säker på om världen är redo för en sådan förändring.”
”Trams” fnyser hon, ”Jag håller med Stella om att världen aldrig kommer att bli redo utan man tvingar fram förändringar när man går i framkant. Hur skulle det ha gått om inte kvinnorna hade klivit in och räddat anseendet tidigare? Det är bara skamligt att de tvingades klä ut sig till män. Det är minsann aldrig någon som har klagat när jag har följt med dig och jag tror de hade varit lika glada om jag hade kommit själv som att vi kom tillsammans. Huvudsaken är att det blir en bra person.” avgjorde hon och hejdade sin arm från att öppna kylskåpet igen.
”Du har rätt såklart, det är bara det där med förändringar igen. Men jag har verkligen ingen aning om vem som skulle kunna gå in. Benjamin har ju aldrig varit intresserad och både Stella och Johan verkar ju nöjda med det de redan gör i företaget. Det känns tungt att behöva lämna över det till någon annan.” suckar han.